Fru talman! Jag tror att jag skall ta tillfället i akt
att tacka för alla brev och synpunkter som jag har fått
i den här frågan. Många av de här breven andas en
stor förtvivlan och vanmakt över den situation som
har uppstått, med en hög arbetslöshet och med växan-
de sociala problem och klyftor.
När jag blev utfrågad om den här saken upplevde
jag att man på ett mycket uppseendeväckande sätt och
mycket demonstrativt gjorde en stor sak av att "Nu
startar vi ett soppkök!". Jag reagerade då mycket
spontant och känslomässigt utifrån det faktum att jag
inte vill att vi i Sverige skall få samma situation som
man har i Finland eller för den delen i en del andra
europeiska länder, dvs. att människor skall behöva stå
i kö för att få ett mål mat om dagen. Jag sade därför i
intervjun att jag hoppas att man skall slippa starta
soppkök. Däremot tror jag inte att det i intervjun kom
med att jag i samma andetag sade att jag har den
största respekt för Frälsningsarmén och Stadsmissio-
nen.
Jag brukar också vara den första att ge mina egna
partikamrater dåligt samvete genom att säga att om
det är några som är bra på att visa i praktisk handling
vad de menar med solidaritet så är det de här organi-
sationerna, som utför ett utmärkt arbete. Detta ser
man däremot mindre ofta bland våra egna organisa-
tioner, även om det förekommer också där, inom
ramen för folkrörelserna.
Det finns en lång tradition där frivilligorganisatio-
nerna har bidragit därför att de kan nå människor som
inte vill ha samhällets stöd, som säger att de inte vill
gå till socialtjänsten och att de inte vill ha någon kon-
takt med dem. Det gäller också svårt utslagna männi-
skor och missbrukare. Där har härberget varit viktigt.
Det är mycket sällan som utspisning har varit det
huvudsakliga. Det har ibland varit en naturlig del,
men jag upplevde att man gjorde det till ett huvud-
nummer i det här fallet. Det var detta jag reagerade
emot.
Då ville jag visa att våra politiska ambitioner
måste vara att stå emot detta och säga: Låt oss slippa
öppna fler soppkök! Låt oss se till att våra politiska
ambitioner sträcker sig längre än så!
Jag ville fråga: Vill Sverige ha en socialminister
som säger att hennes ambitioner är att starta fler
soppkök i Sverige?
Då tycker jag att vi har gett upp, och det tänker jag
inte göra. Om det finns brister i den akuta hanteringen
av människors behov, är det så att människor faktiskt
svälter eller är på svältgränsen, måste vi lösa det.
Det får vi kanske göra genom att med Socialsty-
relsens hjälp föra diskussioner med kommunerna om
hur det praktiska sker, precis som Hans Karlsson
sade, så att vi kan rätta till den verksamheten och
tillgodose de behoven. Men även i fortsättningen
kommer vi att behöva ha ett förtroendefullt samarbete
mellan samhället, socialtjänsten och frivilligorganisa-
tionerna. Det är alldeles utmärkt, och det är väl att de
finns.
Men man kan oavsiktligt ge näring åt de krafter
som tycker att det är bra om vi har soppkök i stället
för en socialtjänst. Tyvärr finns det exempel även på
det. Det finns länder där man har lämnat de fattigaste
i sticket och där det inte är en given mänsklig och
medborgerlig rättighet att få bidrag till stöd för sitt
dagliga uppehälle. Jag vill inte att vi skall hamna där.
Jag tänker hålla emot och strida politiskt för att det
skall finnas resurser till detta.
Sedan kommer vi alltid att behöva frivilligorgani-
sationerna, och vi skall erkänna och respektera deras
insatser. Men de skall inte ersätta samhällets stöd och
hjälp till människor som behöver vårt stöd och vår
hjälp.