Herr talman! I det nedrustningsbetänkande vi nu
behandlar är det två frågor som känns synnerligen
väsentliga för mig. Det är dels frågan huruvida
kärnvapenanvändning står i överensstämmelse
med internationell rätt, dels frågan om åtgärder
avseende antipersonella minor.
Kärnvapenanvändningens laglighet har ju
aktualiserats genom att WHO under försommaren
1993 beslöt att av Internationella domstolen i Haag
begära ett uttalande huruvida
kärnvapenanvändning står i överensstämmelse
med internationell rätt.
Utskottet har dryftat frågan ur de sedvanerättsliga
distinktions- och proportionalitetsprinciperna. För
vanliga människor är detta ett fikonspråk som är
svårt att tillgodogöra sig. Krigföring enligt
distinktionsprincipen innebär tydligen att det är
förbjudet att attackera civilbefolkningen och att
förorsaka svåra skador på civila mål.
Proportionalitetsprincipen skall förstås som att
kärnvapenanvändning inte står i proportion till den
konflikt man avser att lösa på icke-fredlig väg.
För de allra flesta människor är ju detta
självklarheter, dvs. att kärnvapenanvändning får
effekter utanför de militära mål man vill slå ut. Det
går ju inte att bygga milshöga murar runt omkring
det militära mål där man fäller bomben. Att
kärnvapenanvändning är en enorm upptrappning
av en konflikt och att den inte står i proportion till
konventionell krigföring är så självklart att det
borde vara onödigt att nämna det.
Oavsett om kärnvapenanvändning skulle stå i strid
med internationell lag och med folkrätten eller ej
bör Sverige, enligt min mening, hävda
ståndpunkten att kärnvapenanvändning skall anses
stå i strid med internationell lag och med folkrätten.
Det är möjligt att Internationella domstolen i Haag
kommer fram till en annan ståndpunkt. Men då är
det, enligt min mening, viktigt att vi väcker opinion
i den här frågan. De flesta jurister och
ämbetsmän -- överallt i världen -- som sysslar med
dessa frågor är alltid så försiktiga i sina uttalanden
och ageranden. Man är rädd att bryta ny mark.
Man är ängslig över att kanske stöta sig med
mäktiga grannländer. Men med denna försiktiga
linje händer ju inget, och om det mot förmodan
händer något sker det med en snigels fart.
Jag tycker att Sverige skall gå i bräschen för att
bilda opinion i den här frågan. Svenskt agerande
har ju i årtionden präglats av en klart uttalad
antikärnvapenhållning. Men låt oss nu flytta fram
positionerna. Nu -- efter Sovjetunionens fall -- när
de frostiga relationerna mellan världens stormakter
tinat upp, borde nya svenska initiativ se dagens ljus.
Argument för att väcka opinion saknas inte.
Utskottet har pekat på Haagkonventionerna om att
neutrala staters territorier är okränkbara och att
radioaktivitet inte låter sig stoppas av territoriella
gränser. Att kärnvapenanvändning förorsakar
onödigt lidande för människor och djur ser vi ju
ständiga bevis på från Japan, trots att det nu är
snart 50 år sedan de båda bomberna fälldes över
Hiroshima och Nagasaki. Att miljön tar allvarlig
och långvarig skada vid kärnvapenanvändning
konstaterade FN:s miljökonferens redan 1972.
Men det är nu mycket viktigt att regeringen inte
förfuskar det initiativ som utskottet tar genom detta
betänkande. Det ledande regeringspartiet ser ut att
känna viss olust inför majoritetsskrivningen i
betänkandet, eftersom tre av dess
utskottsledamöter avgivit särskild reservation.
Även Folkpartiets båda representanter tycks känna
viss olust inför texten i betänkandet, vilket de visar
genom att avge särskilt yttrande. Om riksdagen
beslutar i enlighet med utrikesutskottets
betänkande förutsätter jag att regeringen avger ett
sådant yttrande till Internationella domstolen som
utskottsmajoriteten syftat till.
Herr talman! I ett av betänkandets avsnitt berörs
frågan om ett fullständigt provstopp. Sverige har
vid nedrustningskonferensen i Genève aktualiserat
frågan genom att föreslå att alla
kärnsprängningar -- även fredliga sådana -- skall
förbjudas.
Utskottet lär tidigare ha understrukit att
kärnvapenprovens effekter på miljö och hälsa skall
undersökas noggrant. Enligt min mening behövs
inga ytterligare undersökningar. Det är väl
uppenbart för alla att kärnvapenprov har negativa
effekter på miljö och hälsa. Att då hålla på med en
mängd studier om hur stora de negativa effekterna
är anser jag vara ett fullkomligt onödigt slöseri med
FN-resurser.
Herr talman! Så var det detta med antipersonella
minor. Vi har i utskottet haft föredragningar som
visat de ohyggliga konsekvenserna för främst barn
och kvinnor av minsprängningar åratals efter det att
den konflikt vid vilken minorna använts har bilagts.
Syftet med personminor är ju inte att döda fiender.
Nej, minan har utformats för att invalidisera.
Människor får sina fötter eller ben bortsprängda,
ofta kombinerat med skador i underlivet. Det anses
vara bättre att handikappa fienden än att döda
honom. Den som skadas behöver medicinsk vård,
transport och evakuering. Den skadade tar
därigenom i anspråk resurser som skulle ha använts
i andra sammanhang. Den som skadats har också
en psykologisk effekt på sina medsoldater. Man har
också anpassat mängden sprängämne precis för att
nå den effekt man avsett, dvs. att skada och
invalidisera en fiende -- men inte att döda honom.
Mer än 30 % av alla minsprängningar leder till
amputation av ett ben.
Bruket av personminor har lett till en katastrofal
situation i en mängd länder. Minorna drabbar
främst civila och detta långt efter det att minorna
lagts ut eller fällts från flygplan. De som drabbas är,
som jag nämnde inledningsvis, främst kvinnor och
barn. Det uppges att omkring 100 miljoner minor
spritts i ett 60-tal länder. Tusentals människor
lemlästas varje år -- många dör också.
Minutläggning har lett till att hela regioner blivit
oanvändbara för jord- och skogsbruk. I Cambodja
lär det finnas 40 000 benamputerade människor. I
Afghanistan hävdas från FN-håll att minor har
dödat 200 000 människor. Hela landet beskrivs som
ett enda stort minfält.
Det som nu måste ske genom internationell
påverkan är ett totalförbud mot tillverkning,
handel, lagring och användning av personminor. En
översynskonferens -- översyn av 1980 års
konvention om särskilt inhumana vapen -- skall äga
rum 1995. Inför denna konferens är det viktigt att
Sverige pläderar för en tuff linje, nämligen det
totalförbud som jag nyss nämnde. Kravet på
totalförbud stöds av flera FN-organ, bl.a. Unicef.
Från ett antal olika länder har det framlagts förslag
om partiella förbud -- det kan röra sig om
exportförbud, krav på självförstörande
mekanismer m.m. Men många organisationer --
bl.a. Rädda barnen -- hävdar att endast ett
internationellt sanktionerat totalförbud leder till att
så inhumana vapen som personminor på sikt
försvinner ur vapenarsenalen.
Jag anser att Sverige bör gå i bräschen genom att
införa ett nationellt totalförbud samt väcka
internationell opinion för samma sak inför
översynskonferensen 1995. Jag anser också att
Sverige skall satsa på att utveckla nya metoder för
röjning av personminor. Med tanke på det
oerhörda antal oröjda minfält som finns överallt i
världen, kanske nya minsprängningsmetoder också
leder till nya svenska minröjningsprodukter som
ger nya jobb inom svensk försvarsindustri. Ett
förbud mot tillverkning av personminor skulle inte
få några negativa effekter för svensk industri,
eftersom det hävdas att några personminor inte
tillverkats i Sverige under de senaste 15 åren och att
någon export inte förekommit under 20 års tid.
Enligt min mening borde Sverige föregå med gott
exempel och i lag förbjuda export av personminor.
Om vi skall hävda att andra länder inte får tillverka
och exportera personminor vore det väl skräp om
vi inte själva kunde ställa upp med ett formellt
exportförbud.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
utskottets hemställan.
Men, herr talman, Bertil Måbrink hade den goda
smaken att rikta ett tack till utskottets ordförande
Daniel Tarschys, till utskottsledamöterna och till
personalen på utrikesutskottets kansli. Jag hade
gärna rest mig upp för ett instämmande, men
eftersom ett instämmande hade inneburit en accept
på allt det Bertil Måbrink framförde vill jag i stället
nu säga att jag helt instämmer i Bertil Måbrinks
avslutning av sitt anförande.