Herr talman! Det är ganska enkelt att hålla med om mycket av det Mia Sydow Mölleby säger. Därför tror jag att det egentligen inte är så mycket att diskutera. Endera bestämmer man sig för att ha det här systemet och inte göra någonting åt det, eller också bestämmer man sig för att göra någonting annat. Det är inte så att en argumentation i sig leder fram till en ändring. Jag kan hålla med om att det är ålderdomligt och att man med den argumentationen mycket väl skulle kunna säga att vi inte ska ha det.
Nu vilar det här på en ganska stark tradition som går många århundraden tillbaka i tiden. Det finns ett brett, starkt folkligt stöd för att ha den ordning som vi har i samhället i dag. Det finns knappast något starkt befolkningstryck för att vi ska ändra successionsordningen. Det märktes inte minst i samband med tillkomsten av den nya tronarvingen, när detta diskuterades. I princip har jag ungefär samma grundinställning som Mia Sydow Mölleby.
Vi gjorde som parti denna uppgörelse tillsammans med andra, och jag tycker att det finns ett slags hederlighet i det. Har man gjort den och inte kan se att det finns något stort som pockar på en ändring står man också upp för uppgörelsen.
Det är därför jag i dag passar på tillfället att redogöra för Torekovuppgörelsen. Jag bedömer att den inte är något som man petar sönder i olika delar. Då har vi ingen Torekovuppgörelse utan en helt annan diskussion, som handlar om någonting annat, där vi ska strida om kungens ställning i det svenska samhället. Jag tycker att det är en ganska onödig strid. Det finns betydligt viktigare frågor i detta samhälle som jag vill ta strid om än frågan om hur kungen och successionsordningen ska hanteras.
Jag tycker att vi har en bra ordning, och den kan gott få vara i fred. Det finns andra viktiga politiska saker att ägna sig åt, och det tänker jag göra.