Herr talman! Att förtidspensioneringen länge varit
mogen för stora förändringar är helt uppenbart. Orsa-
kerna har varit många.
1. Kostnaderna redovisades inte ursprungligen sepa-
rat. De har inte gjort det hittills för förtids- och ål-
derspensionerna. De betalades ur samma kassa,
och därför såg man inte riktigt utveckligen direkt.
Sedan accelererade utvecklingen, och först då
började man bli oroad - efter en stor fördröjning.
2. När utvecklingen sedan blev helt uppenbar gjordes
förtidspensioneringen i första hand till en ar-
betsmiljöfråga. Denna aspekt överbetonades. Visst
hade vissa nya problem på arbetsmiljöområdet
vuxit fram. Å andra sidan hade andra brister rät-
tats till med stor framgång.
3. Den solidariska lönepolitiken som kom att bedri-
vas inte minst i början av 70-talet ökade snabbt
utslagningen av vissa grupper inom arbetskraften.
Förtidspensionering, som användes för att hjälpa
dessa långtidsarbetslösa, ökade då. Först hade
man rätt beteckning. Sedan, när reglerna ändrades,
gjorde man de medicinska diagnoserna mer elas-
tiska. När sedan antalet förtidspensioneringar
snabbt blev stort var man tvungen att ha en re-
striktiv tillämpning.
4. Denna utveckling ledde till mycket långsiktigt
negativa konsekvenser. Intresset för arbetsmark-
nadsrehabilitering och medicinsk rehabilitering
eftersattes. Det är ofta svårt i praktiken att skilja
på vad som är medicinsk rehabilitering och vad
som är arbetsmarknadsrehabilitering.
5. Sverige kännetecknas i dag av stor arbetslöshet
och en reglerad arbetsmarknad. Resultatet har
blivit att arbetssökande med medicinska arbets-
marknadsproblem har fått det allt svårare att få
nytt jobb. De regler som vi har på arbetsmarkna-
den lägger ytterligare en konkurrensnackdel på de-
ras axlar.
Den utveckling som jag har beskrivit har skapat
negativa psykologiska låsningar som hindrar nytän-
kande när det gäller reformeringen av förtidspen-
sionssystemet. Och det är inte så konstigt.
Reglerna för förtidspensioneringen har visserligen
ändrats vid flera tillfällen under det senaste decenniet.
Frekventa regeländringar är förkastliga ur många
synpunkter. Över partigränserna har det sedan början
av 90-talet rått enighet om att förtidspensioneringen
måste reformeras, men inte om hur den skulle refor-
meras. Frågan har utretts, men någon samsyn har man
inte uppnått. Därför har också konstruktiva förslag
uteblivit.
Det förslag som riksdagen i dag skall ta ställning
till är i princip innehållslöst. Det enda konkreta för-
slaget är förändringen av kravet på arbetsförmågans
nedsättning för rätt till förtidspension. Ett av skälen
till förändringen är enligt propositionen och utskottet
att det har funnits risk för godtycklighet vid bedöm-
ningen av helt nedsatt arbetsförmåga. Detta är nog
riktigt, men det kommer att bli likadant med det nya
förslaget.
Vi har biträtt förslaget men kräver att regeringen
noga följer utvecklingen. Detta krav på tillkännagi-
vande återfinns i reservation 13.
I reservation 2 konstaterar vi moderater att rege-
ringen skyndsamt måste återkomma till riksdagen med
ett fullödigt förslag om framtidens förtidspensioner.
Det är inte acceptabelt med långvariga moratorium -
interregnum på förtidspensionsområdet.
Förtidspensionssystemet måste kännetecknats av
stabilitet och långsiktighet. En möjlighet att uppnå
detta mål är att skapa ett fonderat system skilt från
statsbudgeten. Ett sådant system kan leda till att ar-
betsgivaravgifterna på sikt inte behöver vara lika höga
som i ett icke fonderat system. Det är bråttom att
konstruktivt ta itu med frågan. Jag tillstyrker bifall till
reservation 2.
Att behandla företagare och löntagare exakt lika
inom socialförsäkringssystemet är svårt - helt enkelt
för att villkoren för företagare och löntagare är så
olika och ofta inte jämförbara. Av olika skäl har före-
tagare med restarbetsförmåga och rehabiliteringsbe-
hov kommit att behandlas sämre än andra. I utred-
ningen om företagare med restarbetsförmåga finns ett
godtagbart förslag om ändrade regler. Detta bör sna-
rast bli föremål för lagstiftning. Jag yrkar bifall till
reservation 13.
Slutligen till en av de kanske viktigaste frågorna
på förtidspensionsområdet, nämligen den om att re-
habiliteringen måste bli bättre. Här kräver vi att det i
lag skall anges att huvudmännen inom vårdområdet -
kommunerna, landstingen och försäkringskassorna -
skall samarbeta vid rehabiliteringen. Jag yrkar bifall
till reservation 19.
Om vi dessutom kunde få sjukvården att fungera
bättre - här har den av oss i annat sammanhang före-
slagna vårdgarantin stor betydelse - skulle människor
mycket snabbare kunna komma tillbaka till arbets-
marknaden. Vi skulle inte bara snabbare rehabilitera
dem medicinskt utan också minska riskerna vad gäller
arbetsmässig rehabilitering. I reservation 20 pekas det
på företagshälsovårdens betydelse i sammanhanget.
Vidare behandlas i betänkandet vissa frågor om
sjukpenningen. Återigen stöter vi på problem som
gäller egenföretagare. Regelsystemet är inte neutralt.
Företagsformen får inte påverka sjukpenningen. Jag
tillstyrker reservation 22.
Regler för periodisering av intäkter i småföretag, i
enskild firma, ställer allt som oftast till problem, inte
minst i socialförsäkringssystemet. Detta gäller bl.a.
expansionsmedlen, som behandlas olika i lagen om
allmän försäkring och lagen om bostadsbidrag. Sådant
får inte förekomma. Regeringen bör skyndsamt ändra
på detta missförhållande, vilket påtalas i reserva-
tion 23.