Herr talman! "Anpassningen till en lägre kost-
nadsnivå har drivits hårt vid de lokala myndigheterna.
Detta innebär att även under år 2000 har viktiga om-
råden eftersatts. Omfattningen av de brotts- och miss-
bruksrelaterade programmen har fortsatt att minska.
Det finns också många anställda, som ännu inte ge-
nomgått grundutbildning".
Jag inledde mitt anförande med att citera första
stycket ur Kriminalvårdens årsredovisning för år
2000, under rubriken Året som gått.
Det upplästa bör inte komma som en överraskning
för t.ex. Yilmaz Kerimo. Liksom jag sitter Yilmaz i
Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, och jag utgår från
att Yilmaz delat med sig av informationen till sina
partikamrater.
Lite längre fram står det:
"Beläggningsgraden vid anstalter och häkten har
fortsatt att öka, vilket förutom att det försvårar place-
ringen av intagna även medverkar till ökad belastning
av personalen. Detta påverkar mycket negativt krimi-
nalvårdens möjligheter att bedriva ett effektivt påver-
kansarbete."
Bakom orden i dessa båda citerade stycken finns
många som arbetar i kriminalvården som känner att
de inte har möjlighet att göra ett så bra jobb som de
skulle vilja och många som upplever att de känner sig
hotade och otrygga i sitt arbete. Den beskrivna situa-
tionen påverkar naturligtvis också de intagnas möj-
lighet till rehabilitering och minskar deras möjligheter
att efter avtjänat straff börja om på nytt med ett liv
utan droger och kriminalitet.
Herr talman! Detta betänkande behandlar ett antal
motioner om kriminalvård. Vi moderater finns med
på samtliga sex reservationer och på fyra av de sär-
skilda yttrandena. Jag står givetvis bakom samtliga
våra reservationer och särskilda yttranden men yrkar
endast bifall till reservation 1.
Regeringen har utlovat en redaktionell översyn av
Kval, lagen om kriminalvård i anstalt. Direktivet är
utlovat till i höst. Vi moderater anser inte att detta är
tillräckligt. Vi anser att regeringen i stället ska ta
initiativ till en helt ny utredning med uppdrag att
lämna förslag till helt ny lagstiftning som anger de
regler som ska gälla för hur fängelsestraff ska verk-
ställas. Lagen bör kallas fängelselagen.
Herr talman! Det finns ett eller flera brottsoffer
bakom varje brott. Ibland känns det som om vi
glömmer detta faktum. I reservation 2 tas verkställig-
hetsinnehållet för sexualbrottsdömda upp. Det finns
bland pedofilerna en liten grupp som gör sig skyldiga
till ett flertal sexualbrott mot barn. Straff tycks inte
kunna få dem att avhålla sig från sitt sjukliga beteen-
de.
Peter Martens, forskare i pedofili på BRÅ, menar
att det mest lovande sättet att behandla pedofiler är att
kombinera farmakologisk behandling med psykolo-
gisk och social terapi. Det är naturligtvis ett stort
ingrepp i den enskildes liv att behandlas med medici-
ner för att dämpa sexualdriften. Men detta måste
naturligtvis även ses utifrån de som drabbats eller
som kan komma att bli nästa offer.
Vi anser att sexualbrottslingar som tidigare åter-
fallit i sexualbrottslighet ska ges möjlighet att välja
medicinsk behandling som kan minska behovet av
fortsatt internering. En villkorlig frigivning för dessa
fångar ska först bli möjlig om den dömde väljer att
låta sig medicineras.
Utskottet konstaterar:
"Dagens regler innebär att det inte finns någon
möjlighet att ställa villkor för frigivningen."
Men det behöver väl inte vara så att det inte går
att ändra på de regler man har i dag?
Vidare konstaterar utskottet att om man ska ställa
villkor för frigivningen kan det endast gälla under
tiden för villkorlig frigivning. Men inte ens då är
utskottsmajoriteten beredd att ställa villkor på de som
friges, trots att de tidigare återfallit i grova sexual-
brott.
Lite, om jag får använda ordet, snusförnuftigt
konstaterar utskottsmajoriteten vidare:
"Det finns också anledning att räkna med att en
del dömda inte kommer att vilja underkasta sig be-
handlingen och därmed inte kunna friges förrän hela
strafftiden gått till ända."
Jag tror knappt vad jag läser. Är det verkligen så
för utskottsmajoriteten att det är viktigare att alla
dömda blir frigivna innan hela strafftiden är avtjänad
än att kvinnor och barn skyddas från sexuella över-
grepp?
Herr talman! Våldsbrottslingars möjlighet till
permission och frigång måste inskränkas. Allmänhe-
tens skyddsintresse måste alltid väga tyngre än den
enskilde gärningsmannens intresse av att få permis-
sion. Här har det syndats mycket och allvarligt. Fe-
nomenet kom i blixtbelysning i samband med den
tragiska händelsen i Malexander.
Tillämpningen av permissionsbestämmelserna har
nu stramats upp, men fortfarande händer det att farli-
ga brottslingar rymmer under permissioner. Vi anser
därför att reglerna bör ses över och stramas upp.
Detta gäller inte minst för återfallsbrottslingar. En
försöksverksamhet bör inledas med elektronisk över-
vakning vid permissioner. Det finns teknik som går
att använda. Kan EU hålla reda på alla fiskebåtar med
GPS och åkerier hålla reda på sina lastbilar vore det
väl konstigt om det inte gick att ha ökad kontroll av
interner under permission med samma typ av teknik.
Herr talman! Under fängelsetiden har internerna
möjlighet att mot arbetsprestation erhålla skattefri
ersättning. Sparsamma fångar som avtjänar ett längre
straff kan få flera tusen kronor på sitt konto.
När det gäller fängelsedömda med utvisningsbe-
slut i sin dom är det inte ovanligt att vederbörande
tiden före frigivningen sänder intjänade medel till sitt
hemland. Det medför att när frigivningen ska verk-
ställas saknas pengar till hemresan. Därmed tvingas
den svenska staten stå för resekostnaderna.
Det är direkt stötande att Kriminalvården inte har
befogenhet att kvarhålla så mycket pengar som be-
hövs för att täcka kostnaderna för hemresan. Man
skulle mycket enkelt kunna spärra internens konto i
god tid innan verkställighetstiden gått ut. Det är
självklart, tycker i alla fall jag, att utvisningsdömda
ska betala sin hemresa när de har pengar.
I dag måste den intagne samtycka till att betala sin
hemresa. Därför kan man inte hålla inne pengar till
hemresan. Det går naturligtvis att ändra även på dessa
regler. Men det vill inte utskottsmajoriteten. Man
tycker att det är bra som det är i dag.
Herr talman! Vår grundinställning är att utdömt
fängelsestraff ska avtjänas. Efter att två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats ska det dock vara möjligt att
bli villkorligt frigiven. Stor hänsyn ska då tas till hur
den dömde skött sig under fängelsetiden, hur han
eller hon deltagit i den programverksamhet som anses
befogad för deras rehabilitering, förekomst av miss-
bruk under fängelsetiden, hur de skött permissionerna
m.m. Av största vikt är också att en kvalificerad far-
lighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om
villkorlig frigivning bör prövas av den domstol som
utdömt straffet.
Utskottet skriver att starka rättviseskäl talar för att
reglerna om villkorlig frigivning i princip ska vara
obligatoriska. Vidare skriver man: För att skapa goda
förhållanden på anstalterna och för att främja den
dömdes rehabilitering borde å andra sidan i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin
verkställighet genom att vara skötsam.
Det verkar inte som om utskottsmajoriteten riktigt
vet vad de vill. De vill att alla ska bli frigivna obli-
gatoriskt efter två tredjedelar av tiden, men man er-
känner att det skulle vara bra om man tog hänsyn till
hur man sköter sig.
Herr talman! Det är just detta som är så viktigt
och pedagogiskt: att genom skötsamhet kunna påver-
ka sin egen situation. Det är viktigt för alla männi-
skor. Speciellt viktigt är det faktiskt för dem som har
mist sin frihet och finns i fängelse. Detta - om det
hade lönat sig att sköta sig - skulle bidra till att mil-
jön i fängelset blir betydligt bättre än den är i dag.
Vår sista reservation tar upp uppföljningen av
vårdplaner. Här anser vi att det brister i dag och vi
vill därför ha en förändring.
Slutligen, herr talman, vill jag kommentera ett av
våra särskilda yttranden. I mitt hemlän, Blekinge, har
det blivit ett stort problem att, vanligtvis, unga män-
niskor kommer från t.ex. Litauen eller något annat
land på andra sidan Östersjön med i stort sett ett enda
ärende, nämligen att begå brott. I de fall där någon
åker fast och döms verkar man inte se straffet som
något allvarligt. Snarare är det så att tiden i häkte och
fängelse kan användas till att tjäna in mer pengar än
vad som är möjligt på ett ordinarie jobb i hemlandet.
Frågan togs upp i en interpellationsdebatt i tis-
dags. Av debatten framgick att från 1 maj i år kom-
mer medborgare i Litauen och Polen som dömts till
fängelsestraff och utvisning att kunna överföras till
hemlandet och avtjäna sitt straff där. Motsvarande
avtal finns med Estland från och med 1 juni.
Men den nya bestämmelsen gäller bara om det
finns utvisning i domen. Det är inte så vanligt som
man kanske skulle kunna tro. Då behöver man inte ha
den dömdes samtycke. Det här tycker jag inte är till-
räckligt.
Herr talman! Jag kommer att bevaka den här frå-
gan och med stor sannolikhet återkomma. Jag befarar
nämligen att de överenskommelser som träder i kraft
senare i år inte är tillräckliga för att stävja de förhål-
landen som råder i dag.