Fru talman! Leif Carlson upphör aldrig att förvå-
na. Vi har återkommande debatter om folkhälsofrå-
gorna, men jag måste säga att den här gången har Leif
Carlson hoppat upp på sin käpphäst och ridit ganska
långt från grundfrågan.
Han ifrågasätter den funktionella människosynen
kontra den humanistiska människosynen. Jag undrar
ifall Leif egentligen representerar samma land som
jag gör när vi tittar på utvecklingen på folkhälsoom-
rådet. Jag kan rekommendera lite helgläsning till Leif
Carlson. Det finns en bok som heter Nordkorea -
sändebud till paradiset av den tidigare ambassadören
Erik Cornell som ganska tydligt gör en skillnad på
hur man ser på den funktionella människosynen kon-
tra den människosyn som i Sverige faktiskt har ut-
vecklat en folhälsopolitik som är bland den fram-
gångsrikaste i världen.
Medellivslängden har under 1900-talet i Sverige
ökat med 25 år. Vi kan gå till andra sidan Östersjön. I
Ryssland har människors medellivslängd minskat
med 20 år. De senaste tio åren har medellivslängden
minskat med 6 år för män.
Jag är stolt som socialdemokrat när jag ser på den
folkhälsopolitik som vi har drivit. Visst finns det
gränslinjer mellan vad samhället ska göra och vad
som ska göras av individerna, men en framgångsrik
folkhälsopolitik måste understödjas av ett framgångs-
rikt, välgenomtänkt och kunskapsbaserat stöd från ett
samhälle. De beskrivningar som jag hör av Leif Carl-
son skrämmer mig en aning. Han briljerar lite raljant
med olika former av människosyn kontra den faktiska
situation som vi har i Sverige.
Jag deltar ofta i internationella konferenser, inte
minst inom FN. Jag känner mig många gånger stolt.
På område efter område visar det sig att vi är oerhört
framgångsrika, inte minst när det gäller barnens situ-
ation. Det är barnen som är mest sårbara och är de
som får ta de största smällarna vad gäller folkhäl-
soproblem. De är de första som möts av de problem
vi strax kommer att höra talas om.
Fru talman! Den återkommande debatten om
folkhälsofrågorna, och i år även om Folkhälsoinsti-
tutet, ger oss en tydlig bild av att vi ständigt flyttar
fram positionerna på området. Men debatten blir även
en påminnelse om att det finns mycket kvar att göra.
Vi har i dag från talarstolen hört olika debattörer
tydligt beskriva förekomsten av ohälsa på många
olika områden. Tinnitus har nämnts, och många andra
folkhälsoproblem har nämnts. Detta ger oss en på-
minnelse om att vi inte kan luta oss tillbaka och kän-
na oss nöjda med tidigare framgångar inom folkhäl-
soområdet när vi vet att så många människor ändå
mår dåligt i vårt samhälle.
Vi vet alla att folkhälsoområdet inte är något sta-
tiskt område som förblir detsamma år efter år. I takt
med att samhället förändras blir det följdverkningar
på vår arbetsmiljö, på vår boendemiljö, på våra kon-
sumtionsvanor - kort sagt på över huvud taget alla
områden som rör vår livsstil. Debatten och mediefo-
kus det senaste året har vid olika tillfällen satt olika
folkhälsohot i centrum. Man talar nu allt oftare om att
de stressrelaterade problemen tar alltmer av våra
sjukvårdsresurser i anspråk. Den senaste tiden har
man talat om att alltfler barn mår dåligt av stress. Har
vi verkligen kommit dithän i utvecklingen av vårt
turbosamhälle att vi inte kan värna våra barn från de
stressrelaterade problemen?
Jag tycker att signalen är mycket oroväckande och
måste tas på största allvar.
Vi känner tydligt många av de andra folkhälso-
hoten, som för många inte längre är bara hot utan
tyvärr realiteter de tvingas leva med. Allergier drab-
bar alltfler. Övervikt är också ett problem som kraf-
tigt försämrar många människors livsvillkor och som
många gånger med tiden leder till allvarliga konsek-
venser för levnadssituationen.
För många leder naturligtvis folkhälsoproblemen
till obehag och för andra till så stora svårigheter att de
allvarligt försämrar deras livssituation. I dag tar s.k.
välfärdssjukdomar en stor del av sjukvårdens resurser
i anspråk. Vi måste vara insiktsfulla och förtänksam-
ma när vi nu i år kommer att vara med och formulera
en modern folkhälsostrategi som ska kunna möta den
nya tidens hot mot folkhälsan. Regeringens folkhäl-
soproposition kommer sannolikt att läggas fram i
slutet av året.
Sverige har varit och är framgångsrikt i arbetet
med folkhälsofrågorna. Vi är av uppfattningen att
folkhälsofrågorna ska ges fortsatt hög prioritet.
Forskningen måste stödjas kraftfullt. Det pågår ett
intensivt arbete på folkhälsoområdet, och det är nog
rättvist att säga att folkhälsofrågorna är i fokus på ett
starkare sätt än på länge. I detta arbete ingår natur-
ligtvis nationella folkhälsokommitténs förslag till
övergripande nationella folkhälsomål samt strategier
för att målen ska uppnås som kommittén presenterade
i sitt slutbetänkande hösten 2000 och som nu remiss-
behandlas. Detta kommer att vara ett viktigt underlag
då regeringen formulerar sig på området.
Folkhälsorapporten från Socialstyrelsen utgör
också ett viktigt underlag på området. Som ett tredje
inslag kan nämnas att kommittén Välfärdsbokslut
över 1990-talet kommer att lägga fram en slutrapport
i höst. Många motioner - inte sällan kloka sådana -
kommer med stor sannolikhet att beröras och be-
handlas i regeringens kommande förslag på folkhäl-
soområdet.
Men folkhälsoarbetet vilar också på en solid histo-
risk grund. Arbetet för en god folkhälsa skulle inte ha
varit så framgångsrikt utan framväxten av välfärds-
samhället som sådant och innovationer när det gäller
behandlingsmetoder, mediciner, läkemedel och annat.
Därom tycks Leif Carlson vara okunnig. Genom
framväxten av välfärdssamhället kommer en framsynt
utveckling av skolhälsovården, folktandvården och
satsningar på god arbetsmiljö m.m. Framgångarna är
kända och erkända.
I dag ser vi hur den klassrelaterade ohälsan tydligt
är länkad till boendesegregation, låg utbildning, kön
och arbetslöshet. Inte minst blir detta tydligt när man
studerar situationen för många av våra invandrare
genom att de många gånger är orättfärdigt utestängda
från arbetsmarknaden och därmed mår mycket dåligt.
Det är också tydligt att folkhälsofrågan är könsrelate-
rad. Även om kvinnor i genomsnitt har längre livs-
längd än männen drabbas de genom åren av mer ska-
dor och sjukdomar. Nu ser vi att detta även drabbar
barnen i de nämnda grupperna. Även för folkhälsoar-
betet är det angeläget att jämställdhetsarbetet fortsät-
ter att utvecklas. Med detta följer också kampen mot
diskriminering, som allvarligt försämrar vissa mino-
ritetsgruppers levnadsvillkor.
Vi socialdemokrater har pekat på detta så många
gånger, och jag gör det igen. Ojämlikheten i folkhäl-
san, eller den klassrelaterade ohälsan, är en av våra
största utmaningar. Kampen mot utanförskapet, att
bekämpa arbetslösheten, att bedriva en aktiv integra-
tionspolitik så att invandrare får en chans att komma
in i arbetslivet, är angelägna frågor för att vi ska kun-
na få det som själva begreppet folkhälsa inkluderar,
dvs. en hälsa för hela vårt folk. Därför är det mycket
oroväckande att de sociala skillnaderna mellan olika
samhällsklasser tycks ligga fast och inte förändras -
orättvisorna fortsätter. Detta motiverar oss till än
större ansträngningar på området.
Men trots mycket, mycket uppenbara beskriv-
ningar i rapport efter rapport ser inte och erkänner
inte moderaterna detta, och jag kan bara konstatera att
det måste vara för att man inte vill se denna koppling.
Fru talman! I den framlagda propositionen om
Folkhälsoinstitutet, som föreslås träda i kraft den 1
juli 2001, får Folkhälsoinstitutet en ny roll inom folk-
hälsoområdet, och namnet ändras till Statens folkhäl-
soinstitut.
Med det framlagda förslaget föreslås en nödvän-
dig modernisering och en välkommen översyn av
verksamheten. I sin nya roll ska institutet ansvara för
sektorsövergripande uppföljning och utvärdering av
insatserna inom folkhälsoområdet. Uppföljning och
utvärdering av insatserna ska ha ett målgruppspers-
pektiv med fokus på könsskillnader och socioekono-
miska skillnader i hälsa.
Institutet ska vara ett nationellt kunskapscentrum
för metoder och strategier på området och ska ansvara
för övergripande tillsyn inom alkohol-, narkotika- och
tobaksområdena. Med detta avskaffas också Alkoho-
linspektionen, och dess uppgifter förs över till Statens
folkhälsoinstitut. Det är vår övertygelse att det är till
gagn för behandlingen att frågor relaterade till alko-
hol, narkotika och tobak är samlade på en och samma
instans.
Med anledning av en del samtal och elektroniska
brev jag har fått i ärendet skulle jag vilja ägna någon
kort minut till att kommentera de tobaksfrågor som
bl.a. Kenneth Johansson tog upp.
Folkhälsoinstitutet kommer naturligtvis också i
sin nya roll att arbeta med tobaksfrågan. Tobak är ju
den enskilt största risken mot vår hälsa. Dagens pro-
position handlar om hur det nya folkhälsoinstitutet
ska vara organiserat. I höst lägger regeringen fram en
tobaksproposition med en rad förslag på tobaksområ-
det, inklusive förslag om hur de 30 nya miljonerna
ska användas.
I sin nya roll ska Statens folkhälsoinstitut följa ut-
vecklingen på bl.a. tobaksområdet, analysera och
utvärdera olika insatser och metoder, arbeta med
metodutveckling när det gäller prevention och rökav-
vänjning, föreslå insatser, följa och delta i olika inter-
nationella forum, m.m. De personer som i dag arbetar
med frågor om tobak kommer att fortsätta med det.
Men den organisation som funnits hitintills med olika
program kommer att avvecklas - helt enkelt för att
den inte har fungerat speciellt effektivt.
Man kommer fortsättningsvis att organisera arbe-
tet så att man ser samband mellan olika folkhälsoris-
ker och kan föreslå samlade åtgärder och inte som i
dag ser isolerat på tobak, ser isolerat på alkohol, osv.
Detta är en förändring som har starkt stöd och har
efterfrågats av kommuner och landsting - som för
övrigt är de egentliga aktörerna gentemot allmänhe-
ten.
Det vore olyckligt att nu låsa fast hur arbetet med
just tobak ska bedrivas när Folkhälsoinstitutet är inne
i processen att styra om arbetet från kampanjer och
programtänkande till ett mer modernt och strukturellt
inriktat folkhälsoarbete. På detta sätt blir Statens
folkhälsoinstitut ett modernt redskap för att både
tydligt följa, utvärdera och analysera situationen på
folkhälsoområdet. Med utgångspunkt från goda ut-
värderingar kommer det att vara lättare att sätta in
korrekta och effektiva insatser som kommer att vara
verkningsfulla på ett tidigare stadium.
Frågan om homo- och bisexuella samt transperso-
ner har också berörts och nämnts här. Vår uppfattning
på detta område är att Statens folkhälsoinstitut har till
uppgift att följa hela svenska folkets hälsosituation.
Vi tycker att det vore olyckligt om man skulle sålla ut
och rikta in verksamheten på specifika grupper. I så
fall finns det många andra grupper som också behö-
ver liknande fokus. Man kan tänka sig anorektiker,
bulimiker, olika etniska minoritetsgrupper etc. Därför
är vi av den uppfattningen att institutets fokus ska
vara på hela svenska befolkningen och inte specifikt
på några enskilda grupper.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i be-
tänkandena SoU13 och SoU16 och avslag på reser-
vationerna.