Herr talman! Jag ska börja med att läsa de två första meningarna i en statlig utredning, beställd av regeringen, en utredning om makt, integration och strukturell diskriminering. De första två meningarna lyder så här: "Integrationspolitiken tycks ha hamnat i en återvändsgränd. Etniska klyftor, segregation, och utanförskap ökar och integrationspolitikens definierade mål har inte förverkligats."
Så kan man beskriva utvecklingen, och så kan man beskriva misslyckandet. Jag tror att det är viktigt att vi konstaterar att det är ett misslyckande i integrationspolitiken och har varit så under lång tid. Jag vill gärna också säga att det här inte är lätta frågor att hantera, men samtidigt måste man också ställa krav på politiskt ansvarstagande från dem som har makten.
Vi ser det här på olika områden, och vi ser det i arbetsmarknadsstatistiken. Sysselsättningsgraden för svenskfödda ligger på 75-76 %. För människor som kommer från länder utanför EU-området är vi nere på 50 %, och i många bostadsområden är siffran ännu lägre än så. Den öppna arbetslösheten är tre fyra gånger större för människor som har sin bakgrund utanför Sveriges gränser och utanför EU-området.
Det här handlar i hög grad om arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken. Det är självklart så: Människor som lever på bidrag och ersättningar måste man både ställa krav på och ge stöd åt, krav på motprestationer men också stöd för att komma in på arbetsmarknaden. I Sverige misslyckas vi på båda punkterna.
Jag kan ta ett exempel. Ahmed Egal heter en man som har varit engagerad många år för att hjälpa människor som lever på socialbidrag att komma in på arbetsmarknaden. Han driver projekt ute i Rinkeby. Just nu är det projekt för människor som har levt på socialbidrag. De får en chans att få en grundläggande utbildning inom vård- respektive byggsektorn. Han lyckas få ut 50-70 % av de människor som genomgår hans kurser i arbete. Han får sig människor tillsända av ett antal stadsdelsförvaltningar, men han vet aldrig, från ett halvår till ett annat, om han har pengar och elever för nästa halvår. Länsarbetsnämnden vill inte samarbeta med honom. De vill sköta sig själva.
Det finns många sådana exempel i Sverige på att det finns engagerade människor som vill göra stora insatser och lyckas, både bland bemanningsföretag och bland enskilda individer, men Amssystemet, arbetsmarknadspolitiken, tar inte till vara den kraften. Det säger någonting om de fyrkantiga system vi har som alla ska pressas in i och som inte utnyttjar eldsjälar och goda idéer.
Mot den här utvecklingen ställer vi kristdemokrater bättre villkor för småföretagsamhet och lägre trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. Men när vi pratar om jobb som gör att man får ett första fotfäste så omtalas de av socialdemokrater som "McDonaldsjobb" och "städjobb" i föraktfulla ordalag. Det viktiga är ju att man får ett fotfäste på arbetsmarknaden och sedan kan gå vidare och ha goda chanser att gå vidare på olika områden. Det handlar om sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare, och det handlar som sagt var också om en ny arbetsmarknadspolitik, som gör att Ahmed Egal och andra får betalt för dem man lyckas placera på arbetsmarknaden. Då får man också en möjlighet för många att vara med och dela på ansvaret och visa att man har goda idéer som fungerar i praktiken. Men det förvägras man i det socialdemokratiska Sverige.
Men segregationen handlar ju också om miljonprogrammen, deras arkitektur, deras planering och deras brist på infrastruktur. Här vet vi att vi har blivit granskade av ett europeiskt projekt som heter Restate, som studerat storskaliga bostadsområden i tio länder. Man tittade bland annat på Tensta och Husby i Stockholm och Öxnehaga och Råslätt i Jönköping. Man konstaterade att de sociala satsningar som Jens Orback talar så väl om inte har lett till de önskade resultaten. I stället skriver man om Tensta att stadsdelen är en av de fattigaste i Sverige och har förblivit så under hela sin 30-åriga existens. Jens Orback säger att politiken har gjort skillnad. Har den det?
Vi måste också förnya de här bostadsområdena. Det måste till integration av arbetsplatser, social service, infrastruktur och liknande saker. Det handlar alltså också om den fysiska miljön som människor bor i. Det handlar om att exempelvis se till att det hamnar också statusprojekt i de här områdena - kanske genom utlokalisering av myndigheter. Jens Orbacks regering har ju flyttat 3 000 arbetsplatser från Stockholm till olika delar av landet, men han förmår inte att förlägga ens en ny myndighet till områdena utanför Stockholms innerstad, till exempel Rinkeby, Rågsved eller andra områden. När jag tog upp den här idén för nio månader sedan sade Jens Orback att det var en god idé. Har det hänt någonting, Jens Orback, på det här området?
Jens Orback för en argumentationslinje som är klassiskt socialdemokratisk och som vi kommer att höra mera av inför valet, och den går ut på att Socialdemokraterna är i opposition mot verkligheten och mot sin egen politik. Man pekar på brister. Man säger: Vi vill göra mer - vi har idéer inför framtiden. Men man berättar ingenting om sitt ansvar efter elva år vid makten.
Då kommer nästa argumentationslinje: Ja, men jag har inte varit statsråd så länge! Nej, det blir så eftersom Persson byter statsråd ungefär som vanligt folk byter skjorta. Det blir nya statsråd hela tiden som börjar om och börjar om. Men Jens Orback får faktiskt ta ansvar för både sitt eget fögderi, Mona Sahlins fögderi och hela det kollektiv som den socialdemokratiska regeringen utgör. Och frågan är: När ska politiken göra skillnad, Jens Orback? När ska Socialdemokraterna ta ansvar för elva år av styre - eller ska vi säga misskötsel - på det här området, integrationspolitiken?