Herr talman! I det här betänkandet behandlas
nedrustningsfrågorna i sin helhet. Den heltäckande
socialdemokratiska partimotionen går på flera
områden längre än vad utskottet varit villigt att
göra. Att vi inte har reserverat oss betyder inte att
vi övergivit vår uppfattning -- tvärtom -- men vi
finner en bred enighet väsentlig.
I det stora hela har utskottet nu återställt ordningen
när det gäller freds- och nedrustningsfrågorna, dvs.
vi är eniga med undantag för moderaterna. Detta
är positivt. Sverige kan på nytt bli aktivt, återta den
position vi alltid tidigare haft på den internationella
arenan och driva nedrustningsfrågorna
konstruktivt. Det gäller framför allt på
kärnvapenområdet, men också frågan om särskilt
inhumana personminor som bör totalförbjudas.
På två områden ger vi regeringen någonting till
känna, dvs. vi beställer av regeringen att den skall
agera. Det gäller dels kärnvapenanvändningen och
folkrätt, dels totalförbud mot personminor.
Låt mig innan jag går in på dessa områden åberopa
den socialdemokratiska partimotionen U403. Där
säger vi att stater inte längre kan klara sin säkerhet
om gångna tiders maktpolitik får fortsätta att styra
de framtida internationella relationerna. De
viktigaste uppgifterna blir nu att förebygga och lösa
konflikter, att demilitarisera internationella
relationer genom aktiv nedrustning och att
undanröja massförstörelsevapen.
I motionen visar vi hur fred med fredliga medel kan
uppnås genom förebyggande av våld,
fredsbevarande insatser, fredsskapande och
fredsbyggande. Vi lägger fram konkreta förslag om
begränsning av vapenhandeln och av biologiska och
kemiska vapen, om hur militära resurser kan
användas för miljön och om ett program för en
kärnvapenfri värld.
Biologiska och kemiska vapen är totalförbjudna.
Tiden har nu kommit att ta upp frågan om förbud
mot kärnvapen och som ett första steg ett förbud
mot användning av kärnvapen. Också
flerpartimotionen 4l5 från medlemmar av svenska
PGA-gruppen -- Parliamentarians for Global
Action -- kräver ett förbud mot användning av
kärnvapen.
Bakgrunden är denna: l990-talet är decenniet för
internationell rätt, och FN:s generalsekreterare har
rekommenderat FN-organen att vända sig till
Internationella domstolen i Haag för yttrande.
Världshälsoorganisationen beslöt i maj förra året
att begära ett yttrande från Internationella
domstolen om huruvida användning av kärnvapen
av en stat i krig eller i annan väpnad konflikt -- mot
bakgrund av vapnens medicinska och miljömässiga
effekter -- skulle vara ett brott mot internationell
rätt.
Sveriges regering röstade först i kommittén mot
förslaget och med kärnvapenmakterna för att
senare i plenardebatten avstå med hänvisning till
att frågan hörde hemma i FN:s generalförsamling.
Nåja, FN:s generalförsamling deklarerade redan
l96l att användning av kärnvapen skulle vara ett
brott mot FN:s stadga och ett brott mot
mänskligheten. Frågan har behandlats i FN:s
generalförsamling flera gånger.
Domstolen har därefter vänt sig till
medlemsstaterna för att de skall lämna sin
uppfattning senast den l0 juni i år, så att domstolen
därefter skall kunna svara på frågan. Det är alltså
domstolen som fäller utslaget -- inte regeringarna.
Regeringarnas uppgift är att ge sin syn på frågan till
domstolen. Det är således hög tid för riksdagen att
fatta beslut och ge regeringen uppdraget att
formulera ett svar grundat på vad riksdagen anser,
alldenstund utrikesministern och moderaterna inte
vill detta.
Motståndet har varit hårt och många krystade
argument har använts mot det beslut vi nu skall
fatta. I moderaternas reservation sägs t.o.m. att det
kan finnas fall av kärnvapenanvändning där
rättsläget ingalunda är lika självklart eftersom
kärnvapen som sådana inte är förbjudna i
folkrätten. De säger sig vilja ha en entydig reglering
av kärnvapenanvändningen i folkrätten --
observera att de inte vill ha ett förbud. Ränderna
går aldrig ur, skulle man kunna säga. Moderaterna
har inte ställt upp på inskränkningar av kärnvapen
tidigare och gör det inte nu heller.
Moderaterna har rätt på en punkt: det finns ingen
skriven internationell konvention som uttryckligen
förbjuder användning av kärnvapen, men det finns
inte heller någon konvention som tillåter
kärnvapenanvändning. Men den internationella
folkrätten består nu inte bara av skrivna
konventioner eller överenskommelser. Den består
också av internationell sedvänja -- en allmän praxis,
godtagen som gällande rätt. Den består av
allmänna erkända rättsgrundsatser och av de mest
sakkunniga författares lärosatser.
Krigets lagar och mänskliga rättigheter finns
reglerade i en serie deklarationer som
Haagkonventionen, Genèveprotokollet från l925,
FN-stadgan, Nürnbergprinciperna,
Genèvekonventionerna från l949, konventionen om
civila och politiska rättigheter från l966 m.fl.
Användning av kärnvapen bryter mot dessa
principer och står därför inte i överensstämmelse
med internationell rätt.
Kärnvapenanvändning bryter mot principen om
moderation i krig. Vapen som inte kan skilja mellan
civila och militärer är förbjudna. Kärnvapen dödar
oskyldiga och skiljer inte mellan civila och militära
mål, och deras användning är ett brott mot
distinktionsprincipen. Användning av vapen som
kränker icke-deltagande stater är förbjuden.
Radioaktivitet från en kärnvapenanvändning
stoppar inte vid neutrala staters gränser, och
användning är också av detta skäl förbjuden.
Användning av vapen som åstadkommer onödigt
lidande måste anses vara förbjuden. Vapen som
orsakar omfattande, långvarig och allvarlig skada
på miljön är förbjudna sen deklarationen från FN:s
miljökonferens l972. Alla dessa principer gäller
användning av kärnvapen.
Utskottet har valt att utförligt redogöra för varför
användning av kärnvapen skulle vara ett brott mot
internationell rätt och kräver slutligen att
regeringen i sitt svar till Internationella domstolen
skall klargöra att användning av kärnvapen inte
skulle stå i överensstämmelse med internationell
rätt. Detta beslut är historiskt och får betydelse
långt utanför Sveriges gränser och är ett viktigt steg
mot kärnvapnens avskaffande. Jag är i dag
uppriktigt glad för denna kraftiga majoritet i
utskottet bakom detta förslag.
Det andra tillkännagivandet gäller personminor.
Där kräver utskottet -- numera enigt, men efter segt
motstånd och mycket arbete -- att regeringen skall
lägga fram förslag om totalförbud mot
personminor. Enligt FN dödas mer än 800
människor varje månad av personminor, och
mångdubbelt fler lemlästas och skadas.
Mer än l00 miljoner personminor har spridits i
huvudsak i fattiga länder och oftast utan
kartläggning. 67 länder har drabbats, och 48 länder
har producerat personminor ej bara för eget bruk,
däribland Sverige. Det urskiljningslösa spridandet
av personminor har lett till en humanitär katastrof
där civila drabbas värst, och i synnerhet barnen.
Minorna känner inte skillnad mellan ett lekande
barn och en framrusande soldat. Personminor
ligger kvar långt efter det att ett krig är slut och
leder till extremt allvarliga skador, ofta till
amputation, men sällan till rehabilitering.
Flyktingar kan inte återvända till sina hemländer,
och bönder kan inte bruka sin jord.
Personminor är så inhumana vapen, och riskerna
för civilbefolkningen, framför allt för barnen, är så
stora att ett totalförbud bör införas -- dvs. såväl
innehav, tillverkning, export, import och
användning bör förbjudas. Detta är den enda
verkliga lösningen på det humanitära problem som
användningen av personminor ger upphov till.
Jag skulle i dag gärna vilja tacka Rädda barnen,
Röda korset, Läkare mot kärnvapen, Svenska
freds- och skiljedomsföreningen samt andra
organisationer och enskilda människor som
verksamt har bidragit till dagens beslut genom ett
kunnigt och engagerat opinionsarbete.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. Till sist
vill också jag ta tillfället i akt och tacka Daniel
Tarschys för det goda samarbetet i utrikesutskottet.
Jag håller gärna med Bertil Måbrink att det inte har
varit några prestigefyllda sammanträden, och
därmed också framgångsrika, bra och konstruktiva
sammanträden. Jag vill önska Daniel Tarschys
lycka till med den nya arbetsuppgiften som
generalsekreterare i Europarådet.
Jag vill instämma med Daniel Tarschys i tacket till
Bertil Måbrink för intressanta, givande och bra
debatter och ett gott arbete i utrikesutskottet. Jag
önskar honom lycka till i hans fortsatta uppgifter.