Herr talman! Det var en underbar statistisk abrovink som statsrådet gjorde: En del av sysselsättningsökningen i de utsatta områdena beror på att fler har blivit registrerade arbetslösa. Det är väl ungefär det statistikfiffel som mycket av den förda politiken i det här landet handlar om. Det är det som vi inte accepterar. Vi måste föra en politik för riktiga jobb, och vi ska föra en politik där så många av våra invandrare som möjligt, som nu är i utanförskap, får del av jobben. Det är huvudinriktningen i vår politik.
Det finns en forskning om enklavisering i det svenska samhället. Jag tycker att man måste ta den på allvar. Jag tycker att när företrädare för muslimer i Sverige säger att det enda skälet att man söker sig till muslimska skolor är att man vill vända sig bort från majoritetssamhället är det en varningsklocka. Jag har varit med om att driva fram religiösa friskolor i Sverige. Jag försvarar rätten för religiösa organisationer att vara huvudmän för utbildning. Men naturligtvis måste vi ha en diskussion om hur den icke-konfessionella skola som vi ska ha här i landet ska förenas med detta huvudmannaskap. Där tycker jag att det finns en hel del att samtala om.
Till Yvonne Ruwaida kan jag säga att diskrimineringsarbetet självklart inte bara ska fortsätta utan också intensifieras om vi får en ny regering här i landet.
En av de saker som Kalle Larsson tog upp var bostadspolitiken. Där har vi också en diskriminering. Jag håller med om att det behövs fler hyresrätter, men en intressant fråga är om vi kan göra mera för att skapa gemenskap i de områden som nu har stora sociala problem genom att göra det lättare för människorna som bor där att äga sina lägenheter. Jag tycker att också bostadsrätter har en del i framtidens bostadspolitik. Inte minst kan det leda till att utsatta områden får ett lyft.