Herr talman! Jag vill börja med det första som Inger René tog upp. Du hade ställt frågan och fått svaret att det inte förekommer. Då skulle jag vilja veta: Var har du fått veta det? Jag skulle på rak arm kunna räkna upp åtminstone fem fall som jag känner till förekommer i mitt hemlän. Tyvärr är det oftast pappor som vägrar sina barn den möjligheten och den rätten.
Som jag sade visar en liten sexårig flicka alla tecken på att må väldigt dåligt. Hon skulle behöva samtalsstöd. Den här flickan har dessutom varit med om väldigt många saker i sitt unga liv. Pappan förvägrar henne att träffa en psykolog över huvud taget. Vad återstår för den mamman och det barnet att göra då? Ska hon fortsätta att må dåligt? Jag tycker att det är fruktansvärt. Statistiskt sett tror jag inte att det handlar om jättemånga fall, men det räcker att det är en enda liten sexårig tjej hemma i Umeå som far illa för att vi ska titta över de här reglerna, tycker jag.
För att återgå till frågan om fler än två vårdnadshavare kan jag säga, då jag ser det på ett positivt sätt, att det ökar tryggheten för barnet. Barnet går inte omkring och tänker att nu har jag fyra vårdnadshavare, nu har jag tre eller två. Så tänker inte barn. Men de vet att de har en trygghet omkring sig när en vuxen har tagit på sig ansvaret att vilja vara vårdnadshavare för det här barnet. Exempelvis om det är två homosexuella par som tillsammans har skaffat ett barn kan de ganska lätt anse sig vara fyra föräldrar, och de ställer alla upp för barnets bästa. Jag tror att det skulle vara en fördel och ett väldigt stort plus för de här barnen. Ju fler trygga vuxna som jag kan lita på, desto bättre är det.