Fru talman! Jag ska i den här debatten försöka uppehålla mig vid tre frågor. För det första frågan om den fria etableringsrätten för förskolor och skolbarnsomsorg, för det andra frågan om de konfessionella skolorna och för det tredje frågan om det individuella programmet vid fristående gymnasieskolor.
En nu aktuell fråga är privatiseringar inom skolområdet. Det är väl känt att Miljöpartiet arbetar för att friskolor och fristående gymnasier ska ges ökat utrymme på den allmänna skolans bekostnad. Att det leder till och riskerar att ytterligare öka utanförskap och segregering inom den viktiga delen av välfärdsområdet som skolan utgör är inget som borgarna och tyvärr inte heller Miljöpartiet tycks bry sig om.
Nu vill man gå vidare genom att lagfästa fri etableringsrätt för förskolor. Det innebär ytterligare privatiseringar av det allmänna och försvårar arbetet att genomföra en sammanhållen skola och förskola på lika villkor. Den föreslagna privatiseringen gör att kommunernas möjligheter att planera sin verksamhet utifrån barns och föräldrars behov med hänsyn till hushållning med kommunernas ekonomiska resurser försvåras ganska mycket. Det kan öka på kommunernas kostnader och ta i anspråk pengar som kunde användas på ett för kommuninvånarna bättre sätt.
Det är också allvarligt att de föreslagna privatiseringarna gör det än mer fritt fram att starta religiösa förskolor. Det är uppenbart att religiösa förskolor i första hand är till för att tillfredsställa de vuxnas intressen och behov. Nu vill Miljöpartiet och de borgerliga partierna stärka föräldrarnas rätt även gentemot de yngsta barnen. Den lag om fri etableringsrätt för förskolan som de tänker driva igenom i riksdagen innebär att det blir fritt fram för religiösa förskolor.
Vi som i likhet med FN:s konvention om barns rättigheter menar att barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet drar den självklara slutsatsen att barns rättigheter väger tyngre än deras föräldrars valfrihet. Därför måste högeralliansens och Miljöpartiets förslag avvisas.
Bifall till utbildningsutskottets förslag!
Fru talman! Skolan är till för barn och ungdomar och för att garantera att de får en saklig och allsidig utbildning. Det finns bestämmelser om skolans uppdrag och verksamhet i skollag, läroplan och andra styrdokument. I läroplanen för grund- och gymnasieskolan står därför att undervisningen ska vara icke-konfessionell. Vänsterpartiet menar att det är en mycket viktig princip, särskilt i ett mångkulturellt samhälle. Att undervisningen inte ska ta ställning för en viss trosuppfattning utan i stället uppmuntra till ett eget kritiskt sökande efter kunskap och ge stöd i skapandet av en egen världsbild är för oss grundläggande i en demokrati.
Man kan med fog fråga sig hur det då kan finnas skolor med religiös inriktning som finansieras med offentliga bidrag. I läroplanerna både för det obligatoriska skolväsendet och för gymnasieskolan anges alltså att undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell. Det vi gör är att ställa oss frågan hur de fristående skolorna som drivs på konfessionell grund uppfyller detta grundläggande krav. Det är svårt att se varför offentliga medel ska användas till verksamheter som på avgörande punkter gör avsteg från gällande läroplan. Den offentligt organiserade skolans uppgift är enligt vår mening bland annat att utgöra en mötesplats för barn och unga med olika ursprung och därmed verka för integration, förståelse och respekt. Vi menar att Skolverket bör avslå ansökningar om bidrag till fristående konfessionella skolor.
Bifall till reservation 13 under punkt 12!
Fru talman! Vänsterpartiet motsätter sig att de fristående skolorna ska få rätt att erbjuda individuella programmet på gymnasieskolan av flera anledningar. Vi menar att det kommer att leda till att segregeringen ökar. Valet av skola kommer med de fristående skolorna att ha samma segregerande effekt på IV-programmet som det har haft i det övriga skolväsendet. Dessutom kan man befara att det kommer att startas skolor som endast erbjuder IV-programmet, vilket i sig skapar segregering.
Det innebär dessutom att den naturliga och nödvändiga kontakten med gymnasieskolans övriga program saknas. Det kan ha en negativ inverkan på elevernas motivation och motverka syftet att eleverna ska bli behöriga att söka till ett nationellt eller specialutformat program.
Frågan uppstår också vilket incitament den fristående skolan och dess huvudman har för att eleverna ska gå vidare till ett nationellt program.
För den heterogena grupp som går på individuella programmet krävs anpassning till varje individs förutsättningar, intresse och behov. Det kan handla om alltifrån att med olika insatser öka motivationen till långtgående specialpedagogiska och ämnesmetodiska insatser. En förutsättning för att kunna genomföra detta är hög lärartäthet och att lärarna har pedagogisk utbildning.
De fristående skolorna har stora brister på det här området och har en låg andel lärare som är behöriga. Inte sällan saknas det även andra pedagogiska resurser vid de fristående skolorna, till exempel skolbibliotek och speciallokaler för slöjd, hemkunskap, idrott och hälsa. Det finns därför anledning att tro att de fristående skolorna inte har förutsättningar att erbjuda eleverna på IV-programmet en tillräckligt bra utbildning.
Det räcker inte med bara pedagogiskt stöd. Många av eleverna har dessutom andra problem som ställer stora krav på en väl utbyggd elevhälsa och utbildad personal, något som saknas i många av de fristående skolorna. Det är därför av största vikt att de resurser som ställs till förfogande kommer eleverna till del.
I fristående skolor där eventuell vinst kan betalas ut till ägarna riskerar eleverna att gå miste om resurser. Det finns också en risk för att vissa skolor väljer billiga lösningar för utbildningen, såsom praktik eller studiebesök framför lärarledd undervisning, eftersom individuella programmet endast ska ge utbildning på heltid, inte undervisning på heltid. Bristen på insyn i de fristående skolorna är ytterligare en anledning till att dessa skolor inte bör bedriva verksamhet där det är oerhört viktigt att kvaliteten upprätthålls.
Det är vanligt att eleverna på individuella programmet kommer från socialt utsatta miljöer och har problem som skolan ensam inte kan lösa. Många av dem kan därför behöva stöd och stimulans även utanför skolan, vilket förutsätter ett samarbete mellan skolan och andra institutioner och verksamheter.
För att kommunen ska ha de bästa möjligheterna att planera och samordna bör det endast vara de kommunala skolorna som ska erbjuda individuella programmet även i fortsättningen.
Jag yrkar bifall till reservation 20 under punkt 19.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag uttrycka en oro för hur lättvindigt Socialdemokraterna nu aktivt medverkar till en ytterligare privatisering av den svenska skolan. Socialdemokraterna har en oklarhet i sin syn på de fristående skolorna och på det fria skolvalet.
Vid Friskolornas årsmöte i april i fjol sade skolministern bland annat: "Socialdemokraterna har under 1900-talet, inledningsvis tillsammans med liberalerna, byggt upp och utvecklat en sammanhållen skola som bärs upp av den grundläggande idén om att samhället och skolan fungerar bäst när barn med olika bakgrund och erfarenheter möts och utbyter idéer med varandra. Där barn och unga ser att man kan vara olika men ändå lika mycket värd." Han sade vidare: "När det gäller de fristående skolorna så har jag i flera sammanhang lyft fram att jag i grunden är positiv till dem och anser att de bör ses som en del av vår sammanhållna skola." Det är det som är mitt problem. Genom att göra det fria skolvalet och de fristående skolorna till en del av den sammanhållna skolan har man i mina ögon faktiskt lämnat idén om den sammanhållna skolan.
Vänsterpartiet har många gånger stått upp för att försvara den svenska modellen, många gånger tillsammans med socialdemokratin, men enligt min mening tas nu faktiska steg som innebär att vi inom Vänsterpartiet blir ensamma kvar att försvara den gemensamma, sammanhållna och offentligt drivna skolan.