Fru talman! Om jag börjar med att säga: Fru tal-
man! Nu står jag här igen! så är det nog bara fru tal-
man och statsrådet Thalén som vet vad jag syftar på,
nämligen en moderat ledamot som hette Filip Fri-
dolfsson som åkte ut och in här i kammaren som en
liten jojo. Han kom väl in fem sex gånger, och när
han kom in sista gången, som var den sjätte, tror jag,
sade han just: Herr talman! Nu står jag här igen! Då
fanns det ju ingen fru talman. Jag kom att tänka på
honom efter de här veckorna då jag har varit uppe så
ofta.
Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vet att Leif
Carlson har talat om osteoporosen. Jag fick ju ett
väldigt positivt svar av socialministern i veckan, som
vi är väldigt glada för. Jag skickade protokollet till
Riksföreningen osteoporos om att de skulle få komma
när rapporten är klar och uppvakta socialministern,
och det uppfattade de som mycket positivt.
Den andra frågan som jag ville beröra helt kort är
tinnitus. Jag har väckt motioner, interpellationer osv.
om tinnitus i många år. Jag har aldrig talat om nå-
gonting personligt, men det här är kanske, fru talman,
sista gången jag står i talarstolen - jag lovar ingenting
säkert - och jag kan inte låta bli att tala om vad som
drabbade mig och hur jag fick tinnitus.
En helgdagsafton var jag på väg ut för att handla.
Det var en sådan där helgdagsafton då man gärna
kastade smällare. Jag hörde att det kom en rad pojkar
springande runt mig. Plötsligt spridde de sig runt mig,
fyra fem stycken. Alla hade en handfull smällare, och
de slängde dem runt mig. Det blev ett sådant dån. Det
blev alldeles vitt i huvudet. Och efter det fick jag
tinnitus.
Anledningen är som ni förstår allihopa inte att be-
skriva mitt besvär, utan det är att försöka att för dem
som nu följer upp de här frågorna kunna påpeka hur
viktigt det är att vi motarbetar de här höga ljuden. Det
är faktiskt 15 % av våra ungdomar i grundskolan som
i dag lider av tinnitus, och det är ju en åkomma från
vilken man i dagsläget icke kan bli fri.