Herr talman! Vi debatterar nu reformerad förtids-
pension. Vi i socialförsäkringsutskottet brottas un-
derstundom med stora problem, och vi har under 90-
talet i riksdagen ständigt lappat och lagat bit efter bit
av socialförsäkringssystemen utan att lyckas åstad-
komma någon helhetssyn.
I dag skall vi fortsätta med detta enögda tänkande
genom att prata om den reformerade förtidspensionen
och inget annat. Det borde förresten egentligen heta
"den kringskurna förtidspensionen". Vi borde sluta
upp med att hymla om att det egentligen är en för-
sämring vi genomfört. Att renodla en förtidspension
på det sätt som riksdagen förmodligen kommer att
besluta i morgon innebär att möjligheterna till en
rimlighetsbedömning minskar, ja, nästan helt upphör.
En rimlighetsbedömning innebär att man är human
och att den bedömande läkaren och handläggaren på
försäkringskassan har rätt att vara det. Det skall inte
behöva vara upp till vars och ens personliga kurage
att bedöma om man vill ge en äldre, långtidsarbetslös
hel eller halvsjuk människa litet andrum. Det är
andrum vi talar om när vi diskuterar i form av prin-
ciper som kallas renodling eller helhetsbedömning.
Vi måste börja ta hänsyn till människors hela si-
tuation när vi utformar våra trygghetssystem. Det går
inte att dela upp människan i en del som är sjuk, en
annan som är arbetslös och en tredje som kanske har
sociala problem. Begrepp som helhetssyn och grund-
trygghet är vad som genomgående präglar Miljöpar-
tiets syn på socialförsäkringar. Därför accepterar vi
inte den nuvarande inriktningen mot renodling som en
metod att reformera socialförsäkringarna. Vi vill i
stället gå den andra vägen och samordna dagens alla
olika system.
För att uppnå en helhetssyn är det nödvändigt att
man genomför en radikal reform av organisation och
ekonomi kring våra socialförsäkringar. Vi i Miljöpar-
tiet vill därför att lokala arbetsförmedlingar och för-
säkringskassor skall kommunaliseras och slås samman
med delar av kommunernas socialtjänst till en gemen-
sam organisation. Vi är övertygade om att det leder
till såväl samhällsekonomiska som mellanmänskliga
vinster. "Mellanmänskliga vinster" är när människor
slipper vandra runt i systemet utan att någonsin få en
helhetsbedömning av sin situation. Kanske är det så
att förmågan att göra en helhetsbedömning hör ihop
med tillgången till pengarna i dagens
"resursenhetstänkande"? Har ni tänkt på det?
Vår andra huvudinriktning är att införa en bra
grundtrygghet i trygghetssystemen. Det innebär bl.a.
att vi går emot trenden de senaste åren att alltfler -
genom hårdare kvalifikationskrav - utestängts från de
generella försäkringarna. I vår tänkta, långvariga
försäkring vid ohälsa och arbetslöshet och i pensions-
systemet vill vi ha en ersättning lika för alla, oberoen-
de av tidigare inkomst.
Den nu gällande flerpartiuppgörelsen runt ett re-
formerat pensionssystem medför en olöslig konflikt
mellan målen om inkomstkoppling och grundtrygghet.
Det här leder bara till dyrbara, krångliga och svårbe-
gripliga lösningar. Man kan fråga sig vem eller vilka
som är betjänta av sådana.
En ekonomisk grundtrygghet, lika för alla, behövs
av ekologiska, fördelningspolitiska och ekonomiska
skäl. Det viktigaste målet skall vara att tillförsäkra
människor ett grundläggande socialt skyddsnät i livets
alla olika skeden. Däremot är det ingen uppgift för det
statliga trygghetssystemet att tillförsäkra alla att kun-
na behålla en uppnådd högre levnadsstandard.
Jag får t.ex. en bra pension när jag lämnar riksda-
gen i höst efter mina sju år här. Tidigare i mitt liv har
jag haft det mera knapert. Dock har jag arbetat i minst
30 år. Vilken nivå är det som staten skall försäkra mig
för? Är det den inkomstnivå jag har på slutet av mitt
yrkesverksamma liv, eller är det den jag hade i bör-
jan? Det här är inte hållbart över generationer, och det
är faktiskt i ett flergenerationsperspektiv som vi måste
se våra socialförsäkringar. Jag vet att den första kro-
nan gäller, men jag tycker ändå att det känns så här.
Det är därför jag tror så starkt på en grundtrygghet,
lika för alla som kommer i behov av den. Vi som
sitter här inne utgör ju inte ett genomsnitt av befolk-
ningen, även om man ibland kan tro att det är utifrån
vår situation välfärdspolitiken skapas i dag.
Det här vara bara en liten parentes. Jag går nu till-
baka till förtidspensionen.
Enligt tidigare regler hade äldre förvärvsarbetande
möjlighet att få förtidspension på grund av tungt eller
pressat arbete, och det gällde särskilt dem som fri-
ställts och hade svårt att få arbete. Möjligheten att få
förtidspension av rena arbetsmarknadsskäl togs bort
1991. Fr.o.m. 1997 har de s.k. äldrereglerna tagits
bort - något som Miljöpartiet har motsatt sig. De
reglerna innebar, bl.a. med tanke på hur arbetsmark-
naden ser ut, att det bara krävdes smärre medicinska
problem för försäkrade över 60 år. Nu hänvisas i
stället de med blandade medicinska problem och
arbetsmarknadsproblem till att försöka få en hyfsad
ersättning från flera olika försäkringar samtidigt. Vi
anser att inriktningen mot att renodla olika försäk-
ringar är en teoretisk konstruktion, som har mycket
litet med verkligheten att göra. Den verkar mest ha
kommit till i en strävan att kostnaderna skall kunna
bokföras på rätt konto.
Alla som arbetar med människor med mångfaset-
terade problem - dålig hälsa, svårt att finna lämpligt
arbete och ibland också sociala problem - vet hur
oerhört svårt det är att i praktiken sortera ut vad som
är vad. Resultatet blir ofta att individen bollas på ett
olyckligt sätt mellan försäkringskassa, sjukvård, ar-
betsförmedling och sociala myndigheter. Det är för-
ödande för dem som kommer i kläm och ineffektivt
och resurskrävande för myndigheterna.
Ett alternativ till renodling är att i stället slå ihop
dagens försäkringar mot ohälsa och arbetslöshet till
en "arbetslivsförsäkring". En liknande samordning
har förordats av bl.a. Riksrevisionsverket. Vi anser att
det finns starka skäl som talar för en sådan samman-
slagning, framför allt när det gäller långvariga för-
säkringar.
Förslaget att det formella kravet på arbetsförmå-
gans nedsättning för rätt till hel förtidspension ändras
från "helt nedsatt" till "helt eller i det närmaste helt
nedsatt" är ett litet steg på vägen mot ett erkännande
att strävan mot fullständig renodling inte är hållbar.
Vi välkomnar detta steg, men det är tyvärr inte till-
räckligt. Vi föreslår i stället att det fortsatta arbetet
koncentreras på att skapa en ny, sammanhållen
"arbetslivsförsäkring" vid långvarig ohälsa. En sådan
allmän försäkring skall baseras på en samlad bedöm-
ning av den försäkrades hela situation.
För den som har ohälsoproblem skall givetvis den
medicinska bedömningen väga tungt. Men den kan
inte vara helt utslagsgivande. Man måste också se till
människors ålder, psykiska hälsa och möjlighet att få
arbete med den restarbetsförmåga han eller hon har.
Även eventuella sociala problem måste kunna vägas
in.
Prövningen skall vara aktiv och syfta till att i
första hand finna lösningar som gör att den försäkrade
kan finna ett lämpligt arbete på hel- eller deltid. Då
kan man pröva alla de möjligheter som traditionellt
används: utbildning, kompetensutveckling, rehabili-
tering, arbetsprövning - och kanske förtidspension.
Social- och arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå
försvåras av att dagens socialförsäkringar är så olika
uppbyggda, på ett sätt som inte verkar konsekvent och
genomtänkt. För individen leder det ofta till att frågan
om vilken ersättning som skall utgå blir viktigare än
att rätt åtgärd sätts in. För myndigheterna blir det ofta
en kamp om att slippa betala och att sända över det
ekonomiska ansvaret för en individ till en annan pen-
ningkassa. Den organisatoriska splittringen på olika
ansvariga myndigheter är ett stort problem.
Miljöpartiet anser att en genomgripande organisa-
torisk reform, ja, nästan en grön revolution skulle vara
nödvändig. Den bör bygga på, som jag tidigare sagt,
att de lokala arbetsförmedlingarna och försäkrings-
kassorna kommunaliseras och slås samman.
Så var det detta med ersättningsnivåer och beräk-
ningar av olika slag. Ingen kan med säkerhet veta
vilken inkomst en människa skulle ha fått under åren
fram till pensionen om han eller hon inte blivit sjuk
eller arbetslös. Att basera det antagandet på några få
inkomstår före insjuknande eller arbetslöshet blir
ytterst lotteribetonat, i synnerhet på en arbetsmarknad
som blir allt rörligare. Regeringens resonemang visar
också att man har stora våndor när man försöker
komma fram till ett rättvisande och användbart in-
komstbegrepp. Om man tar hänsyn till skatteregler
och avtrappning av bostadstillägg kan en inkomstbe-
roende ersättning aldrig få särskilt stor betydelse när
den uppgår till så litet som högst 65 % av inkomsten.
Vi är positiva till att regeringen föreslår att ideellt
arbete, politiska uppdrag och studier som är av den
omfattning som yrkesverksamma utför på sin fritid
inte skall föranleda att rätten till förtidspension ifråga-
sätts. Det har dock visat sig att tolkningen av denna
rätt ibland blivit alltför snäv, bl.a. när det gäller poli-
tiska uppdrag. Uppdrag som t.ex. vice ordförande i en
nämnd eller ledamot av kommunstyrelsens arbetsut-
skott kan genast ge en del pengar i arvode. Vi föreslår
att en gräns fastslås för tillåtet arvode innan förtids-
pensionen ifrågasätts eller reduceras. Gränsen kan
exempelvis sättas till ett basbelopp per år.
Jag yrkar bifall till reservationerna nr 6, 14 och
18.
Vi har också gjort ett särskilt yttrande. Vi anser att
barnår bör inräknas i pensionsunderlaget och ge rätt
till förtidspension. Vi motsätter oss Förtidspensions-
utredningens förslag att pensionsgrundande belopp
för barnår inte skall ingå i beräkningsunderlaget.