Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett

antal motioner som väckts under den allmänna mo-

tionstiden förra året. Vi kristdemokrater ställer till

vissa delar upp på utskottsmajoritetens skrivningar.

Vi har i några fall reserverat oss och står förstås bak-

om de reservationerna, liksom vi står bakom de sär-

skilda yttranden där vi finns med. För tids vinnande

nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation

nr 3.

Inledningsvis vill jag uttrycka försiktig glädje

över att det vi kristdemokrater motionerat om i några

fall tydligen vunnit gehör hos makthavarna eftersom

små steg börjar tas i rätt riktning. Jag tänker då på

våra krav att särskilda avdelningar bör inrättas för

livstidsdömda. Det är därför mycket positivt att kri-

minalvårdsmyndigheten i Kumla nu öppnar en sådan

avdelning med plats för 24 livstidsdömda. Men efter-

som vi för närvarande har fyra gånger så många som

sitter på livstid finns här mer att göra.

En annan fråga som vi drivit är att lekmannaöver-

vakarnas ersättning måste höjas. Den höjning om

400 kr som kunnat ske inom ramen för kriminalvår-

dens anslag tycker vi är alldeles för liten, men den

visar i alla fall på att problemen uppmärksammats.

Om Kristdemokraternas budgetförslag i höstas om

högre anslag till kriminalvården fått majoritet hade

det funnits möjligheter att höja ersättningen till lek-

mannaövervakarna mer än vad som nu skett. Att vi då

var rätt ute när det gäller kriminalvårdens ansträngda

ekonomi visar det faktum att Kriminalvårdsstyrelsen

nu kräver 500 miljoner kronor extra årligen för att

klara situationen.

När jag några gånger i min hemmavalkrets Västra

Götaland norra har besökt lekmannaövervakarna,

eller frivilliga samhällsarbetare som de kallar sig, har

jag snabbt insett att de är de sanna idealisterna. De är

väl värda ytterligare höjning av ersättningen.

Så till de reservationer där vi finns med. En av

dem gäller verkställighetsinnehållet för sexualbrotts-

dömda.

När man ser till senare års statistik över antalet

sexualbrottsdömda är det inte utan att utvecklingen är

oroande. Det gäller i särskilt hög grad antalet perso-

ner som dömts för sexuellt utnyttjande av underårig.

Enligt Brottsförebyggande rådet dömdes 472 per-

soner för sexualbrott år 1997. För 1998 och 1999 var

siffrorna 539 respektive 556 personer.

Ökningen hänför sig till största delen till den

brottskategori som just handlar om sexuellt utnyttjan-

de av underårig, pedofili.

1997 dömdes 100 personer för detta brott. 1998

hade antalet ökat till 138 och 1999 till 152. För år

2000 finns ännu inga siffror. Under de senaste 10-15

åren har de polisanmälda sexualbrotten mot barn

fördubblats. En försvinnande liten del, bara några få

personer, av de sexualbrottsdömda är kvinnor.

Det må så vara att en orsak till ökningen kan ha

att göra med den allmänna debatten om sexuella

övergrepp. Ändå måste detta växande problem tas på

största allvar. Över 80 % av sexualbrottslingarna var

placerade på anstalter där det finns programverksam-

het för sexualbrottsdömda. Dessa program deltar man

i på frivillig basis. Tyvärr är därför deltagandet ej vad

det borde vara, eftersom denna verksamhet ger den

som t.ex. dömts för sexuellt utnyttjande av underårig

möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fri

från sin sexuella dragning till barn.

Vi kristdemokrater menar att kriminalvården

måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med

rehabilitering av pedofiler.

En psykolog inom kriminalvården, Birgitta

Sahlsten, menar att det är svårare att behandla pedo-

filer än våldtäktsmän, eftersom det inte finns något

normalt i den sexuella dragningen till barn. Alla kan

inte bli botade, men väl lära sig hantera sin störning.

Jeppe Johnsson har redan citerat pedofiliforskaren

Peter Martens som anser att det mest lovande sättet

att behandla pedofiler är farmakologisk behandling i

kombination med psykologisk och social terapi.

Syftet med farmakologisk behandling är att sänka

förekomsten av manligt könshormon hos sexualför-

brytaren, kort sagt att minska sexualdriften.

Vi kristdemokrater menar att sådan behandling i

kombination med psykologisk och social terapi bör

komma till användning i större omfattning än vad

som är fallet i dag när kriminalvården tar sikte på

sexualbrottsdömda oavsett om det gäller pedofiler

dömda för sexualbrott eller andra sexualbrottslingar.

I syfte att ge allmänhetens skyddsintresse större

tyngd bör det enligt vår mening ställas som villkor att

den sexualbrottsdömde underkastar sig farmakologisk

behandling när det blir aktuellt med villkorlig frigiv-

ning efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats.

Herr talman! Det här är inga lätta frågor. De inne-

fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen

bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till

riksdagen med ett lagförslag.

I samband med polismorden i Malexander kom

permissionsreglerna i fokus eftersom en av de miss-

tänkta hade permission när brotten begicks. 1999 års

permissionsutredning skulle granska hur permissions-

reglerna tillämpades när det gäller brottslingar dömda

för grova brott eller till minst fyra års fängelse. Efter

utfört uppdrag riktade utredningen i rapporten Lång-

tidsdömdas utevistelser allvarlig kritik mot kriminal-

vården för sättet att hantera permissioner. Det visade

sig att permissioner i många fall beviljats rent slentri-

anmässigt, och det var ej ovanligt att s.k. särskilda

permissioner hade beviljats för mera tveksamma

ändamål.

Av 300 interner fick hälften mellan 50 och 80

permissioner under en period av tio månader. 10 av

dem fick minst 100 permissioner, vilket i genomsnitt

betyder en permission per månad. Det förekommer

dessvärre att brottslingar fortsätter att göra brott un-

der den tid då de avtjänar straff, vilket företrädesvis

sker i samband med permissioner.

Herr talman! Trots att Permissionsutredningens

rapport visar på att det fanns brister i det dåvarande

regelverket anser utskottsmajoriteten att det inte finns

skäl att initiera några ändringar av permissionsregler-

na. Det är i och för sig positivt att tillämpningsföre-

skrifterna reviderats. Mot bakgrund av de grava miss-

förhållanden som rått är det dock högst tveksamt om

det går att med hjälp av ändrade tillämpningsföre-

skrifter åstadkomma en uppstramning på området. Vi

anser därför att själva regelverket måste ändras i

sådan riktning att det vid beslut om permission ska

ske en avvägning mellan internens önskan om att få

permission och medborgarnas krav på skydd och

säkerhet. Vid en dylik avvägning ska allmänhetens

skyddsintresse prioriteras framför den intagnes behov

av vistelse utanför anstalt.

Vidare är det viktigt att kontrollen av dem som får

permission är effektiv. En försöksverksamhet bör

inledas där elektronisk intensivövervakning införs

som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och

frigångar.

Herr talman! Särskilt på ett område i det betän-

kande som vi nu debatterar förvånas man av ut-

skottsmajoritetens agerande eller snarare brist på

agerande, och det är när det gäller kostnaden för utvi-

sades hemresor. På denna punkt verkar majoriteten ha

drabbats av något slags politisk impotens. Dessvärre

är den ej av akut karaktär utan snarare kronisk, efter-

som det var samma visa förra året. Majoriteten är väl

medveten om missförhållandena och finner dem vara

otillfredsställande men orkar ej ta något initiativ till

förändring. Detta faktum står i icke obetydlig kontrast

till Olof Palmes ofta citerade uttalande att "politik är

att vilja".

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen är utlänning som

utvisas skyldig att betala kostnaden för sin egen resa

till den ort dit han sänds. Denna bestämmelse tilläm-

pas dock praktiskt taget aldrig, beroende på att den

som ska utvisas antingen saknar medel eller, vilket

upplevs som klart stötande, motsätter sig att betala för

resan. Det finns inget system för indrivning i sådana

här fall, och då är det endast ansökan om stämning

samt kvarstad som står till buds. Eftersom det kräver

tid och resurser anses det inte meningsfullt att göra

detta. Därmed tvingas den svenska staten att stå för

kostnaderna, som inte är alldeles obetydliga, eftersom

vi har många fångar med utvisningsbeslut. I höstas

var det sammanlagt på Kumla, Hall och Tidaholm ca

270 fångar som var utländska medborgare. Av dessa

hade ca 160 utvisningsbeslut, som ska fullföljas efter

avtjänat straff.

Vad gäller den ersättning som de intagna kan ar-

beta ihop får 10 % innehållas för permissions- och

frigivningsändamål. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är

det möjligt att använda dessa medel också för den

dömdes hemresa i samband med utvisning, men bara

om samtycke finns från internen. Det är högst rimligt

att en viss del av arbetsersättningen innehålls för den

utvisades hemresa. Kriminalvården måste få möjlig-

het att utan den intagnes samtycke betala ut kvarhåll-

na medel för att bekosta hemresan.

Mot bakgrund av stadgandet i utlänningslagen att

den dömde utländske medborgaren ska betala sin

egen utvisningsresa ter det sig underligt att utskottets

majoritet ser skäl som talar emot att staten ska kunna

tvinga fram betalning när den utvisningsdömde väg-

rar. Det vore intressant om någon företrädare för

majoriteten kunde redovisa några av de skälen. Kan

det möjligen vara så att man funderar på att ändra

utlänningslagen, så att det där i stället kommer att

stadgas om fria utvisningsresor och att man därmed är

av med problemet på ett enkelt sätt?

Herr talman! Detta kan tyckas vara ett litet pro-

blem, men principiellt är det allvarligt när maktha-

varna med öppna ögon ser att gällande lagstiftning ej

fungerar och ändå låter bli att åtgärda densamma.