Herr talman! Aktiv nedrustningspolitik har under
lång tid varit en viktig del av svensk utrikespolitik.
Sverige kom tidigt med i Genève-förhandlingarna
om begränsning av kärnvapenupprustningen och
kom snart att röna ett mycket gott rykte som en
initierad och engagerad part i dessa förhandlingar.
Orsaken till detta var bl.a. att Sverige hade det
tekniska kunnandet för att föra dessa samtal. En
ännu viktigare orsak var att Sverige var en alliansfri
nation som av stormakterna inte kunde misstänkas
ha några skumma avsikter i dessa förhandlingar.
I likhet med många andra områden av
utrikespolitiken har alliansfriheten och
neutraliteten i nedrustningspolitiken varit en
ovärderlig resurs. Jag kommer att i mitt politiska
arbete fortsätta att agera för att Sverige inte lämnar
ifrån sig denna resurs, som enligt min mening är en
förutsättning för en aktiv nedrustningspolitik.
Ett av de absolut viktigaste målen i
nedrustningspolitiken är att få till stånd
kärnvapennedrustning. Ett viktigt led i det arbetet
är att få användningen av kärnvapen
olagligförklarad. Skälen för detta är så uppenbara
att det enligt min mening inte skulle behövas någon
längre diskussion om detta. Jag vill ändå poängtera
vad jag anser vara det starkast vägande skälet till
olagligförklaringen, nämligen att användning av
kärnvapen helt enkelt skulle förstöra
livsbetingelserna på vår jord.
Det är med glädje jag konstaterar att
utskottsmajoriteten beslutat enligt förslaget i bl.a.
flerpartimotionen U415 och alltså nu föreslår
riksdagen att uppmana regeringen att i sitt svar till
Internationella domstolen klargöra att
kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse
med internationell rätt. Jag kan bara beklaga --
även om jag inte förvånas över det -- att Moderata
samlingspartiet inte vill ställa sig bakom det
beslutet. Det är minst sagt märkligt att
moderaterna i denna för mänskligheten avgörande
fråga talar om att folkrätten politiseras. Här är det
snarare moderaterna som politiserar och sin vana
trogen är rädda för att Sverige skall hamna på
kollisionskurs med USA och de mäktiga EU-
staterna Frankrike och England.
Under de senaste åren har vi lyckligtvis sett en del
konkreta åtgärder på kärnvapennedrustningens
område: avtalet mellan USA och Sovjet om
nedrustning av medeldistanskärnvapen;
godkännande av START 1-avtalet; Rysslands och
USA:s presidenters underskrift av START 2-
avtalet; initiativ från både USA och Ryssland att
minska antalet taktiska kärnvapen samt båda
staternas förlängning av provstoppet.
Tyvärr ser vi också orosmoln på kärnvapenhimlen.
Icke-spridningsavtalet, som skall förnyas nästa år,
har ännu inte undertecknats av ett flertal
potentiella kärnvapenmakter. Mest alarmerande är
det att Ukraina ännu inte anslutit sig. Nordkoreas
vägran att låta IAEA analysera bränslestavarna
från Yongbyon-reaktorn är oacceptabel. Det bästa
regimen i Nordkorea kan göra är att tillåta denna
analys och därmed öppna för möjligheterna att
bryta landets isolering, till gagn för Nordkoreas
medborgare. Jag stödjer förslagen om att göra
koreanska halvön till en kärnvapenfri zon. För att
detta förslag skall tas på allvar och inte bara bli en
till intet förpliktigande paroll bör regimen i
Nordkorea låta IAEA analysera bränslestavarnas
innehåll.
Även Indiens och Pakistans vägran att skriva under
icke-spridningsavtalet är oroande. Båda länderna
förfogar med all säkerhet över kärnvapen.
Exempelvis uttalade Pakistans inrikesminister
nyligen att man inte tänker avbryta landets
kärnvapenprogram, eftersom terrorbalansen med
Indien då skulle rubbas.
Sverige säljer, som alla vet, vapen till såväl Indien
som Pakistan. Kockums har just nu en stor och av
regeringen godkänd ubåtsaffär på gång med
Pakistan. Ubåtar kan -- som också alla vet -- bära
kärnvapen. Jag förutsätter att regeringen inhämtar
garantier om att de svenska ubåtarna till Pakistan
inte ingår i det kärnvapenprogram som den
pakistanska inrikesministern talar om.
För övrigt anser jag att Sverige inte skall sälja
vapen över huvud taget till vare sig Indien eller
Pakistan eller någon annan stat. Den exporten
ingår ju som en del i den internationella
vapenhandeln och bidrar därmed till upprustningen
i världen. Ett stopp för den svenska vapenexporten
är det bästa bidrag vi kan ge till ansträngningarna
att stoppa denna upprustning. Det betänkande vi
debatterar i dag behandlar visserligen inte svensk
krigsmaterielexport, men jag vill ändå ta tillfället i
akt att betona vårt partis krav på stopp för svensk
vapenexport.
Efter det kalla krigets slut har den internationella
vapenhandeln minskat något. Huvudorsaken är
den kraftiga minskningen av handeln med ryska
vapen efter Sovjetunionens upplösning. Den här
minskningen är dock med all sannolikhet tillfällig.
USA framstår nu som den överlägset största
vapenspridaren i världen och står exempelvis för
mer än hälften av försäljningen till tredje världens
länder. Ryssland, som i dag står för endast 10 % av
försäljningen till de fattiga staterna, försöker nu
genom aggressiv marknadsföring återuppta
konkurrensen med USA. Andra aggressiva
exportörer är Kina, Frankrike, Israel och Japan.
Dessutom ökar vapenhandeln kraftigt mellan
länderna i tredje världen.
Den här dödsbringande handeln måste kontrolleras
och få ett slut. FN:s register över handeln med
tyngre vapen är ett -- om än litet -- steg mot att få
kontroll. Nästa steg måste vara -- precis som
utskottet betonar -- att göra anslutningen till
registret bindande för FN:s medlemsstater. Första
året registret var i funktion, 1992, rapporterade
regimerna i stater som Thailand, Nordkorea,
Saudiarabien, Kuwait, Syrien, Iran, Sudan,
Rwanda och Marocko inte in till registret. Någon
FN-kontroll över dessa för folken inom och utanför
dessa länder livsfarliga regimers vapenhandel finns
alltså inte. En orsak är självklart att rapporteringen
inte är bindande. Rapporteringen för 1993 tycks bli
minst lika bristfällig. Den 10 maj i år, två veckor
efter det att tiden för rapportering gått ut, hade
endast 47 stater offentliggjort sin vapenhandel.
Resultatet är alltså nedslående.
Herr talman! FN-registret över vapenhandel
innehåller endast tyngre vapen. I dagens krig, som
till nästan 100 % är inbördeskrig, används i
huvudsak s.k. lätta vapen för upprorsbekämpning.
Exempel på sådana vapen är personminor, lätta
granatkastare och handeldvapen, dvs.
automatgevär av olika slag. Det är dessa vapen som
sprider mest död och lemlästning över världen.
Vänsterpartiet har i en motion föreslagit att Sverige
bör agera för att FN-registret skall utvidgas till att
gälla även dessa vapen.
Utskottsmajoriteten har inte tillstyrkt det förslaget
utan nöjer sig med en luddig formulering om att det
i framtiden kan finnas skäl för prövning av frågan
om utökad ambitionsnivå. Det är synd, tycker jag,
att utskottet här missat en chans att föreslå att
Sverige vidtar en konkret åtgärd för att kontrollera
och begränsa den internationella vapenhandeln.
Åtskilligt mer positivt är det då att
utskottsmajoriteten i fråga om internationellt
förbud mot antipersonella minor gått på bl.a.
Vänsterpartiets linje. Inga vapen är humana. Men
ett vapen som i sin inhumanitet är värre än
antipersonella minor är svårt att föreställa sig. Det
känns hoppfullt att konstatera att riksdagen är
överens om detta.
Men låt oss nu inte nöja med att i internationella
sammanhang kräva totalförbud. Nu måste vi
fortsätta sopa framför vår egen dörr och kontrollera
att svenska vapenproducenter inte exporterar vare
sig minor eller sprängmedel till minor. Nu måste vi
också med alla tänkbara medel försöka bistå alla
hundratusentals män, kvinnor och barn i
Kambodja, Afghanistan, Irak, Angola,
Moçambique osv. som lemlästats och hotas av
lemlästning av dessa grymhetens symboler på
jorden.
Herr talman! För att spara tid yrkar jag inte bifall
till min meningsyttring.
Låt mig slutligen säga att jag inte på något sätt är
de stora ordens mästare, men råd i all enkelhet är
kanske lika värdefulla som stora bombastiska tal.
Vad jag vill komma till är att det här är min sista
debatt i kammaren när det gäller utrikesutskottets
ärenden. Som bekant slutar jag i riksdagen i och
med denna mandatperiods utgång -- dessutom, kan
jag tillägga, helt frivilligt.
Därför vill jag i all enkelhet men direkt från hjärtat
tacka mina utskottskolleger för ett mycket fint
kamratskap och för många fina och intressanta
debatter.
Jag vill speciellt tacka utrikesutskottets ordförande
Daniel Tarschys för hans låt mig säga mjuka och
behagliga sätt att sköta ordförandeskapet i
utskottet. Tack för ditt helt oauktoritära sätt, som
har skapat ett mycket fint klimat!
Allra sist vill jag naturligtvis också tacka alla de
anställda på utskottets kansli som med sina insatser
möjliggör att utskottsarbetet kan fungera och att de
olika partiernas reservationer och den där
meningsyttringen som jag avlämnar blir begripliga
och hanterbara vid voteringar i kammaren.