Fru talman! Det är bra att kunna konstatera att regeringen ser utmaningarna. Men det som riksdagen har behov av, om vi ska lyssna in något om behovet av både effektivitet och kvalitet, är att man tar på sig ett nationellt ledarskap för att hälso- och sjukvårdslagen efterföljs på ett helt annat sätt än hittills.
Då står vi där igen. Det finns tankar och idéer och det finns utredningar, och dem känner ju vi till. Vi tillsatte nämligen flera av de utredningar som Anna-Lena Sörenson nu står här och talar om. Vi har väntat och väntat. Sedan har det kommit riksrevisionsrapporter. Ja, men dem ska vi lämna utan åtgärd. Vi har sett utredningarna, men när kommer man till verkstad? När kommer man till det läge att det är dags att också genomföra saker?
Regeringen har nu suttit i tre år. Utredningarna har funnits på plats, och remissinstanserna har sagt sitt. Det är dags att agera.
Jag tog ett exempel, kvinnor med äggstockscancer i södra Sverige. Där ser man utmaningen, men man har fortfarande inte agerat. Ett annat exempel är antalet organdonatorer i Sverige, som behöver öka. Det har legat en utredning på regeringens bord under många år, men regeringen har valt att inte agera.
Riksrevisionsrapporten handlar om styrning och ledarskap. Vi vet att regeringen vill göra saker, för vi hör väldigt många ord härinne. Men när kommer regeringen då att styra, leda och använda den beprövade erfarenhet och all den kunskap som regeringen säger finns? Den sätts ju inte i arbete!
Regeringens roll är också att se till att de statliga myndigheterna verkställer de riksdagsbeslut som vi fattar utifrån kunskap och beprövad erfarenhet för att få ett ökat patientfokus. När kommer regeringen att göra detta, och vad är strategin för att gå från ord till handling?