Herr talman! Vem vill inte bekämpa fattigdom
och ohälsa? Sannolikt alla, och så har omsorgen om
folkets hälsa i alla tider lockat till politisk handling.
Visioner om att folkhälsosatsningar kan leda till ett
närmast sjukdomsfritt samhälle lockar. Få är kanske
så optimistiska som Miljöpartiets talesman var här i
höstens budgetdebatt då hon sade: "Vi skulle ju vilja
se en social budget som kanske till 70 % handlar om
förebyggande arbete, som handlar om att skapa en
folkhälsa där akuta insatser för vård och omsorg inte
kommer att behövas." Bristande realism följer alltför
ofta folkhälsoidéerna.
Herr talman! Visst är det bra både för individ och
för samhälle om rökningen minskar och motionen
ökar. Visst kan ingreppen i den personliga friheten
därför tyckas motiverade. Men samma ambitioner
kan få helt andra konsekvenser, och det kan finnas
skäl att i en riksdagsdebatt något belysa de problem
som kan uppkomma i samband med staten blandar sig
i folkhälsan. Folkhälsan förknippas också med att
staten genom historien med åberopande av hälsoskäl
försökt styra medborgarna i politiskt "korrekt" rikt-
ning och till beteenden som ses som nyttiga för sta-
ten. Åtgärder har motiverats utifrån föreställningen
att människor i gemen inte kan ta ett individuellt
ansvar och att omsorgen om folkhälsan rättfärdigar
därför ingrepp i människans tillvaro.
När staten satsar på folkhälsoarbete, information
ges och åtgärder vidtas på statens uppdrag berörs en
av samhälles kärnfrågor - relationen mellan stat och
individ. Gränsen mellan å ena sidan befogad omtanke
om medborgarnas hälsa och å andra sidan förmynderi
och klåfingrighet överskrids alltför lätt.
Herr talman! Motiv och åtgärder kan tyckas bott-
na i omsorgen om individens hälsa men har alltför
ofta helt andra bevekelsegrunder. Genom historien
följer oss föreställningar om den diffusa samhäll-
snyttan om att stärka staten genom friska medborgare.
Detta är även i dag tydligt framför allt genom att
individuella problem mer eller mindre konsekvent ges
kollektiva lösningar.
Tillsammans med socialministern skrev chefen för
Folkhälsoinstitutet i början av året en artikel om folk-
hälsa. Visserligen talar man inledningsvis om indivi-
dens risk att drabbas av sjukdomar och ohälsa, men
den verkliga bevekelsegrunden för omsorgen om
hälsan framgår snart: "Fortsätter utvecklingen som
hittills kan vi se fram mot ökade vårdkostnader och
risk för minskad arbetsinsats och produktivitet."
Folkhälsoinstitutet har enligt artikeln räknat ut att en
otränad person bara utnyttjar 20-25 % av sin teoretis-
ka arbetskapacitet mot 40-50 % för den tränade. Det
räcker då inte att ge den enskilde information om
motionens betydelse för den egna hälsans skull, utan
"alla som oavsett nivå har ett ledaransvar i våra of-
fentliga verksamheter och i näringslivet måste nu ta
ett direkt ansvar för att de vinster som finns i en bätt-
re folkhälsa ska uppnås". Nu är det "samhällsnyttan"
det handlar om. Individer som bör kunna få må bra
för sin egen skull är det inte fråga om utan om männi-
skan som produktionsenhet, inte som individ.
Dessa uttalanden från företrädare för folkhälsa
ligger snubblande nära en annan människosyn, den
funktionella, ej den humanistiska som vi brukar be-
känna oss till. I den sistnämnda är människan ett
subjekt med ett egenvärde och kan aldrig bara blir ett
medel för att uppnå något, inte ens för statens bästa
eller för att öka produktionen.
Herr talman! Högskattesamhället och den stora
offentliga sektorn åberopas ofta som orsak till att vi
har en god hälsa, och en förlängning av den förda
politiken framställs som nödvändig för en fortsatt god
folkhälsa. Men åtgärder som konserverar en förödan-
de hög skattenivå och som låser människorna kvar i
utsatta miljöer och i ett beroende av offentlig bi-
dragspolitik löser inte några hälsoproblem. Den
"klientisering" av stora grupper som utmärkt social-
demokratisk politik främjar inte hälsan, en politik
som är byggd på hög beskattning av alla, kombinerad
med bidrag till alla samt en minimering av i inkomst-
klyftor som medel mot ojämlikhet i hälsa, leder fel.
Enligt min mening, herr talman, bör folkhälsoar-
betet i högre grad än i dag riktas in på att möjliggöra
för var och en av oss att ta ansvar för vår egen och
vår familjs hälsa. Det är inte huvudsakligen staten
och samhället som ska skapa hälsa åt medborgarna.
Samhället kan inte ändra människors livsstil. Det
kan bara de enskilda människorna själva åstadkom-
ma. Samhället kan ge möjligheter för människor att ta
eget ansvar och för familjer att ta ansvar och påverka
barnen till en hälsosam livsstil och ge dem kunskaper
om mat, motion, kost och vad som behövs för en god
hälsa.
Förskola och skola kan fylla i och ta sin del av an-
svaret för att lära ut hur man bygger upp sin hälsa -
bygger upp sin hälsa för att man ska må väl, inte för
att man ska producera bättre.
Herr talman! De råd som ges till individen måste
också bygga på kunskap. Det finns områden där
forskningen visat att förebyggande arbete lönar sig.
Det gäller skadeprevention, åtgärder mot tobaksbruk,
självmordsprofylax, screening mot cancer i livmoder-
halsen och mammografi. På andra områden som pri-
märprevention av hjärtkärlsjukdom och cancer be-
hövs mer forskning för att utröna vilka metoder som
är mest kostnadseffektiva och mänskliga och bra att
använda.
Det är därför viktigt att forskningen över vilka fö-
rebyggande insatser som är lämpliga att använda
stimuleras och prioriteras.
Fysisk aktivitet ger snabba positiva effekter för
individens självuppfattning, välbefinnande och där-
med självförtroende. I själva verket kan, enligt ex-
perter, det mesta av skillnaderna i hälsa mellan olika
samhällsklasser förklaras av skillnader i mo-
tionsmönster. Det är just sådant som är påverkbart
genom individuella åtgärder, om man tilltror männi-
skor förstånd att förstå information.
En attityd till hälsa som innebär att den enskilde
kan påverka sitt hälsoläge genom egna aktiviteter och
handlingar är ett första viktigt steg mot ett hälsoriktigt
beteende.
Herr talman! Folkhälsan har ett Janusansikte vänt
dels mot det humanitära och individuella, dels mot
det kollektiva och direkt antiindividuella där samhäll-
snyttan tillåts motivera för individen kränkande in-
grepp.
En god folkhälsa är något som vi alla kan vara
överens om att eftersträva, men det finns stora poli-
tiska åsiktsskillnader i folkhälsobegreppet. Det hand-
lar om skillnader mellan å ena sidan ett kollektivis-
tiskt, paternalistiskt synsätt med ett funktionellt män-
niskovärde som ser medborgaren som en välfärdssta-
tens klient och ett medel för produktion, å andra sidan
ett humanistiskt individfokuserat perspektiv som låter
medborgarna själva ta ställning till olika livsval och
så långt som möjligt ger dem frihet att forma sina liv.
Företrädare för det förstnämnda synsättet tror sig
nå en bättre - då menas framför allt en jämlikare -
hälsa genom att pådyvla människor normer från ex-
perter som vet bättre än andra vad som är ett hälso-
samt beteende. Hälsan förstatligas, och den hälso-
samma människan blir inte ett subjekt utan ett medel
för att uppnå högre produktion och lägre samhäll-
skostnader, som sades i den artikel som två ledande
företrädare för folkhälsan skrev.
Med ett annat synsätt uppnås en bra folkhälsa när
besluten ligger hos den enskilde, och det allmännas
insats ligger i att ge individen möjlighet att ta beslu-
ten själv.
Herr talman! Intimt förknippat med hur vi hand-
lägger folkhälsofrågorna är om de ska styras centralt
av en myndighet eller om arbetet huvudsakligen ska
vara decentraliserat medan forskningen sköts av ett
kvalificerat forskningsinstitut för hälso- och sjuk-
vårdsforskning. Vi föredrar det senare.
Redan inför bildandet av Folkhälsoinstitutet re-
serverade vi oss mot inrättandet av ett sådant institut.
Risken att splittra begränsade resurser liksom att
gränsdragningsproblematik skulle uppkomma gente-
mot andra myndigheter var uppenbar.
Utvecklingen har besannat våra farhågor, och re-
geringen har nu nödgats se över institutets verksam-
het. Till det kommer väl också att institutet kom att
agera både som en myndighet och ett kampanjinstitut.
Det var inte särskilt nyttigt, utan det skadade institu-
tets trovärdighet.
Att åtgärder var nödvändiga var uppenbart. Nu
lägger regeringen ett förslag att ombilda Folkhälsoin-
stitutet till Statens folkhälsoinstitut som ska ansvara
för sektorsövergripande uppföljning och utvärdering
av insatser inom folkhälsoområdet och vara nationellt
kunskapscentrum och ansvara för övergripande till-
syn inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet.
Det är inget bra förslag. Förslaget varken löser
problemen med gränsdragning mellan myndigheter
eller underlättar ett effektivt resursutnyttjande. I stäl-
let talar mycket för att dubbelarbete och gränsdrag-
ningsproblem mer än samverkan kommer att domine-
ra bilden.
Det kan inte vara särskilt rationellt att Statens
folkhälsoinstitut presenterar en särskild folkhälsorap-
port vart fjärde år samtidigt som Socialstyrelsen för-
utsätts presentera sin folkhälsorapport.
Herr talman! Förslaget bygger helt på organisa-
tionskommitténs förslag, vilket i sin tur utgick från
direktivens uppdrag att skapa en myndighet med
tydliga uppgifter av stabskaraktär. Vi ser med oro på
denna utveckling mot en myndighet med stabskarak-
tär, då det är ett brott mot den svenska förvalt-
ningstraditionen. En myndighet har en självständig
ställning till lagarna gentemot regeringen, men här får
man intryck av att ett nytt slags mer osjälvständig
myndighet ska tillskapas.
Vad däremot gäller avvecklingen av Alkoholin-
spektionen har vi länge förordat den.
Herr talman! Som jag sagt tidigare måste dock
något göras. När vi inte bifaller regeringens förslag
betyder det inte att vi tycker att allt ska vara som
förut. Tvärtom. Vi vill göra en långt kraftfullare om-
organisation. Folkhälsoinstitutet bör enligt vår upp-
fattning avvecklas bl.a. av orsaker som jag nämnt och
därför att väldigt mycket kan och bör göras lokalt och
regionalt.
Självklart finns det ett behov av ett nationellt kun-
skapscentrum inom hälso- och medicinområdet. Dit
bör verksamheter som nu bedrivs av flera myndighe-
ter och institut liksom forskningsresurser koncentre-
ras. Det är dock inte ett skäl att bibehålla folkhälsoin-
stitutet eller, som regeringen föreslår, ombilda det. I
stället måste det till betydligt radikalare åtgärder för
att Sverige ska kunna inta en ledande plats inom häl-
so- och medicinområdet.
Vi har föreslagit att ett nationellt institut för hälsa
och medicin inrättas. Här kan en kraftsamling för
bl.a. bioteknik med medicinsk inriktning, bioinfor-
matik, klinisk forskning, folkhälsoforskning samt IT i
hälso- och sjukvård ske.
Lika viktigt som att en del av resurserna koncent-
reras så för att skapa en optimal forskningsmiljö är
det att andra decentraliseras. Vi anser därför att det
praktiska folkhälsoarbetet samt visst forsknings- och
utvecklingsarbete sker bäst nära människorna ute i
kommuner, landsting och regioner.
Herr talman! Vad beträffar tillsynsverksamheten
inom alkohol-, narkotika- och tobaksområdet konsta-
terar vi att Statskontoret pekat på en rad effektivitets-
brister i dagens organisation med flera myndigheter
med överlappande och likartade uppgifter. Avskaf-
fandet av Alkoholinspektionen, något vi länge före-
slagit, är en riktig åtgärd, men vi menar att regering-
ens förslag att lägga en del av dessa uppgifter på den
nya stabsmyndigheten inte löser problemen. De upp-
gifterna är inte heller skäl att bibehålla Folkhälsoin-
stitutet i dagens form.
Flertalet frågor som handhas av Alkoholinspek-
tionen borde kunna hanteras av Riksskatteverket och
av skattemyndigheterna. För servering av alkohol
finns redan en regional tillsyn i länsstyrelsernas regi.
I övrigt bör regeringen återkomma med ett nytt för-
slag om organisationen av den tillsyn som återstår
inom det här området.
Hiv och aids är ett område, herr talman, där beho-
vet av samordning av resurser och insatser är tydligt.
I dag handhas statens ansvar för smittskydd och hiv-
preventivt arbete huvudsakligen av såväl Socialsty-
relsen som Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinsti-
tutet.
Jag tror inte att vare sig dagens folkhälsoinstitut
eller den nu föreslagna myndigheten ger bra förut-
sättningar för ett effektivt resursutnyttjande inom
detta område vars betydelse bara kommer att växa allt
eftersom epidemin växer.
En samordning inom ramen för ett nationellt in-
stitut för hälsa och medicin som vi föreslagit, skulle
möjliggöra ett långt kraftfullare och effektivare arbete
inom det här området än vad som är möjligt i dag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i
betänkande SoU13 och reservation 1 i betänkande
SoU16, och står givetvis i övrigt bakom alla våra
reservationer.