Herr talman! Att förebygga konflikter, att främja
avspänning och att verka för nedrustning är sedan
länge viktiga mål för svensk utrikespolitik. Det är
mål som vi verkar för på flera olika områden. Vi gör
det i FN och vi gör det i den europeiska
säkerhetskonferensen, ESK.
Där handlar det om förebyggande diplomati och
akut konfliktlösning men också om ett mera
långsiktigt arbete för att finna nya
fredsbefrämjande mekanismer och bygga upp ett
förtroende mellan staterna. Vi arbetar också aktivt
inom nedrustningskonferensen och inom FN för att
begränsa spridning och användning av olika vapen.
Viktiga framsteg på nedrustningsområdet beror
inte minst på en ökad förståelse mellan de militära
supermakterna. Om START-avtalen genomförs,
leder det till en minskning av de amerikanska och
ryska strategiska kärnvapenstridsspetsarna med två
tredjedelar. Andra viktiga avtal är avtalet om icke-
spridning av kärnvapen, MPT, som nu har tillträtts
av 157 länder -- tyvärr fattas några viktiga -- och
kemivapenkonventionen som förbjuder en hel
vapenkategori. Exportkontrollregimer har byggts
upp för alla slags massförstörelsevapen och för
missiler, och FN har också upprättat ett register
över den internationella handeln med
konventionella vapen.
Det här är en bra början, men mycket återstår att
uträtta. En vapentyp som behandlas i vårt
betänkande är personminorna, som bl.a. Rädda
barnen har uppmärksammat i en lovvärd kampanj.
Här är det enligt utskottets mening viktigt att
regeringen skärper tonen och intensifierar arbetet
för ett internationellt totalförbud mot detta
inhumana vapen. Samtidigt behövs det stora
insatser för minröjning i länder där enorma arealer
och delar av vägnätet har förstörts av långvariga
inbördeskrig.
Bortåt 10 000 människor dör varje år av
minexplosioner, och lika många skadas. Men
minorna är inte bara ett svårt hälsoproblem och en
dödsbringande olycksorsak, utan de är också ett
ekonomiskt och politiskt hot mot åtskilliga länders
fortbestånd. I stater som Afghanistan, Angola,
Moçambique och Kambodja finns så många minor
nedgrävda att det i stora områden är omöjligt att
bedriva jordbruk eller röra sig fritt. Därmed
förhindras också repatriering av flyktingar och
återuppbyggnad efter de brutala krig som har
utkämpats.
Mot den bakgrunden borde minröjning bli en än
mer prioriterad uppgift i den rika världens
biståndsinsatser. Kanske kan också den
minröjningsmaskin som är under utveckling i
Sverige bli ett verkningsfullt redskap. De första
rapporterna är i varje fall mycket löftesrika.
En än allvarligare källa till oro är förstås
kärnvapenspridningen. De påtryckningar som för
närvarande pågår gentemot Nordkorea visar hur
viktigt det är att icke-spridningsavtalet respekteras
och kompletteras med en effektiv övervakning. För
Sverige är det en självklarhet att ge ett starkt stöd
både åt IAEA, kärnkrafts- och kärnvapenorganet i
Wien, och åt förlängningen av icke-
spridningsavtalet, som går ut nästa år.
Huvudvägen att begränsa kärnvapenhotet är och
förblir bindande internationella avtal och
internationell samverkan i olika praktiska frågor,
t.ex. konvertering av industrin och destruktion av
befintliga arsenaler.
Ökad offentlighet kring produktion och
vapenhandel är också ett viktigt instrument. Här
finns det anledning att erinra om det betydelsefulla
arbete som SIPRI -- Stockholms
fredsforskningsinstitut -- har utfört i mer än ett
kvartssekel. Det är en svenskfinansierad insats i de
internationella nedrustningsansträngningarna som
vi har anledning att vara mycket stolt över.
En annan väg som nu prövas för att motverka
kärnvapenhotet är WHO:s --
Världshälsoorganisationens -- framställning till
Internationella domstolen i Haag, där man begär
en prövning av kärvapenanvändningen från
folkrättslig synpunkt. Det ligger säkert goda
intentioner bakom det här initiativet, men det var
också på goda grunder som Sverige avstod från att
stödja förslaget i WHO:s folkhälsoförsamling.
Vägen är osäker och kan mycket väl visa sig bli en
återvändsgränd helt enkelt därför att det sakliga
underlaget för framställningen är relativt bräckligt.
Nu har emellertid den procedur inletts som leder
fram till ett avgörande av frågan om domstolen
skall ta upp saken till prövning. Sverige har då
anmodats att ge underlag. Självfallet bör vi göra
det. Vi bör bidra med de bedömningar som svenska
folkrättsexperter kan erbjuda. Vi bör påminna om
att det finns grundsatser i folkrätten som begränsar
rätten att utföra stridshandlingar med mycket
skadliga effekter.
Samtidigt vet vi att sådana grundsatser enligt all
normal rättskällevärdering har en relativt svag
normativ kraft. Några avtal som mera direkt och
preciserat förbjuder kärnvapenanvändning
existerar inte. Var domstolens bedömning landar
får därför betraktas som osäkert. Risken för att det
blir en bakstöt för initiativet finns självfallet.
Utskottets skrivning på denna punkt bör
uppskattas som en politisk viljeyttring, en mycket
klar markering och om man så vill ett
önsketänkande. Men jag anser det väsentligt att vi
klargör att Sverige kraftfullt måste stödja kampen
mot kärnvapenspridning och
kärnvapenanvändning. Det framgår tydligt av
utskottets betänkande.
Jag vill erinra om det särskilda yttrande som Håkan
Holmberg och jag har fogat till betänkandet, där vi
utvecklar några kompletterande tankar i just denna
fråga.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande i dess helhet.
Jag vill allra sist återgälda den vänlighet som Bertil
Måbrink visade mig. Jag vill tacka honom för hans
insatser i utskottet. Han har förvisso varit mjuk och
behaglig, men också effektiv och envis i sina
ståndpunkter. Jag vill gratulera honom till ett fint
arbete i utrikesutskottet under de gångna åren.