Herr talman! Jag har med anledning av det här betänkandet fastnat för tre punkter som jag tänkte kommentera. Mina kommentarer föranleds av att det finns en rad motioner på dessa områden, och jag känner ett visst behov av att klarlägga vårt partis inställning till dessa frågor.
Det handlar för det första om monarkin, för det andra om förhållandet till Europeiska unionen och för det tredje om karens för högre tjänstemän, till exempel statssekreterare och även statsråd som har nämnts i debatten den senaste tiden.
Först var det frågan om monarkin. I samband med grundlagsförändringarna i början av 70-talet reglerades villkoren för den svenska konungen i hans egenskap av statschef. I den så kallade Torekovsuppgörelsen kom man över blockgränserna överens om principerna. Det är principer som fortfarande gäller. Därigenom tonades betydelsen av republikfrågan kraftigt ned eftersom den hade varit satt under kraftig debatt under den perioden.
Kungens makt blev i detta sammanhang så gott som totalt beskuren. Kvar fanns i princip bara representativa uppgifter. Mot den bakgrunden finns i dagsläget ingen orsak att aktivt driva kravet på republik så länge som det inte heller finns något brett folkstöd.
Successionsordningens principer, det vill säga att kungatiteln fortfarande ärvs, förändrades dock inte i samband med Torekovsöverenskommelsen.
Grundlagarna, inklusive successionsordningen, är det fundament som vår demokrati bygger på. Därför kan inte grundlagarna ses som vilket politiskt område som helst, enligt vår uppfattning, i ett läge där dagspolitiken styr och där tvära kast och ändringar sker med små politiska marginaler. Grundlagar ska ändras med försiktighet, eftertanke och breda majoriteter. Det finns ingen anledning att tycka annat än att vår nuvarande grundlag, inklusive villkoren för statschefen, har tjänat landet väl. Vi ser därför ingen anledning att i nuläget lägga fram förslag till radikala förändringar av systemet som i dag reglerar statschefens villkor.
Det finns heller ingen anledning att lägga en död hand över olika förslag till förbättringar och förfiningar av systemet som inte strider mot de ursprungliga grundprinciperna. En sådan förbättring är att göra redovisningen av anslaget som statschefen får till sitt förfogande mer öppen. Anslaget ska täcka både helt offentliga utgifter, till exempel kostnader för de kungliga slotten, och rent privata utgifter för kungafamiljen. Däremellan finns ett antal utgifter som hamnar i en gråzon mellan det rent privata och helt offentliga. Det finns ingen anledning att kräva en offentlig redovisning av strikt privata utgifter som anslaget används till och givetvis inte heller att begränsa insynen i det som är helt offentligt. Men vi menar att det finns anledning att se över den gränsdragning som i dag sker, och det är optimalt att säkerställa legitimiteten i systemet genom en sådan förändring.
Med anledning av en socialdemokratisk motion har riksdagen därför tillkännagivit för regeringen att en översyn ska göras av den överenskommelse om redovisning av anslaget till de kungliga hovstaterna som 2006 träffades mellan regeringen och Riksmarskalksämbetet. Syftet är att göra redovisningen öppnare. Vi tror att både allmänhet och kungahus tjänar på en öppnare redovisning av fler uppgifter.
Herr talman! Sedan var det EU-frågan. EU är i grunden ett samarbetsprojekt sprunget ur insikten om nyttan av att undvika nya krig på den europeiska kontinenten. Att projektet i så måtto fungerat har visat sig i samband med östblockets upplösning. Det är ett tydligt bevis. De krav som ställdes för medlemskap i EU blev ett mål för många av de stater som tidigare direkt eller indirekt styrdes från Moskva. Så har också regionen efter ett turbulent 1990-tal utvecklats mot mer av fred och demokrati. Annat går inte att påstå. Utan EU hade utvecklingen lätt blivit den motsatta med fler auktoritära och odemokratiska stater, instabilitet och ökad risk för väpnade konflikter. Därmed inte sagt att läget överallt är tillräckligt bra. Men utan EU-medlemskap som mål är jag övertygad om att vi hade fått uppleva ännu större problem i regionen än vad vi nu har sett.
Ett samarbete bygger alltid på ett givande och tagande. Allt som sker i EU är inte optimalt sett med svenska ögon, men EU:s politik påverkar oss vare sig vi är med eller inte med. Det kan vi vara överens om.
Till exempel är handeln med EU så omfattande att alla försök att tro att vi skulle stå utanför och inte påverkas av de beslut som fattas där är naiva. Därför är det under alla omständigheter bättre att vara med och påverka än att stå utanför. Är vi med kan vi dessutom försöka driva svenska frågor i unionen. En sådan fråga är om den svenska offentlighetsprincipen ska bli norm för hela EU.
I grunden tror jag att samarbete och samtal i alla sammanhang alltid är bättre än att stå utanför av rädsla för att samarbete kan medföra nackdelar. Det svenska samhället är uppbyggt av en lång rad samarbeten och kompromisser i en rad olika frågor. Nu vill vi vara med och bygga en större gemenskap i samarbete med andra.
Till sist har vi frågan om karens. Frågan om en karens för dem som har varit statsråd eller höga statliga tjänstemän är åter uppe för diskussion. Låt mig på en gång vara tydlig i frågan. Vi socialdemokrater har som princip att underlätta för alla att ta ett arbete. Vi ser därför stora problem med att införa någon form av karens av rent principiella skäl. Men det finns även stora praktiska problem med lagstiftning som förhindrar statsråd eller höga statliga tjänstemän att ta erbjudna arbeten under en viss tid. Var drar man gränsen för ett tillåtet arbete? Vem ska dra gränsen? Hur ska eventuella sanktioner mot dem som bryter mot reglerna se ut? Vad ska hända?
Erfarenheterna från Riksbanken visar att det finns en stor gråzon med stora tolkningsmöjligheter i en verksamhet som är betydligt mer avgränsad än den som ett statsråd eller en generaldirektör generellt ägnar sig åt. Rättsosäkerheten blir också betydande. Det är inte bra för vare sig den enskilde eller det företag som kan tänkas erbjuda arbete.
Detta problem kan lösas med ett generellt förbud för vissa grupper att under en viss tid ta ett arbete. Men då skapas nya problem. Ett antal personer i arbetsför ålder ska då tvingas till passivitet samtidigt som de ska avlönas av samhället. Det är ett för oss socialdemokrater helt främmande sätt att agera.
Vi ska inte hindra människor som vill arbeta och kan få ett arbete. Deras kunskaper och arbetsinsatser behövs för att utveckla samhället i stället för att de ska tvingas till en ofrivillig träda. Med tanke på det som har hänt måste sådana frågor balanseras i ett vidare grepp. Kanske man vid ett enskilt tillfälle, under en massmedial tid, får ramla in i detta. Det finns en rad olika frågor. Totalt sett kan jag inte se att det faktum att statsråd, statssekreterare eller tjänstemän har tagit arbeten skulle vara ett stort problem för den svenska rättssäkerheten. Den senaste tidens debatt har varit något överdriven.
Jag tror att det sker en självrannsakan. I de fall någon vid något tillfälle har varit för nära har man nog känt ett visst obehag. Vid sådana tillfällen har det nog föranlett berörda att tänka sig för om de ska ta jobbet. Jag tror mycket på självrannsakan. Det är betydligt bättre än att lagreglera. Jag kan se de bekymmer som finns.
Herr talman! Slutligen har vi frågan om vilka arbeten som är lämpliga för dem som har varit statsråd eller höga statliga tjänstemän. Det är ytterst en omdömesfråga både för den som anställer och för den som tar ett arbete. Det är alltid svårt att lagstifta mot dåligt omdöme av det enkla skälet att det inte objektivt går att avgöra exakt vad som är dåligt omdöme.
Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet i detta sammanhang.