Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Det här är min första kriminialvårds-

politiska debatt eftersom Alice Åström är sjuk. Det

känns spännande. I min mycket röda ungdom - andra

människor brukar tala om sin gröna ungdom, men för

mig var det en mycket röd ungdom - var jag väldigt

fascinerad och intresserad av kriminalvårdsfrågor,

men jag har naturligtvis aldrig arbetat politiskt med

det på det här planet förrän nu.

När det gäller kriminalvården är det minst lika

viktigt som i polisfrågor att vi är medvetna om att

insatser inom resten av samhället starkt påverkar hela

kriminalvården. Redan när mycket unga människor

begår brott borde samhällets insatser stärkas och bli

mer relevanta med tanke på de unga människornas

behov. Om t.ex. en mycket ung drogpåverkad männi-

ska begår ett brott under en vardagsnatt borde vi

förstå att den unge har mycket stora problem. Att

enbart straffa för brottet leder inte till att den unge

förändrar sitt liv och sitt beteende. Vi måste bli bättre

på att sätta in rätt hjälp på rätt nivå vid rätt tillfälle.

Om en ung människa som kanske bara är 14 år är

övergiven av sina föräldrar, saknar studieförmåga,

börjar dricka alkohol tidigt och i princip får sköta sig

själv måste det sättas in insatser på många plan, inte

bara för den unge utan också i hemmet och i skolan.

Det räcker knappast med något samtal i veckan, utan

mycket större och mer behovsanpassade åtgärder

behövs.

En av mina söner arbetar för närvarande med ett

projekt som handlar om att utbilda bandyspelare till

att vara goda förebilder för pojkar i 6-12-årsåldern.

För pojkarna är det mycket behövliga insatser. Jag

tycker att idrotten i det sammanhanget används på ett

mycket bra och kraftfullt sätt, men jag kan ändå inte

låta bli att förundras över att vi ständigt måste sätta i

gång projekt för att förebygga ohälsa och stödja olika

grupper.

För många år sedan åkte vi för första gången till

månen, men fortfarande år 2001 i Sverige har vi inte

fungerande system och insatser för att stödja och

hjälpa barn som riskerar att fara illa eller som redan

far illa och är i direkt behov av hjälp. Jag tänker på

barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till

psykiskt sjuka, barn till dömda och barn som av andra

anledningar skulle behöva stöd och förståelse. För-

skola, skola, socialtjänst, ideella organisationer, barn-

psyk och många fler borde ha fungerande system för

hur man ska hjälpa de här grupperna.

Fru talman! Under de sista åren har det varit en

stark fokusering på brottsoffer, och det tycker vi är

bra, främst med tanke på kvinnor och barn. Att bli

utsatt för brott sätter spår hos människor, ibland både

kroppsligt och själsligt. Brottsoffer måste ges den

bästa tänkbara uppmärksamheten och få stöd under

hela rättsprocessen och kanske även efteråt. Det bety-

der inte att misstänkta och dömda människor inte ska

tas om hand på ett humant och respektfullt sätt.

Grundtanken med hela kriminalvården är att straf-

fet ska leda till att dömda människor ska kunna återgå

till att leva ute i samhället som alla andra människor.

Vi tror inte att enbart fler poliser löser narkoti-

kaproblemen i Sverige. Lika lite tror vi att enbart

hårdare straff får människor att sluta begå brott. Vi

tror att människor måste ges en rimlig chans till för-

ändring och att ingenting förändras av sig själv.

Många tycker att det borde vara en självklarhet att

våra fängelser ska vara drogfria. Ju mer jag lär mig

om beroendeproblematik förstår jag hur svårt det här

är. Det kanske i stället är förunderligt att så många,

som det faktiskt är, avhåller sig från droger under

fängelsetiden. Att öka kontrollerna, inte tillåta besök

och permissioner osv. leder bara till att drogberoende

människor kanske under en begränsad tid låter bli

droger. Det psykosociala beroendet fortsätter ändå.

Det betyder att straffet, om fängelsetiden inte fylls

med program som kan hjälpa människor att se, förstå

och erkänna sin situation, inte leder till varaktiga

förändringar.

Drogberoende leder också till starka känslomässi-

ga förändringar. Drogsjuka människor har svårt att

hantera känslor och vet inte hur det ska kännas att

vara drogfri. För många är det så många år sedan de

kunde uppleva normala känslor att allt som känns kan

uppfattas som skrämmande, även positiva känslor. De

flesta människor som är beroende av droger har ett

litet tålamod och behöver starkt och mycket långva-

rigt stöd. Kvantiteten och kvaliteten i motiverande

och behandlande program måste därför vara mycket

god.

Många kriminella har också psykiska problem,

vilket ökar kravet på kompetensen. Det är ett mycket

stort problem att så många som arbetar inom krimi-

nalvården saknar tillräckligt bra kompetens. Och en

del, som Jeppe Johnsson läste upp här, är helt utan

grundläggande utbildning. Vi kan aldrig kräva att

kriminella med svår bakgrund, psykiska problem och

drogberoende ska kunna rehabiliteras av unga outbil-

dade människor. Programverksamhet med många

olika inriktningar måste få ett större utrymme än nu.

Det hjälper föga med inlåsning och att fylla dagen

med någon form av sysselsättning. För att förändra

människors värderingar, attityder, tankar och känslor

krävs helt andra insatser. Om vi inte är beredda att

arbeta för att öka de insatserna måste vi erkänna att vi

inte vill förändra och rehabilitera utan att vi egentli-

gen bara vill straffa, låsa in och förvara människor.

Förr eller senare ska de dömda ut i samhället. För

alla kommer det en frigivningsdag. Någon som släpps

ut efter ett långt fängelsestraff för mycket våldsamma

och grova brott kanske blir just din granne. Vem

skulle du välja som granne om du stod inför valet

mellan två frigivna interner? Den ena har under sin

anstaltstid fått utbildning, kanske fått lära sig ett yrke,

fått adekvat behandling för drogproblem och fått

möjlighet att upprätthålla kontakten med sin familj,

sina barn och med samhället i övrigt genom besök

och permissioner, och den andra har helt enkelt suttit

inlåst.

När det gäller permissioner får vi inte glömma

bort barnperspektivet. Barn har behov av och rättig-

heter att träffa sina föräldrar. Att ha en förälder som

begått brott, dömts och satts i fängelse kan vara att

mycket starkt trauma för ett barn. Att inte låta barnet

träffa sin dömda förälder skulle ytterligare försvåra

barnets situation. Ett barn är alltid oskyldigt och kan

inte straffas för att en förälder har begått brott.

Naturligtvis måste alla permissioner förberedas

och planeras noga, och vi måste vidga tankarna till

barnens perspektiv. Kvinnor som dömts till fängelse

måste få möjlighet till en rehabilitering som är anpas-

sad efter kvinnliga behov. Även där måste barnpers-

pektivet in.

Mentaliteten på anstalterna kan vara hård och

många gånger påfrestande. Fängelserna är i likhet

med polisvärlden en grabbig miljö. Kvinnor som

arbetar inom kriminalvården måste få stöd till att

förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och

kan söka sig till kriminalvården. Det skulle vara po-

sitivt både för internerna och för de anställda.

Jag vill avsluta med det jag började med. Krimi-

nalvården är starkt påverkad av andra beslut i sam-

hället. Vi behöver mer resurser till skola, fritid och

kultur. Vi behöver ge mer och relevant stöd till fa-

miljer som lever i en jobbig situation. Människor

behöver arbeten som det går att försörja sig på. Vi

behöver prata mer om attityder, och vi behöver ändra

våra värderingar och de sätt som vi hjälper varandra

på.