Fru talman! Åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni numera alla vet, målmedvetet med att bygga det långsiktigt hållbara och solidariska samhället.
Socialutskottets betänkande 4 behandlar utskottets yttrande över regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens rapport om statens styrning på vårdområdet.
Den granskning som Riksrevisionen har gjort omfattar en period av ungefär tio år fram till och med 2016. Det innebär alltså att granskningen omfattar åtta år med alliansstyre och två år med rödgrönt styre eller, om man så vill, nio år med alliansbudget och ett år med rödgrön budget eftersom den första rödgröna budgeten inte antogs av riksdagen, som i stället valde allianspartiernas budget.
Budgeten är utan tvekan det viktigaste styrdokument som regeringen har att ta till när det gäller att styra. Granskningen handlar därför i huvudsak om den förra regeringens sätt att styra. Den kritik som Riksrevisionen riktar mot regeringen avser alltså inte den nu sittande regeringen utan i första hand den förra regeringen. Det gör inte kritiken mindre viktig eftersom alla regeringar har behov av att utveckla system för att styra.
Alla vi som är förtroendevalda på olika nivåer i samhället är ju väljarnas förlängda arm och har till uppgift att så långt som möjligt försöka genomföra det som vi har fått som vårt mandat att genomföra. Det gäller oavsett om vi är kommunpolitiker, regionpolitiker, riksdagsledamöter eller ministrar.
Det mandat som väljarna har gett oss är självklart lite olika beroende på vilket parti vi företräder, men allesammans har vi ett uppdrag i någon form. Därför kan det kännas lite märkligt med kritik mot styrning, för utan styrning blir det svårt att genomföra mandatet. Kanske övertolkar jag Riksrevisionen lite grann när jag tar deras kritik på det viset. Riksrevisionen är nog egentligen inte kritisk mot styrning i sig utan mer mot hur den genomförs. Konkret handlar den här debatten främst om i vilken grad styrningen ska kanaliseras via en myndighet eller via samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting.
Jag har varit förtroendevald i 29 år, först i kommunen hemma i Dalarna och sedan här i riksdagen, och jag tycker att jag under dessa år har sett en ganska tydlig glidning bort från enkelriktad styrning mot, eller till, samverkan som styrform. Jag tycker att det har varit tydligt att vi har gått åt det hållet att samverkanslösningar har varit det sätt som man på alla nivåer försöker styra på, även i näringslivet. Det har troligen inneburit ett delvis minskat politikerinflytande och ett ökat inflytande för något som man skulle kunna kalla för byråkrati på alla nivåer. Det är i alla fall en känsla som jag har fått. Kanske ska man därför se Riksrevisionens kritik som en uppmaning till politikerna att lite grann återta en del av den makt som kanske flyttat till en otydligare struktur av byråkrater.
Miljöpartiet instämmer i regeringens bedömning att samverkan med SKL är en viktig del i statens styrning på vårdområdet och att rollfördelningen mellan Socialstyrelsen och SKL fungerar.
Så långt hade jag tänkt att jag skulle försöka hålla mig till mitt manus. Men jag vill gärna kommentera en del av det som har sagts här.
Jag undrar om oppositionen har läst betänkandet och utskottets ställningstagande eftersom man använder så stora ord som att regeringen har abdikerat och inte har lyssnat på Riksrevisionen.
Jag försöker jämföra reservationen med utskottets ställningstagande och konstaterar då att det som man i reservationen hakar på när det gäller Riksrevisionens kritik besvaras i utskottets ställningstagande. På något sätt är det lite att slå in öppna dörrar. Utskottets majoritet instämmer ju i bedömningen att det finns ett värde i att man får den redovisning som efterfrågas i några strecksatser i reservationen. Det tycker också vi är viktigt; vi har ingen annan uppfattning där.
När det gäller SKL:s roll tycker jag att utskottet svarar ganska tydligt att SKL inte ska ha någon myndighetsliknande roll, utan precis som i alla andra sammanhang behöver regeringen ha en part att diskutera med. Det är naturligtvis en praktisk lösning.
Det är också att visa respekt för dem man som stat har att agera mot. Om kommuner och landsting har en gemensam företrädare, som ju SKL är, är det den man ska samverka med. Man ska kanske inte skriva samverkansavtal med varje enskild region, även om det har förekommit historiskt sett.
Jag noterade att Centerpartiet tog upp det kommunala självbestämmandet och den egna finansieringen som en viktig faktor. Jag tycker att detta är något som regeringen måste ta hänsyn till, så här har Miljöpartiet och Centerpartiet delvis samma uppfattning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.