Herr talman! Kärnvapen och antipersonella minor
har det talats om vid åtskilliga tillfällen här i
kammaren. Historien bakom dessa frågor är både
lång och innehållsrik. Även jag tänker beröra dessa
ämnen. Men jag tänker också beröra ett annat
ämne, nämligen frågan om genetisk krigföring. Det
har inte talats lika mycket om den här i kammaren.
Herr talman! Det som har med människors
tillblivelse och framtida förutsättningar att göra är
mycket lockande områden för forskning och
spekulationer. Men all forskning är inte god och har
inte mänsklighetens bästa som utgångspunkt. Det
kan tyckas självklart att genforskningen skall stå i
mänsklighetens tjänst. Det vore djupt olyckligt om
den nya ökade kunskapen om arvsmassan som
projektet HUGO, Human Genome Organization,
väntas ge oss fick militära tillämpningar.
Utnyttjande av genetisk kunskap för att utveckla
vapen bör helt förbjudas.
De toxiner, gifter, som i dag kan produceras med
genteknik överträffar nervgaserna i giftighet. Det
går att framställa mosaikvapen, dvs. skräddarsydda
gifter, komponerade från ormar, alger, skorpioner
och hormoner. Vacciner som bara skyddar de egna
soldaterna och inte fiendens är andra exempel.
Gentekniken gör det också möjligt att knyta
samman virulensfaktorer, dvs. specifika
egenskaper i form av DNA-sekvenser eller DNA-
delar som gör att en viss organism framkallar en viss
sjukdom. Utifrån det kan man skapa en helt ny
organism. På så sätt kan man också framställa
skräddarsydda vapen som är nästan omöjliga att
diagnostisera för fienden. Genom att komponera
ihop anlag från olika organismer omintetgör man
nästan alla chanser till upptäckt, även med de mest
avancerade gentekniska metoder. Den ökade
kunskapen om den mänskliga arvsmassan kan
således få militära tillämpningar, vilket vore
förödande.
Herr talman! Med genteknik går det således att
tillverka biologiska vapen som mosaikvapen,
supertoxiner, specialanpassade vacciner och
vapenhormoner. Den senaste forskningen har
också gjort det möjligt att målstyra toxiner till olika
organ eller strukturer i människokroppen. Enligt
Hans Wigzell, professor i immunologi, skall det
också vara möjligt att utveckla biologiska
stridsmedel som utnyttjar genetiska skillnader
mellan olika folkslag. Det är synnerligen allvarligt
och även ganska okänt tyvärr.
Ett problem i sammanhanget är vad som i
verkligheten kan klassas som offensiv
försvarsforskning eller defensiv skyddsforskning.
Skillnaden mellan det är mycket svår att avgöra.
Tyvärr är mycket av skyddsforskningen hemlig. En
motivering för sekretessen är att man inte vill oroa
befolkningen och de egna soldaterna. Jag anser att
reglerna rörande sekretessen för skyddsforskning
bör ses över.
Ytterligare ett problem är att det saknas ett
effektivt kontrollsystem. Från svenskt håll har B-
och toxinvapenkonventionen från år 1972 länge
kritiserats för brist på kontroll och
verifikationsprocedurer.
Många länder, framför allt u-länder, är mycket
tveksamma till långtgående verifikationsmetoder
då de kan användas som förevändning för att få
otillbörlig insyn i u-ländernas biotekniska industri
eller användas för att få tillgång till unikt genetiskt
material. Detta är viktiga politiska frågor som
måste lösas. Det handlar faktiskt om olika gruppers
möjligheter till överlevnad.
Herr talman! Jag har inget att anföra mot utskottets
behandling av min motion U405 om genetik och
genteknologi som krigsvapen eller i krigets tjänst.
Utskottet säger att det är ''angeläget att man från
svensk sida fortsatt verkar för att konventionen mot
biologiska vapen förstärks med kontrollmöjligheter
samt att genteknologins framsteg inte används för
utvecklande av nya biologiska vapen''.
Herr talman! Jag anser att denna fråga är
utomordentligt allvarlig. Den måste fram i ljuset
ännu mer än i dag.
Herr talman! Det har talats om antipersonella
minor här i dag också. De vållar ju ett oerhört
lidande för miljoner människor i framför allt tredje
världens länder. Rapporterna om hur plastminor
som ser ut som leksaker exploderar i händerna på
barn, hur kvinnor som samlar ved och bönder som
arbetar på fälten förlorar armar och ben när minor
helt utan förvarning exploderar är förfärande.
Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El
Salvador, Somalia, Etiopen, Eritrea, Namibia,
Kurdistan, Afganistan och Kambodja har
miljontals minor spridits. Detta har ofta skett helt
utan kontroll, minkartor och hänsyn till
civilbefolkningen. I länderna i det forna
Jugoslavien finns också minor utplacerade.
Minorna ligger kvar långt efter att krigen är slut och
gör det omöjligt för flyktingen att återvända hem,
bonden att bruka jordarna, kvinnan och barnet att
valla boskapen, samla ved och leka i dikeskanterna.
Efter vapenstillestånd ligger minor kvar som
dödsfällor i årtionden, kanske ännu längre.
Minorna leder också till stora ekonomiska skador,
då man inte kan driva jordbruk och genomföra
transporter på grund av minrisken.
Herr talman! Jag är mycket glad över att utskottet
har kunnat ena sig om att det vid den
översynskonferens om särskilt inhumana vapen
som skall äga rum nästa år bör klargöras att ett
internationellt totalförbud mot antipersonella
minor utgör den enda verkliga lösningen på det
humanitära problem användningen av minor ger
upphov till och att Sverige skall lägga fram ett
förslag med syfte att åstadkomma ett sådant
förbud. Jag är glad för det ställningstagandet, som
nästan känns som om det vore historiskt.
Dessutom anser jag att den svenska regeringen
måste agera både i Sverige och internationellt för
att underlätta saneringen av minor i de värst
drabbade länderna. Efter vad jag kan förstå finns
planer på ett konkret engagemang från Sveriges
sida i denna fråga.
Herr talman! En värld helt fri från kärnvapen är
tyvärr fortfarande en utopi. Det betyder inte att alla
nedrustningsansträngningar har varit förgäves.
Tvärtom, de är välbehövliga, eftersom de markerar
omvärldens starka oro och sätter press på världens
reella och potentiella kärnvapeninnehavare.
Sedan kommunismens fall har också stora framsteg
gjorts inom området. Men vi måste våga se
sanningen i vitögat. Den huvudsakliga anledningen
till att USA:s och f.d. Sovjetunionens arsenal har
reducerats är inte omvärldens tryck, även om det
hjälper till en viss del, utan det förändrade
säkerhetspolitiska läget. Mindre spänning och mera
tillit öppnar nya möjligheter inom nedrustningens
område. Men vi får inte blunda för det faktum, hur
illa vi än sympatiserar med det, att en av de
viktigaste faktorerna som ligger till grund för ett
lands ställning som stormakt är innehavet av
kärnvapen. För varje land i FN:s säkerhetsråd finns
det ett starkt nationellt intresse att bibehålla
landets status som stormakt. Så länge den
situationen råder, tror jag att kärnvapen kommer
att finnas kvar. Oavsett hur starkt och
välformulerat omvärldens moraliska tryck på
stormakterna är, kommer det att väga lätt i
jämförelse med det nationella egenintresset och
kravet att vara högt placerad på stormakternas
statusstege.
Ändå är jag optimistisk och tror att Sverige genom
sitt goda internationella rykte har stora möjligheter
att påverka. Men problemen är många.
Ett exempel: När inte ens västvärldens hot om
ekonomiska sanktioner förmår Kina att respektera
de mänskliga rättigheterna och när USA kryper till
korset och förnyar Kinas status som mest gynnad
nation, kan ju inte heller trycket vara tillräckligt
starkt för att helt eliminera stormakternas innehav
av kärnvapen.
Kunskapen om hur kemiska och biologiska vapen
framställs är spridd över hela världen. Trots det har
världssamfundet förhandlat om ett internationellt
totalförbud. Men kärnvapnens relativa exklusivitet
och enorma skadeverkan samt att de skiljer ut
stormakter från andra länder gör att problemet är
mera komplext. Måhända och förhoppningsvis kan
ett mera bestående klimat med universell
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter
skapas i framtiden, så att kärnvapnen helt kan
försvinna. Men under tiden måste vi vara realistiska
och mera inrikta oss på att arbeta för att
hanteringen av den övergripande
kärnvapensituationen blir bättre.
Bl.a. därför tycker jag att det är bra att vi i dag kan
lägga fram ett förslag från utrikesutskottet med en
uppmaning till regeringen att i sin tur klargöra för
Internationella domstolen att användning av
kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med
internationell rätt.
Herr talman! Framstegen inom
kärnvapenprovstoppet måste också bevaras och
förstärkas. Ryssland, Frankrike, England och USA
har varit återhållsamma. Nyligen upprepade
François Mitterrand att Frankrike kommer att
fortsätta på den inslagna vägen. Tyvärr är Kinas
hållning mycket oklar.
Det är av yttersta vikt att denna fråga får en
definitiv lösning, eftersom provstoppsfrågan är så
intimt förknippad med spridningsproblematiken
och icke-spridningsavtalets, NPT:s, fortlevnad.
Såväl kärnvapenmakter som icke-
kärnvapenmakter anser att icke-
spridningsfördraget, NPT, är mycket viktigt. I det
avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta
en konkret och verklig kärnvapennedrustning mot
att icke-kärnvapenstater förbinder sig att inte
skaffa kärnvapen. Här ligger den mest centrala
punkten i kärnvapenfrågan totalt sett.
Det gäller således att verka för bevarat provstopp
samtidigt som allt som rör kärnvapen som
teknologi, vapenbärare, kärnbränsle,
komponenter osv. begränsas till befintliga
kärnvapenländer. Här finns mycket att göra. Trots
att de båda koreanska staterna enades om att
Koreahalvön skall vara en kärnvapenfri zon och
Nordkorea ratificerade NPT i april 1992, utmanar
Nordkorea i dag världssamfundet. Det finns även
andra länder som mörkar den inhemska situationen
beträffande kärnvapen. Kina stöder till det yttre
övriga medlemmar i FN:s säkerhetsråd i deras
politik mot Nordkorea men bromsar när det gäller
att införa verkliga sanktioner. Ett annat problem,
och det finns fler, är alla arbetslösa atomexperter i
det förra Sovjetunionen. Risken för att de sprider
kärnvapenteknologi är fortfarande stor.
Herr talman! Så sent som för ett par dagar sedan
gick det ut en varning i Sveriges Radio och andra
massmedier att kärnbränsle som stulits i Ryssland
var i omlopp. Vårt lands gränser bevakades extra
noga.
För att lösa kärnvapenfrågans alla olika delar och
dimensioner krävs ännu mycket och tålmodigt
arbete. Men jag tycker ändå att utskottets
betänkande kommit en bit på väg.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Till sist vill jag också instämma i Maj Britt Theorins
tack till Daniel Tarschys. Hans mjuka men ändå
fasta ledarskap i utrikesutskottet är värt all
beundran.
Det verkade ofta vid sammanträdena som om
Daniel Tarschys i förväg visste vad alla
utskottsledamöterna skulle säga och på så sätt med
lätthet kunde lotsa fram till bra förslag och beslut.
Jag beundrar verkligen Daniel Tarschys taktik och
teknik i ledarskapet.
Jag vill också tacka Bertil Måbrink för ett mycket
gott kamratskap. Det har varit mycket trevligt att
få lära känna Bertil Måbrink.