Fru talman! Om man vill förändra och förbättra är effektivitet och kvalitetsstyrning naturligtvis något av det allra viktigaste. Inte minst gäller detta för oss som sitter här som lagstiftare och som har förmånen att se det lite mer i ett helhetsperspektiv för patienten i de gemensamma välfärdssystem som vi har.
Detta är en av tio granskningsrapporter som vi har fått ta del av från Riksrevisionen. Det är såklart bra att kunna få den här typen av granskningsrapporter för att se vad vi kan ompröva och förbättra.
Det är något förvånande att regeringen lutar sig tillbaka och slår sig till ro. Jag konstaterar att Anna-Lena Sörenson och regeringen ser en del av utmaningarna, men när svaret blir att produkten är slutbehandlad och lämnas utan åtgärd är det så att man säger en sak och gör en annan. Jag tänkte därför fokusera på de utmaningar som är väldigt tydliga för oss alla: de växande vårdköerna och patienter som hamnar mellan system i stället för att få hjälp och stöd av den patientlag som finns.
Jag vill också fokusera på frågan om patientsäkerhet, som vi tycker är oerhört viktig. Ett exempel från södra Sverige gäller kvinnor som har fått äggstockscancer och som inte får del av den beprövade erfarenhet och operation som är rekommenderad i det nationella kunskapsstödet. De får i stället ta del av erfarenheter som vi vet inte har samma höga patientsäkerhet som andra.
Regeringen har lutat sig tillbaka och sagt att man lämnar detta utan åtgärd. Min fråga till regeringen är: Vad är strategin och rekommendationen från regeringen för att komma åt detta som är så viktigt, vad gäller såväl kvalitet som effektivitet?
Det gäller att göra lite mer rätt från början. Om inte denna riksrevisionsrapport duger, vilka rapporter duger då?