Fru talman! Jag vill börja med att tacka Margot
Wallström för svaret, och för den ödmjuka och fina
ton som råder i dag.
Jag vill fråga Margot Wallström om hon, under ti-
den detta var aktuellt i Eskilstuna, blev felciterad i
tidningar och i intervjuer. Om så inte var fallet, har
socialministern nu ett gyllene tillfälle att ta tillbaka
den kritik som åtminstone i massmedierna kunde
utläsas i socialministerns yttringar. Detta gjorde mig
väldigt ledsen och bedrövad. Jag vet nämligen hur
många tusentals ideellt arbetande människor här i
landet som kände sig kränkta av att det sades att deras
arbete skulle vara onödigt, att de inte skulle behövas,
eller, allra värst, att de skulle vilja komma fram i
rampljuset.
Socialministern måste förstå att det under den för-
ra regeringsperioden fanns partikamrater till henne
som fixade soppkök utanför Rosenbad. Detta blir litet
komiskt när man vet att både Frälsningsarmén och
andra verkligen har ett ideellt engagemang för sitt
arbete.
Jag kände också ett behov av att säga att när man
ser de kraftiga nedskärningarna i biståndet tänker man
spontant på att vi glömmer barnen i Afrika, som vi
inte ser och som är långt ifrån oss. Men många av de
människor som bor här i samhället och som finns ute
på gatan är människor som har det jättesvårt.
Jag tror att vi kan vara överens om, inte minst med
anledning av den föregående debatten, att vi har en
viss summa pengar och ett visst ekonomiskt utrymme.
Frågan är om vi inte borde vara tacksamma för alla
ideella insatser i stället för att kritisera dem.
Naturligtvis håller jag också i sak med socialmi-
nistern om att det är samhället som skall ha detta
ansvar i grunden. Men när människor av kött och blod
inte har mat för dagen, när ensamma mammor knack-
ar på hos socialkontoret och får en tid om tre veckor -
jag vet att socialministern känner till att detta sker
ibland - måste vi reagera. Vi måste våga säga att vi
som politiker inte är till freds med detta och att vi är
beredda att ta i det.
Det är väldigt viktigt att vi ser varje människas
värde och varje människas utomordentligt svåra si-
tuation. Vi måste försöka sätta oss in i hur det känns
att passera tröskeln och gå för att söka hjälp, för att
sedan få en tid om tre veckor. Hur känns det när man
har barn hemma? Jag tror att jag redan känner Margot
Wallström så väl att jag vet att hon också känner detta
som tungt. Jag tror att det är bättre att vi erkänner att
detta är jobbigt.
Jag har haft möjlighet att besöka en del ideella rö-
relser, och jag beundrar dem. Jag har varit på Stads-
missionens natthärbärge här i Stockholm, och jag
tycker att det är helt fantastiskt. Jag har sett hur
Erikshjälpen arbetar, och hur människor år efter år
arbetar utan någon lön. Jag skulle vilja ge dem en
eloge, och säga att om det är någon gång samhället
behöver eldsjälar så är det nu.
Vi kan ha det långsiktiga målet att detta inte skall
behövas, men vi måste också kortsiktigt se till att
dessa människor får sitt behov av livets nödtorft till-
godosett.
Jag vill fråga socialministern om den negativa kri-
tik som kom fram i tidningarna berodde på att hon
blev felciterad. I så fall - meddela detta i den här
debatten.