Herr talman! I utrikesutskottets betänkande om
nedrustning behandlas en rad frågor som rör
nedrustningssträvandena vid den pågående
nedrustningskonferensen i Genève och Sveriges
pådrivande roll och stora engagemang i dessa
sammanhang. Men även Sveriges agerande vid den
kommande översynskonferensen med anledning av
1980 års FN-konvention om särskilt inhumana
vapen behandlas.
En av de frågor som blivit aktuell vid denna
konferens och som också debatteras mycket i
massmedierna är frågan om användningen av
minor, och då särskilt av antipersonella minor --
eller truppminor, som de också kallas. Rädda
barnen och Röda korset har också bidragit till att
denna fråga uppmärksammats.
Ett hundratal miljoner odetonerade minor ligger
kvar i jorden efter krig i mer än 60 länder. Värst är
minsituationen i Afghanistan, Angola, Kambodja,
Irak -- speciellt i Kurdistan -- Kuwait,
Moçambique, Somalia och Sudan men även i
Bosnien och Kroatien. Dessa kvarliggande minor
medför ett svårt lidande för civilbefolkningen. De
drabbar människors liv och utveckling i dessa
länder från alla aspekter. Kvinnor vågar t.ex. inte
plocka ved, och bönder vågar inte odla jorden av
rädsla för att trampa på minor. När jordbruket
hindras ökar svälten, och landet blir beroende av
import. Återuppbyggnaden av länder efter krig
fördröjs och fördyras. Flyktingarna stannar kvar i
grannländerna ovilliga att återvända hem till en
mark full av minor.
Enbart i Afghanistan, ett av världens fattigaste
länder, finns det i dag enligt FN 10 miljoner minor
spridda över hela det krigshärjade landet. Andra
bedömare talar om 20, 30 eller 40 miljoner minor.
Många års krig och nära nog tio år av sovjetisk
ockupation på 1980-talet har skapat en situation där
varje mänskligt steg blir en minundersökning.
Många år efter det att striderna har upphört fortgår
denna terror mot civilbefolkningen. Hittills har
enligt FN:s bedömningar ca 200 000 civila dödats
och ca 400 000 blivit handikappade av exploderade
minor i Afghanistan. Många av dessa människor är
barn.
Även i Moçambique finns det stora områden som
på grund av minering inte kan bebos inom
överskådlig tid.
Sverige deltar i minröjningsprogram i flera av de
värst drabbade länderna. Genom betydande bidrag
till minröjning och hjälp till de skadade bidrar
Sverige konstruktivt till att minska lidandets
omfattning. Inom FOA bedrivs också forskning som
kan leda till att man effektivare än i dag kan röja de
utspridda minorna. Detta kommer att öka Sveriges
möjligheter att göra ännu större insatser inom detta
område.
På grund av de svåra och stora problem som
truppminorna skapar antog FN:s generalförsamling
i höstas fyra resolutioner. FN:s generalsekreterare
fick i uppdrag att utarbeta en rapport om hur de
problem som orsakas av landminor skall lösas. En
studie skall också göras rörande barn i väpnade
konflikter och då särskilt uppmärksamma offer för
landminor.
I resolutionen om ett exportmoratorium -- Sverige
var medförslagsställare -- uppmanas alla länder att
inte exportera antipersonella minor som kan
förorsaka stor fara för civilbefolkningen.
FN:s konvention om särskilt inhumana vapen,
vilken antogs 1980, innehåller också förbud och
begränsningar när det gäller minor. Men nuvarande
konventioner har, som påpekas i utskottets
betänkande, inte hindrat en urskillningslös
minkrigföring i många länder under senare år.
Sverige har också aktivt arbetat för att få till stånd
den översynskonferens som kommer att hållas
under 1995. Sverige verkar dessutom för en ökad
anslutning till konventionen samt till att den
utsträcks till att täcka även interna konflikter. Det
är framför allt i länder som har drabbats av
inbördeskrig som de antipersonella minorna utgör
ett allvarligt hot mot civilbefolkningen. Detta
betonas också i utskottet.
Ett enigt utrikesutskott anser att Sverige i samband
med denna konferens bör klargöra att ett
internationellt totalförbud mot antipersonella minor
utgör den enda verkliga lösningen på de humanitära
problem som användningen av minor ger upphov till
och därför lägga fram förslag i syfte att få till stånd
ett sådant förbud.
Herr talman! Ett annat område som ingående har
diskuterats i utrikesutskottet är kärnvapen och
folkrätten. Det är viktigt att på alla sätt försöka
stödja de insatser som görs för att förhindra
användningen av kärnvapen. Arbetet med att
förhindra en kärnvapenspridning är nu den mest
centrala frågan på den internationella
nedrustningsagendan. Att stärka och förlänga icke-
spridningsfördraget, NPT, samt att söka förmå alla
stater att ansluta sig till fördraget är därför en viktig
uppgift för Sverige.
Sverige har försökt att få till stånd ett avtal om ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. I juni
1993 presenterade Sverige vid
nedrustningskonferensen i Genève ett förslag som
innebar att alla kärnvapensprängningar, även s.k.
fredliga kärnsprängningar, skulle förbjudas. I
december 1993 kompletterades detta med ett
detaljerat förslag om hur efterlevnaden av ett sådant
förbud kan kontrolleras. Detta förslag innebär den
enda fullständiga avtalstext som hittills har
presenterats vid nedrustningskonferensen.
Frågan om kärnvapenanvändning är förbjuden i
folkrätten har diskuterats vid olika tillfällen.
Frågan har nu blivit aktuell genom att WHO vid sitt
möte i maj förra året beslöt att begära ett yttrande
av Internationella domstolen i Haag i frågan. Alla
medlemsstater har givits tillfälle att avge ett
yttrande i denna fråga.
Socialdemokraterna föreslår i en motion att den
svenska regeringen i ett yttrande till Internationella
domstolen klarlägger att kärnvapenanvändning inte
står i överensstämmelse med internationell rätt. Den
fråga som WHO ställer till Internationella
domstolen i Haag avser innehållet i nu gällande
folkrätt.
Herr talman! Det råder olika uppfattningar bland
världens ledande folkrättsexperter om vad som
enligt folkrätten kan läggas till grund för ett
ställningstagande rörande kärnvapenanvändning.
Inom den internationella rätten existerar sedan
länge en princip om att krigförande länder inte har
oinskränkt rätt att välja stridsmedel eller
stridsmetoder. Sedvanerättsliga
distinktionsprinciper och proportionalitetsprinciper
begränsar användningen av kärnvapen. Vid en
attack mot militära mål får t.ex. inte
oproportionerligt stora skador tillfogas
civilbefolkningen eller civil egendom.
Enligt vår uppfattning står det klart att användning
av kärnvapen i många fall får konsekvenser som
otvetydigt står i strid mot olika delar av folkrätten.
Men det är också uppenbart att det kan finnas fall
av kärnvapenanvändning där rättsläget inte är lika
självklart, eftersom kärnvapen som sådana inte är
förbjudna i folkrätten.
Samtidigt ligger det i Sveriges, liksom i alla små
nationers, intresse att folkrätten tolkas strikt och
inte urvattnas genom politisering.
När det gäller kärnvapen vill jag säga att en entydig
reglering av kärnvapenanvändningen måste
eftersträvas i folkrätten, inte en tolkning som vilar
på tveksamt underlag. Vi anser att regeringen mot
denna bakgrund bör överväga lämpligheten av att
svara Internationella domstolen.
Tyvärr, herr talman, delar inte utskottets majoritet
denna vår uppfattning. Jag yrkar därför bifall till
reservation nr 1. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i utrikesutskottets
betänkande.
Jag vill till slut, herr talman, fästa kammarens
uppmärksamhet på att under den tid som jag har
talat har ytterligare en eller två människor dödats
eller skadats av antipersonella minor, kanske en av
dem ett barn.