Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets
betänkande nr 12 om kriminalvårdsfrågor. Betänkan-
det behandlar motioner om kriminalvård och bl.a.
behandlingsmetoder och permissioner.
Vi i utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen av-
slår samtliga motioner med hänvisning till gällande
regelverk och pågående utvecklings- och berednings-
arbete. Till betänkandet har sex reservationer och fem
särskilda yttranden lämnats. Jag tänker prata om någ-
ra av de förslag som har lagts fram.
Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag vill
lyfta fram det även denna gång, att målet för krimi-
nalpolitiken är att minska brottsligheten och öka
tryggheten. Det handlar då om att skapa ett samhälle
som förebygger brott, ett samhället för alla, med en
politik som minskar avståndet mellan människor.
Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är
viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. De är
viktigare än straffsystemets utformning.
Som de flesta av er vet utvecklas kriminalvården
positivt. Det finns många positiva delar att peka på
och hålla fram, exempelvis har vårdarrollen föränd-
rats genom kontaktmannaskapet. Säkerheten har
förbättrats. Programverksamheten har utvecklats och
stödavdelningar och sexualbrottsavdelningar har
införts.
Utvecklingen har skett samtidigt som besparings-
och rationaliseringskrav har medfört stora omorgani-
sationer. Att detta har ställt mycket stora krav på dem
som arbetar på våra fängelser är självklart, och det är
inte färdigt ännu. Rationaliseringsarbetet ska fortsät-
ta. Detta kräver kompetent och engagerad personal.
En mycket viktig och central uppgift för kriminalvår-
den är därför att se till att personalen har den kompe-
tens som krävs.
Nu prioriteras arbetet med att förstärka frigiv-
ningsförberedelserna, bekämpa narkotikamissbruket i
fängelserna, förebygga återfall i brott och utveckla
alternativen till fängelse.
Fru talman! Att det pågår ett omfattande utveck-
lingsarbete inom kriminalvården är inget som av-
speglar sig i de motioner som vi behandlar i betän-
kandet. Det verkar nästan som om oppositionen är
okunnig om den utveckling som pågår och om de
arbeten som initierats. Oppositionens motioner hand-
lar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds i
Regeringskansliet eller i utredningar som redan arbe-
tar.
Exempelvis begär Moderaterna att regeringen sna-
rast tar initiativ till en ny verkställighetslag. När ut-
skottet senast behandlade den frågan under våren
2000 noterade utskottet att frågan om en ny verkstäl-
lighetslag skulle övervägas i samband med att en
systematisk och redaktionell översyn av lagen om
kriminalvård i anstalt, KvaL, görs. Utskottet sade då,
i likhet med tidigare uttalanden, att det finns omstän-
digheter som talar för en ny lag om verkställighet av
fängelsestraff. Utskottet ansåg dock att det föreståen-
de arbetet inte skulle föregripas.
Vi vet att frågan om direktiv till en sådan översyn
bereds i Regeringskansliet med inriktning på ett be-
slut under hösten 2001.
Min fråga är då: Vad vill Moderaterna åstadkom-
ma mer genom sin motion och reservation i den här
frågan? Varför räcker det inte att arbetet redan är i
gång?
Fru talman! Moderater och Kristdemokrater mo-
tionerar också var för sig om att farmakologisk be-
handling som syftar till att minska sexualdriften ska
gälla som villkor för villkorlig frigivning av personer
som dömts för sexualbrott.
När det gäller själva behandlingen inom kriminal-
vården finns bestämmelser i KvaL. En intagen ska
enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig sysselsätt-
ning som främjar utsikterna att inordna sig i samhäl-
let. En intagen som har behov av medicinsk, psykolo-
gisk eller någon annan särskild behandling ska också
få sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens
längd och den intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen skyldig att delta i
den verksamhet som anvisas honom. Att delta i anvi-
sad programverksamhet är alltså obligatoriskt. Medi-
cinsk behandling kan däremot, liksom i övrigt i sam-
hället, normalt endast ges på frivillig grund.
Man kan i och för sig ha förståelse för att ett krav
på villkorad frigivning kan framstå som lockande.
Utskottsmajoriteten vill dock påpeka att ett sådant
system knappast kan gälla mer än under tiden för
villkorlig frigivning, och att det, som all annan medi-
cinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll och
uppföljning.
Det finns också anledning att räkna med att en del
dömda inte kommer att ta behandling och därmed inte
kommer att kunna friges förrän hela strafftiden gått
till ända. Denna skillnad gentemot andra dömda kan
framstå som svårmotiverad samtidigt som frågan
kompliceras ytterligare av de begränsningar som
gäller för vård under tvång.
Med denna kunskap är det utskottsmajoritetens
ståndpunkt att andra metoder bör väljas vid den här
typen av brott. Det är dock möjligt att den föreslagna
behandlingen i vissa fall kan vara till nytta om den
ges på frivillig grund.
Resten av motionerna handlar om permissioner,
särskilda avdelningar för livstidsdömda, individuella
behandlingsplaner och villkorlig frigivning m.m.
Motionsförslagen har behandlats i utskottet, och vi
har funnit att förslagen i stort sett slår in öppna dör-
rar. Frågorna är redan lyfta - de utreds eller bereds i
Regeringskansliet.
Fru talman! Jag vill ägna resten av min talartid åt
att tala om en av kriminalvårdens viktigaste uppgifter,
nämligen att rehabilitera dömda och att förbereda
dem för ett icke-kriminellt liv.
Nu återfaller en alltför stor del av dem som avtjä-
nar fängelsestraff i brott. Därför måste man på ett
bättre sätt ta till vara alla möjligheter att bryta den
negativa banan. Kriminalvårdens insatser ska redan
från början vara inriktade på att rehabilitera.
Alla tillfällen att utveckla intagnas kompetens,
både vad gäller arbete, utbildning och social förmåga
ska användas.
Programverksamheten som jag nämnde inled-
ningsvis har utvecklats under senare år, och är ett
viktigt medel för att intagna ska få stöd och behand-
ling för bl.a. drogmissbruk och psykiska störningar.
Här handlar det om att fortsätta utveckla de metoder
som är mest effektiva.
Det finns inga enkla lösningar. Däremot kan vi
alla bidra till att föra utvecklingen i rätt riktning. Vi
kan öka våra kunskaper och vi kan bestämma oss för
de bästa åtgärderna. Vi behöver engagerade männi-
skor som bryr sig om, och vi behöver insatser på
många plan. När det gäller kampen mot brott måste vi
alla vara med och bidra.
En bra, human och effektiv kriminalvård betyder
otroligt mycket. När kriminalvården fungerar som
bäst ger den den kriminella en verklig chans till ett liv
utan brott. Det är mycket viktigt hur samhället - vi
alla - ser på de dömda. Tror vi på att kriminella kan
rehabiliteras är också möjligheten att åstadkomma det
mycket större.
Fru talman! Avslutningsvis så vill vi socialdemo-
krater förebygga brott genom en politik mot ekono-
misk utslagning och socialt utanförskap. Vi vill be-
kämpa brott genom ett arbete för ett effektivt rättsvä-
sende, en socialt medveten poliskår och kompetenta
domstolar. Vi vill förhindra återfall i brott genom en
progressiv kriminalvård som syftar till att återföra
brottslingar till ett vanligt liv.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.