Fru talman! Jag nämnde tidigare att jag har fått
många brev i ärendet. I flera av dem säger man att
skamfläcken just är att det skall behövas soppkök, att
det tragiska i samhället är att man tycker att man
behöver inrätta soppkök.
Väldigt många berättar också om den verksamhet
man bedriver. Jag fick bl.a. ett brev från Frälsnings-
armén i Uppsala. Synpunkten som återkommer är: Vi
vill inte heller ha soppkök. Vi tycker att samhället
skall ha detta grundläggande ansvar för envar männi-
skas dagliga uppehälle. Om detta har det historiskt
sett funnits en samsyn mellan frivilligorganisationerna
och staten och socialtjänsten.
Jag hade hoppats att man också i Eskilstuna skulle
diskutera vad det betyder om man nu startar soppkök
på det här litet spektakulära sättet. Vad betyder det,
vilka signaler ger det, vad säger det människorna och
hur skulle verksamheten i stället kunna organiseras?
Synpunkterna återkommer i brev efter brev: Låt
oss få slippa soppkök. De hör en förgången tid till.
Det kan vi säga samtidigt som vi erkänner det stora
värde som frivilligorganisationernas verksamhet har.
De kommer säkert att betyda oerhört mycket också i
framtiden. Men vi kan ändå diskutera hur samverkan
och arbetsuppdelning skall ske. Frivilligorganisatio-
nerna kommer säkert att kunna servera soppa också i
fortsättningen. Men vi vill inte göra ett stort nummer
av det och säga att det är via soppkök som vi skall
klara våra sociala bekymmer.
Vi politiker skall se till att hålla emot. Vi skall
kämpa för att upprätthålla socialtjänstlagstiftningens
mål att garantera envar medborgare sitt dagliga uppe-
hälle. Det skall ske på ett värdigt sätt och med respekt
för den enskilda personen. Finns det brister i den
akuta hanteringen skall vi se till att rätta till det.