Fru talman! Emma Henriksson frågade om vi är nöjda med situationen. Självklart är vi inte det. En god tillgänglighet till hälso- och sjukvård är grundläggande för att det ska finnas förtroende för det system som vi har. Detta system är gott i grunden men behöver upprätthållas - inte minst gäller detta vårt förtroende.
Vi anser att den situation som råder beror på brist på kompetent personal inom vården. Vi vet att det råder stor brist på vissa sorters specialistläkare, inte minst inom allmänmedicin. Vi har också brist på specialistsjuksköterskor. Det är en pressad situation i vården - vi har svårt att behålla personal och att rekrytera personal.
Det är därför som regeringen i budgeten för 2018 lägger många miljarder på att förbättra situationen för personalen i vården och för att man ska kunna öppna upp primärvården, göra den mer tillgänglig och få ut en mer nära vård, så att man kan möta patienterna närmare.
När det gäller situationen inom BUP, eller snarare hela det område som omfattar den psykiska hälsan för barn och ungdomar, är det ett misslyckande. Det är ett misslyckande som vi alla får dela på ansvaret för - ni i den tidigare regeringen, kommuner och landsting och även vi.
Jag har sysslat med hälso- och sjukvårdspolitik sedan 90-talet, och detta har varit en evig fråga sedan dess. De resurser som vi lägger på BUP verkar aldrig räcka till. Det finns något grundläggande systemfel som jag tror att det är bra om vi allihop kan ta ansvar för.
Jag tror att det handlar om att vi måste se barnen tidigt. Vi måste förebygga psykisk ohälsa. Vi måste kunna se efter på dagis och i skolan, ta hand om dem som behöver enklare åtgärder och sortera ut dem som behöver gå till den högspecialiserade vården, som BUP faktiskt är. Detta behöver vi alla ta ansvar för.