Fru talman! Årets folkhälsobetänkande är tunt.
Det har sin förklaring. Sedan i höstas har regeringen
utlovat en folkhälsoproposition, men man har inte
levererat någon sådan. Nu lär den komma till hösten,
ett år försenad. I väntan på den propositionen har
naturligt nog få motioner lagts fram. Självklart ter det
sig inte så meningsfullt att ta upp debatt och fatta
beslut i enskilda folkhälsofrågor då alla väntar på ett
mer sammanhängande förslag.
Det finns emellertid enskilda områden där ut-
vecklingen är sådan att åtgärder bör vidtas så snabbt
som möjligt, åtgärder som inte bör vänta på en plan
och inte heller på något avgörande sätt påverkas av en
sådan. Vi brukar i vårt parti undvika att prioritera
speciella sjukdomar utan överlåta det till verksamhe-
terna, men ibland är utvecklingen inom ett område så
alarmerande och de basala bristerna så tydliga att
riksdagen måste påtala dessa brister även inom ett
enskilt vårdområde.
Så är det med osteoporos, fru talman. Den när-
mast epidemiska utvecklingen har påtalats många
gånger, men lite har hänt. I ett land som har flest
höftfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom
EU, med allt vad det innebär av lidande och samhäll-
skostnader, borde åtgärder för att bättre komma till
rätta med problemet ligga högt på prioriteringslistan.
Det rör sig ju faktiskt om en av våra största folksjuk-
domar.
Orsakerna till sjukdomen är många, bl.a. att vi bor
där vi bor. Solen står lågt i Sverige största delen av
året, och skillnaden mellan nord och syd i landet är
stor både vad gäller solståndet och antalet frakturer på
osteoporotisk grund. Svenskar är alltså predestinerade
att ha större besvär med osteoporos än de flesta andra.
Sjukdomen och dess följder kräver här fler vårddagar
på sjukhus än vad hjärtinfarkt, lungsjukdomar, reu-
matoid artrit och diabetes gör tillsammans.
Det kunde anses rimligt då sjukdomen är så fre-
kvent i Sverige och kostnaderna för dess följdtillstånd
så stora att vi tog till vara alla diagnostiska och be-
handlingsmässiga möjligheter. Vi borde leda den
tekniska och medicinska utvecklingen och verkligen
utnyttja de tekniska möjligheter som finns för att i tid
kunna upptäcka och åtgärda sjukdomen. Men så är
inte fallet. Sverige har näst Storbritannien den lägsta
förekomsten av bentäthetsmätare per miljon invånare.
Det finns landsting som inte har någon mätare alls.
Inom den offentliga primärvården, som ju ska vara
människors första och tillgängligaste vårdgivare och
vårdkontakt, speciellt när det gäller de vanliga folk-
sjukdomarna, förekommer bentäthetsmätare och
därmed mätning ytterst sällan. Självklart ställs då
också diagnosen förhållandevis sällan. Osteoporos är
vår mest underdiagnostiserade och underbehandlade
folksjukdom med jättelika kostnader för samhället.
Visst kan mycket vinnas med sedvanliga folkhäl-
sopolitiska åtgärder som mer motion och förbättrad
livsstil, men det löser inte problemet. Vi måste un-
derlätta diagnostiserandet och öka den medicinska
behandlingen bl.a. med tanke på dem som redan är i
farozonen för frakturer och där det förebyggande
arbetet så att säga redan är litet sent påkommet.
Fru talman! Det brådskar alltså med insatser för
att lösa detta folkhälsoproblem, insatser som varken
behöver eller ska vänta på en uppenbarligen osäker
folkhälsoproposition. Här kan riksdagen klart indike-
ra för huvudmännen att vi ser det som ett påtagligt
folkhälsoproblem, att vi anser att åtgärder måste prio-
riteras och att vi inte kan se några ursäkter för att
vänta på att det görs något åt osteoporosproblemet.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 13. Jag vill samtidigt ta tillfället i akt att tacka
mina utskottskamrater för de gångna fyra åren, som
har varit stimulerande och som jag har upplevt i ett
gott kamratskap trots motsatta uppfattningar i många
frågor. Jag vill också tacka vårt eminenta kansli som
har stått ut med rätt mycket påfrestningar från vår
sida.