Herr talman! Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag kan inleda med att säga att när Lars Leijonborg börjar hålla med en förstår man att något är fel. Han gör egentligen inte alls det. Han instämmer bara i alla som över huvud taget riktar kritik, oavsett vart den riktas. Bara den drabbar regeringen är det säkert rätt. Så kan man också driva oppositionspolitik.
Men det jag sade var att det finns en annan väg än den som Lars Leijonborg föreslår. I stället för att misstänkliggöra människor med invandrarbakgrund och ur arbetarklassen för att vara lata, slöa, inte vilja lära sig språk och begå för mycket brott, som Lars Leijonborg gör, kan man riva ned hindren för människors deltagande, bekämpa diskrimineringen.
Jag läste - jag erkänner det - Folkpartiets inbjudan till den här debatten. Man lägger där fem förslag. Man talar om att kunskap är viktigt, och där är vi överens. Sedan vill Lars Leijonborg genomföra det med pekpinnen och jag med människors, ungdomars, eget deltagande, men det är en annan diskussion.
Man talar också om fyra saker till: fler poliser, krav på motprestation för socialbidrag, språktest som krav för medborgarskap och ökade möjligheter att utvisa utländska medborgare. Av fem förslag är fyra sådana som i stället för att peka ut diskrimineringen som problemet, hindren för människors deltagande, pekar ut dem som är diskriminerade som de som är bärare av bekymren.
Här är en knivskarp linje nu framdragen, och den går mellan dem som misstänkliggör människor för att inte vilja, inte förmå, inte orka, egentligen inte ha någon lust att vara med, och oss andra, som bekämpar diskrimineringen och gör vad vi kan för att utjämna klassklyftor.