Herr talman! I civilutskottets betänkande 10 från detta riksmöte behandlas 35 olika motionsyrkanden med frågor som berör umgänge, god man för ensamkommande flyktingbarn, frågan om barns skuldsättning, åldersgräns för äktenskap, faderskapsfrågor, föräldraskap vid assisterad befruktning, adoption och även frågan om inrättandet av en barnbalk. Det är alltså en mängd olika frågor.
Riksdagsmajoriteten avstyrker samtliga de här 35 förslagen. I huvudsak gör man det genom att hänvisa till pågående arbete i Regeringskansliet. Miljöpartiet suckar tungt över det, herr talman, och vi beklagar majoritetens brist på handlingskraft, som vi ser det.
I betänkandet finns det också nio reservationer. Naturligtvis står Miljöpartiet bakom de fyra reservationer som vi är med på i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till enbart två av reservationerna, 3 och 6.
Många av dessa 35 yrkanden är inte heller helt nya. Tvärtom har de i ganska snarlik form upprepats ett flertal gånger tidigare i kammaren. Många av förslagen är inte heller partiskiljande. I betänkandet behandlas till exempel en sexpartimotion som Socialdemokraterna inte har skrivit under, med andra ord en motion som har stöd av ledamöter från samtliga de fyra regeringspartierna och Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Så underligt kan det bli i riksdagen ibland. Men även den motionen avstyrks.
Sverige har som många andra länder skrivit under FN:s barnkonvention. Mycket av det som tas upp i det här betänkandet kan man faktiskt betrakta utifrån det barnperspektiv som vi har åtagit oss att lägga på alla barnrelevanta lagstiftningsfrågor. Där har vi åtagit oss att jobba utifrån att barnets bästa alltid ska komma i första rummet och att det aldrig får kompromissas bort. Det där är vi överens om; åtminstone låter det så från alla partier i den svenska debatten.
Mot den bakgrunden skulle man kunna tycka att det borde vara ganska enkelt att komma överens i alla lagstiftningsfrågor som berör barn. Men så enkelt visar det sig inte alltid vara. När det kommer till konkreta förslag visar det sig att vad som är bäst för barnet inte är så enkelt och självklart. Vetenskapen har ofta rätt svårt att vägleda oss politiker, och därför blir utrymmet för politiska överväganden och värderingar ganska stort. Det är just det tolkningsutrymmet som är orsaken till att vi från Miljöpartiets sida sedan många år tillbaka har drivit kravet på att barnkonventionen borde göras till lag i Sverige, ordagrant och rakt av utan krusiduller.
Vi menar från Miljöpartiets sida att det skulle lösa många av de frågor som till exempel behandlas i dagens betänkande.
Majoritetspartierna är naturligtvis inte emot allt det som föreslås i de motioner som tas upp i betänkandet och i de 35 förslagen. Men man anser att flera av förslagen behöver mer tid på sig innan de kan köras igenom i riksdagen. Visst finns det en del frågor som är tydligt partiskiljande. Ett av förslagen är Miljöpartiets förslag om ett förenklat fastställande av faderskap. Allianspartierna säger sig vara väldigt måna om regelförenklingar för företagen, även om det hittills under mandatperioden bara har blivit krångligare för företagarna. Men när det gäller föräldraskapet är det uppenbart att man inte ens har ambitionen att regelförenkla. Miljöpartiet pekar i sin motion på några olika möjligheter till förenkling av fastställande av faderskapet. Men majoriteten vill inte ens titta på frågan. Det är någonting som jag menar skiljer partierna åt. Miljöpartiet vill förenkla med bibehållen rättssäkerhet, medan den högerledda maktkartellen i verkligheten inte är intresserad av förenklingar.
Ett annat exempel på ett partiskiljande förslag är förslagen om fler än två vårdnadshavare. Här upplever jag att det är den konservativa och gammalmodiga synen på familjen som skiner igenom när majoritetspartierna inte vill inse att familjer i dag kan se väldigt olika ut. Många barn växer i dag upp i familjer där de själva uppfattar fler än två vuxna både som likvärdiga vårdnadshavare och som föräldrar. För barn kan det vara lika självklart med två mammor, två pappor eller varför inte två pappor och en mamma eller två mammor och två pappor eller någon annan möjlig konstellation.
I dagens samhälle är det dessutom många gånger en fördel att avvika och en nackdel att vara mainstream.
Det slätstrukna och normala kan faktiskt vara trist, tråkigt och otryggt. Tänk vilken trygghet att ha en pappa till om en blir långvarigt sjuk! Det här är en fråga som skiljer Miljöpartiet och Vänsterpartiet från de övriga partierna. Jag tror fortfarande att det är rätt lång väg kvar innan familjelagstiftningen hinner i fatt den verklighet som jag menar att många barn i dag lever i.
Det är beklagligt att majoriteten här i kammaren som kramar den traditionella tvåsamheten inte är villig att tillåta andra att ge sina barn den trygghet som de uppfattar att ett utvidgat vårdnadshavande skulle ge barnen.
Jag kan inte se något hot mot det gammalmodiga med en sådan reform, och hoppas därför att majoriteten i kammaren så snart som möjligt ska besinna sig i frågan. Detta är, herr talman, två exempel på partiskiljande yrkanden i betänkandet.
Det senaste exemplet på hur illa vi ibland hanterar frågor om barn är nog flickan Lollo i Karlshamn. Hon föddes för 16 år sedan på Lunds sjukhus och har levt hela sitt 16-åriga liv i Sverige. Nu ska hon utvisas. Hon har ingen annan nationalitet än svensk. Det har i och för sig tillverkats pass från åtminstone två olika länder för att försöka skapa en identitet i något annat land åt henne. Rimligtvis måste det röra sig om förfalskningar från båda länderna eftersom hon inte har bott någon annanstans än i Sverige. Lollo har föräldrar, bland annat en utvisad pappa som har hotat att döda henne nästa gång han får en möjlighet att komma åt henne. Hon är därför inte något exempel på ett ensamkommande flyktingbarn, men hon skulle precis som de ensamkommande flyktingbarnen behöva en mycket kvalificerad företrädare.
Vi vet inte hur många fall vi har i Sverige av ensamkommande barn vilkas öde i praktiken liknar Lollos öde och som har hanterats här. Det finns stor anledning att anta att det finns brister i lämplighet och kunskap bland en del av dem som träder in som gode män för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett betydligt större och svårare uppdrag att fungera som god man till ensamkommande flyktingbarn än i normala fall.
Vi som jobbar lite grann i riksdagens tvärpolitiska barngrupp har uppmärksammats på det här problemet, bland annat från Rädda Barnen. Det är därför det finns motioner från samtliga partier här i riksdagen om problemet. Barn hanteras inte rättssäkert i den svenska asylprocessen.
Majoriteten väljer att avslå förslagen om ökad kompetens och bättre lämplighetskontroller för gode män till ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är rätt svårbegripligt med tanke på hur verkligheten ser ut. Barn hanteras inte rättssäkert i den svenska asylprocessen.
Jag är medveten, herr talman, om att fallet Lollo kanske ligger lite vid sidan om betänkandets motioner och förslag om att säkra upp för barn som är extra utsatta. Men jag menar att hanteringen av flickan visar att tillämpningen av våra lagar ibland får konsekvenser som lagstiftaren, alltså riksdagen, rimligtvis inte kan ha haft för avsikt att lagen skulle få. Jag menar att det gör att det är ännu viktigare att personer som ska bistå utsatta barn har mycket hög kompetens och att de verkligen är lämpade att företräda barnen. Det menar vi att riksdagen borde ta ansvar för.
Betänkandet innehåller även två särskilda yttranden från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Kortfattat vill vi med det markera att vi förväntar oss att regeringen snarast agerar både när det gäller uppföljning av vårdnadsreglerna och när det gäller att återkomma med förslag som löser konflikterna för beslutsfattande vid gemensam vårdnad. Barnets bästa måste självfallet sättas i första rummet, och vi utgår naturligtvis från att regeringen kommer att agera skyndsamt.
För övrigt, herr talman, anser jag att byggandet av ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge är ett alldeles utmärkt projekt att starta i en begynnande lågkonjunktur - den som vi nu ser komma.