Fru talman! Kriminalvården har ett fruktansvärt
omfattande och hårt arbete, för inom kriminalvården
samlas de verkliga problembarnen. Man har under
lång tid inom socialvården, osv., försökt att göra
insatser, som vi alla vet. Vi vill ha tidiga åtgärder,
men det är dessa man har misslyckats med. Naturligt-
vis måste ändå kriminalvårdens arbete inriktas på att
förhindra återfall i brott, men det är lättare att säga än
att göra det.
Visst finns det behov av att ytterligare förstärka
utbildningen för de anställda. Det finns ytterligare
behov av att ta fram program som fungerar, och det
behövs ytterligare nya idéer för att nå detta mål. Så-
vitt jag förstår pågår det ett sådant arbete hela tiden
inom kriminalvården. Jag vill att det ska gå ännu mer
resurser till att ta fram just sådana program.
För att gå in på de särskilda motionskraven eller
reservationerna i betänkandet kan jag först kommen-
tera det som sades om sexdömda och pedofili. Man
kräver att villkorlig frigivning av dessa personer inte
ska få ske om de inte har tvingats till farmakologisk
medicinering.
Vi har pratat om detta och diskuterat det flera
gånger. Det är inte så enkelt att det alltid hjälper med
farmakologisk behandling. BRÅ:s rapport har visat
att problemet som vanligt är mångfasetterat. Att då
kräva detta som en generell åtgärd är jag inte beredd
att göra. Däremot ska jag till nästa gång vi diskuterar
frågan ta reda på hur många som vägrar och som inte
vill underkasta sig medicinering om de får det rådet.
Den uppgiften behöver jag. Men jag förstår inte hur
man kan gå så långt. Det pågår väldigt bra projekt
runtom i landet där detta sker.
Teknisk kontroll som elboja för att vissa ska få
permission tycker jag inte heller behövs i detta läge.
De lagar och bestämmelser som finns när det gäller
permissioner är tillfyllest. Problemet är att de inte
används på rätt sätt, har en utvärdering visat. Jag kan
inte finna att vi ska ändra lagen, utan vi ska snarare
skärpa efterföljandet av de lagar som finns.
Däremot har vi i dagarna fått ett nytt förslag från
regeringen, där både Miljöpartiet och Vänsterpartiet
finns med. Det gäller frigivningsförberedelse - från
anstalt till frihet. Där föreslås ett försök med elektro-
nisk fotboja för de långtidsdömda så att dessa perso-
ner efter fängelsetiden, då man har försökt att hjälpa
och rehabilitera med program, inte ska stå med en
plastpåse i handen utan att ha någonstans att ta vägen.
De ringer till kompisarna som de umgicks med tidiga-
re för att få rum över natten. I det försöksprojektet
ska man försöka att verkligen rehabilitera, och det
tror jag mycket på. Det har varit en stor brist.
Det är inte konstigt att man återfaller i brott om
det inte finns en strukturerad tillvaro efter det att man
har avtjänat fängelsestraffet.
Sedan går jag till Ingemar Vänerlövs fråga om
varför vi inte vill att utvisningsdömda ska betala sin
egen resa. Det kan verka rimligt och rätt när man
betraktar det ytligt. Visst kan jag också tycka det.
Men jag behöver tid för att undersöka detta mer. Det
finns säkert otroligt många ytterligare faktorer som
man behöver ta ställning till. Men om det visar sig att
det skulle gå att använda de tio procenten till resan är
jag vid nästa tillfälle frågan kommer upp naturligtvis
beredd att bifalla. Jag är inte riktigt säker på alla
konsekvenserna, och det är skälet till att jag inte bi-
faller denna reservation i dag.