Herr talman! Riksdagen debatterar i dag författningsfrågor, det vill säga frågor som på olika sätt rör de grundläggande reglerna för hur Sverige styrs. Jag kommer att uppehålla vid två frågor: karantänsfrågan och frågan om statsskicket.
Frågan om karantän för statsråd och höga statstjänstemän handlar om situationen att ett statsråd eller en generaldirektör avgår och sedan erbjuds anställning i ett privat företag. I det läget vill Peter Eriksson och några andra att det ska vara möjligt för staten att förhindra att personen tar den erbjudna anställningen och att staten i stället ska betala personen lön under en viss period efter det att det statliga uppdraget har upphört. Hur lång den perioden ska vara framgår inte. Det kan vara ett år, två år eller längre tid.
Argumenten uppfattade jag inte så tydligt i Peter Erikssons anförande. Men av motionen att döma tycks ett skäl vara att förhindra att information som personen har fått del av under sin verksamhet i staten ska komma det privata företaget till del. Ett annat argument som ibland anförs är att det finns risk för att personer på nyckelpositioner i staten under sin tid som statsanställd ska agera för att tillvarata ett visst företags intressen och sedan belönas med en tjänst efter avslutat uppdrag i staten.
Låt mig framhålla att det självklart är av central betydelse att allmänheten kan känna stort förtroende för att alla företrädare för staten agerar på ett opartiskt och lagenligt sätt. Varken statsråd eller andra företrädare får någonsin ta otillbörliga hänsyn till exempelvis ett visst företags intressen.
Konstitutionsutskottets majoritet föreslår ändå avslag på motionen från Peter Eriksson med flera. Det har flera skäl.
För det första är det viktigt att framhålla att det i princip är positivt om det är möjligt att under ett yrkesliv arbeta såväl inom staten som inom det privata näringslivet. Det är bra om det inom statsförvaltning och politik finns personer med kunskaper, erfarenheter och referensramar från den privata sektorn, och det är bra om det privata näringslivet anställer personer som förstår hur den politiska beslutsprocessen går till, exempelvis varför det måste få ta viss tid att utarbeta ny lagstiftning.
Min erfarenhet är att offentliga tjänstemän och företrädare för näringslivet ofta har svårt att förstå varandras utgångspunkter och att man ibland har så olika världsbilder att det är svårt att föra en meningsfull diskussion.
Det behövs alltså fler - inte färre - som kan överbrygga den kunskaps- och kommunikationsklyftan. Kunde staten och politiken få en större förståelse för det privata företagandets villkor, samtidigt som företagen bättre förstod vad det innebär att arbeta i en politisk, demokratiskt styrd organisation, tror jag att det skulle vara en i hög grad förtroendeskapande utveckling.
För det andra: Varje gång man inför en ny reglering måste man vara säker på att den fyller sin tänkta funktion och att den är mer effektiv än andra tänkbara lösningar för att nå det mål man eftersträvar.
I fallet med karantän för statsråd med flera är ett syfte att hindra att hemlig information kommer den nya arbetsgivaren till del. Men vi har ju redan ett brott i brottsbalken som heter brott mot tystnadsplikt och som kan ge böter eller fängelse. Om man får del av hemlig information under sin tid som statsråd eller statstjänsteman måste man hålla tyst om den även efter det att man har lämnat sin statliga befattning. Att man kan åtalas och dömas för brott om man avslöjar hemliga uppgifter borde vara tämligen avskräckande.
Däremot är det svårare att se hur en karantänsbestämmelse skulle hindra någon från att sprida hemliga uppgifter. Det en person vet i dag vet personen även om ett år eller två, när karantänstiden har tagit slut. Om personen är beredd att bryta mot lagen och avslöja hemliga uppgifter för en ny arbetsgivare blir det brottet inte mindre allvarligt om avslöjandet sker om ett år i stället för nu, och även om anställningen inleds om ett år kan avslöjandet mycket väl göras redan i dag.
När det gäller syftet att hindra ett företag från att belöna en minister eller myndighetsperson med en välavlönad tjänst som tack för att personen har gynnat företaget är det också i den situationen svårt att se hur en karantänsperiod skulle kunna förhindra korruption. Den välavlönade tjänsten är förmodligen värd att vänta ett år eller två på, om det är vad som krävs.
Även här menar jag att strafflagstiftningen är ett effektivare sätt att komma åt klandervärda ageranden på. Mutbrott innebär att ta emot muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, och den bestämmelsen gäller oavsett om man får belöningen före eller efter det att man har slutat sin anställning.
Mycket talar således för att en karantänsperiod inte är en effektiv metod för att uppnå de mål man eftersträvar.
För det tredje har allt en prislapp. Staten måste kompensera den som är satt i karantän för den inkomstförlust som personen lider. Att sätta ett statsråd i karantän under ett år skulle kosta närmare 2 miljoner kronor. Blir det ett regeringsskifte i en avlägsen framtid talar vi om kanske 22 statsråd eller 44 miljoner kronor på ett år. Talar vi dessutom om statssekreterarna blir beloppet än mycket större.
Jag tror inte att Sveriges sjuksköterskor, byggnadsarbetare och handelsanställda vill att deras skattepengar ska gå till före detta ministrar eller andra statsföreträdare som skulle kunna försörja sig själva genom eget arbete men får betalt för att gå hemma och skrota.
För att övergå till frågan om statsskicket: Det finns som vanligt några motioner där man förespråkar republik.
I en tid som vår, med stora och snabba förändringar, är det dock viktigt att det också finns trygga och stabila institutioner som vi kan samlas kring och som kan vara en lugnande och balanserande kraft i samhället. Monarkin är en sådan institution. Dess främsta styrka ligger just i dess kontinuitet och i den gemenskap mellan alla oss som bor i Sverige som den både skapar och symboliserar.
Kontinuiteten blir tydlig om man tänker på att kung Carl XVI Gustaf snart har suttit på Sveriges tron i fyra årtionden och är inne på sin sjunde statsminister. Flera generationer politiker har kommit och gått under denna långa tid, men kungen är kvar och kommer mänskligt att döma att vara kvar långt efter det att vi som sitter i kammaren nu har lämnat Sveriges riksdag.
Därigenom markeras och manifesteras stadgan och stabiliteten i det svenska statsskicket och den svenska demokratin. Om 18 år eller så kommer prinsessan Estelle att för första gången delta i riksmötets högtidliga öppnande, en ceremoni som sedan blir ett återkommande inslag i hennes liv. På så vis kopplas en ny länk till statsskickets och den svenska historiens långa kedja.
Gemenskapen som monarkin skapar mellan alla oss svenskar, över generationsgränser, geografiska avstånd och allt annat som skiljer oss åt, bygger på att vi genom monarkin alla delar en gemensam berättelse. Parallellt med att våra egna liv utvecklas följer vi hur också hela Sveriges familj lever sitt liv. Prinsessan Estelles födelse nyligen blir något som vi alla kommer att tala om, minnas och relatera till, och därigenom blir prinsessans födelse också en del av våra liv och en ny del av den gemensamma berättelsen.
Monarkin fungerar väl och tjänar vårt land väl. Den som vill avskaffa monarkin och därmed laga det som inte är trasigt har mycket att bevisa. Den svenska monarkin har sina rötter i 1000-talet, det vill säga flera hundra år innan Helgeandshuset började byggas på den ö där vi nu befinner oss och kanske 900 år innan Sveriges riksdag tog Helgeandsholmen i besittning. Trots detta är det min övertygelse att monarkins bästa dagar ligger framför oss.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.