Herr talman! Det gläder mig att denna debatt fak-
tiskt initieras av Moderaterna. Det tyder faktiskt på
att man har insett att det finns ett viktigt strukturellt
problem här. Det är inte längre bara upp till den en-
skilda kvinnan att rycka upp sig. Det har alltid stått i
en bjärt kontrast till Vänsterns traditionella syn på
kvinnor som ett kollektiv med lösningar därefter -
kvotering, reglering, utbyggnad av den offentliga
sektorn.
Men hur mycket jag än funderar på vad som är det
verkliga problemet för jämställdheten kommer vi
tillbaka till den krassa verkligheten - pengarna. Och
där tror jag att vi alla är överens. Fördomar och tradi-
tioner må så vara. Men eftersom vi kvinnor faktiskt
tjänar mindre än män - 82 % respektive 92 %, vi har
hört många siffror här - har vi inte samma makt som
män över vårt eget liv. Och så länge som vi inte har
samma inkomster kommer vi inte heller att få jäm-
ställdhet.
För en liberal är det självklart att vi alla är indivi-
der. Det är enskilda kvinnor som får lägre lön än sina
manliga kolleger, och det är enskilda kvinnor som
känner maktlöshet. Men det är strukturerna som
måste förändras, men inte genom att alla kvinnor
placeras i samma mall. Faktum kvarstår, nämligen att
löneskillnaderna inte har minskat och att vi har en
starkt könssegregerad arbetsmarknad. Ska vi lösa
dessa problem måste vi ha fler kvinnor på ledande
befattningar och en allmän press uppåt på lönerna
inom de kvinnodominerade yrkena. Och där har fak-
tiskt vi och våra kolleger ute i landet ett stort arbets-
givaransvar. Näringslivet verkar faktiskt ha fattat
budskapet, och vi kommer helt plötsligt att få ett
rekordår, vilket gläder oss alla, med kvinnor i ledande
befattningar. Där ser man vad hot kan ha för effekt.
Men det är tydligen lite värre med regeringen själv.
Alla vill vi ha jämställdhet, men metoderna är ju
olika. Folkpartiet ser monopolet som ett stort hot mot
jämställdheten. Med mer än en arbetsplats ökar möj-
ligheten att påverka arbetstid, arbetsvillkor och lön.
Varför denna kompakta motvilja från regeringen att
ge till exempel sjuksköterskor möjlighet att välja
arbetsgivare och att konkurrera med sin kompetens,
att starta och driva egen verksamhet på vettiga vill-
kor? Det är en som sitter och skakar på huvudet nu.
Vi har redan argumenten klara.
När kommunerna tvingades anlita bemanningsfö-
retag började lönerna helt plötsligt stiga. Är det till-
fälligheter? Färre sjukskrivningstimmar, fler som
säger att de har större inflytande och att de trivs på
den privata arbetsmarknaden, är det också tillfällig-
heter?
Till sist inte bara klagomål, utan jag vill komma
med en liberal strategi för jämställda löner. Detta är
faktiskt lite av ett moment 22. Vi vill nämligen höja
kvinnornas status. Men för att höja denna status krävs
det fler män i yrket. Och för att få in fler män i yrket
krävs det högre status. 90 % av de anställda i vården
är kvinnor. Det vet vi i dag. Höjda löner och en poli-
tik som ger bättre arbetsvillkor, till exempel karriär-
vägar eller kompetensutveckling, kan vara ett steg på
vägen.
Som vice statsministern indirekt påpekade är lö-
nestatistiken, tydliga modeller för arbetsvärdering och
rätt titel till rätt tjänst väldigt viktiga för att kunna
avskaffa den direkta lönediskrimineringen. Och jäm-
ställdhetslagstiftningen råder inte bot på detta som
den ser ut i dag. Därför vill Folkpartiet se över jäm-
ställdhetslagstiftningen och kanske till och med skär-
pa den.
Sist men inte minst: Vi är nu en bit på väg, och vi
kommer ytterligare en bit efter vårens alla möten.
Fler kvinnliga chefer. Det måste till ett medvetet
och genomtänkt arbete för att rekrytera kvinnliga
chefer. Om fler kvinnor skulle få en chans att driva
ett litet företag - vi börjar nämligen inte att driva ett
företag som Nokia - skulle vi snart arbeta upp en
bredare bas att rekrytera från upp till det absoluta
toppskiktet.