Fru talman! Vi är överens när det gäller samhällets
och socialtjänstens ansvar. Det är självklart. Men nu
vet vi att Margot Wallström och hennes regering har
föreslagit en mängd åtgärder, och det kommer mera.
Det handlar om högkostnadsskyddet, flerbarnstilläg-
get, den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, bostads-
bidraget, studiestödet, ersättningsnivåer på 75 %,
pensionärerna och en rad andra saker. Detta kommer
att ställa ökade krav på kommunerna.
Jag läste i Kommunaktuellt i dag, och jag tror att
socialbidragskostnaderna hade gått upp med 24 %.
Det är ändå inte tillräckligt. Vi är ju överens om att vi
måste ha en klok ekonomisk politik. Men vi måste
också prioritera. Vad är det som är viktigast att ge-
nomföra med de pengar vi har? Det är därför som vi
kristdemokrater tycker att vi måste ge mer pengar till
kommuner och landsting. Detta är viktigt. Men sam-
tidigt säger vi att när det nu finns en mängd männi-
skor, en mängd eldsjälar som jag kallar många av
dessa som arbetar ideellt, måste vi ge dem ett erkän-
nande och säga att det är bra. Jag upplever att soci-
alministern har gjort det också. Låt oss inte se oss som
konkurrenter utan som komplement!
De ideella organisationerna ger givetvis också en
djup dimension, ett stöd och en hjälp. Att människor
får kläder, mat och bostäder gör att de tror och respek-
terar att det finns ett hjärta bakom - kärlekens bud-
skap osv.
Margot Wallström säger att det är mycket bra om
de är med i den förebyggande vården för t.ex. alkoho-
lister. Eftersom jag känner till LP-stiftelsens verk-
samhet vet jag att det inte bara handlar om förebyg-
gande verksamhet. Man hjälper också till med den
behandlande vården. Det finns massor av människor
som har sagt att när alla andra möjligheter har varit
uttömda har detta funnits.
Det finns ju också en rad organisationer i det här
landet som inte bara hjälper människor här i landet
utan även utanför vårt lands gränser. Jag tycker att det
skall ses som en rikedom och inte som en skada.
Kommunerna har ju en utomordentligt svår situa-
tion. Jag håller med min kollega som sade att social-
tjänsten gör ett mycket bra jobb. Men vi behöver ju
mer resurser för att klara ut dessa svåra situationer.
För den enskilda människan är det nog med att känna
att pengarna inte räcker till livets nödtorft. Då är man
kanske tacksam för hjälpen var den än kommer ifrån.
Det är riktigt att det finns många människor som inte
vill gå till socialtjänsten och söka hjälp. Det skall
också respekteras. De vänder sig kanske till Fräls-
ningsarmén eller någon annan.
Jag vill säga att i dag, 1996, klarar vi människor
oss inte enbart med kommunens roll. Det finns bo-
stadsområden där det finns nätverk för kvinnor, famil-
jer och där de arbetslösa har nätverk. Det byggs upp
ett skyddsnät där de hjälper varandra när de känner att
det inte går längre. Jag tycker att detta fungerar jät-
tebra. Jag har varit och besökt sådana. Vi måste våga
säga att vi behöver det ideella engagemanget för att
vårt samhälle skall fungera på olika sätt i dag. Det
handlar inte bara om soppa utan om alltihop. Det
största problemet i Sverige har väl inte varit att vi har
brytt oss för mycket om varandra. Det har ju varit att
vi har brytt oss för litet om varandra. Vi skall ha betalt
för allt. Vi kan inte ställa upp och sitta och lyssna på
en människa som är ensam och inte har någon att
prata med. Detta är ju ett stort och mycket betydelse-
fullt område.