Herr talman! Vi har nu gått över till kriminal-
vårdsmotioner. Kriminalvården är ju ett område inom
rättsväsendet som har utarmats ganska mycket den
senaste tiden. Man är verkligen i behov av ytterligare
resurser för att se till att det inte skapas en sväng-
dörrsmentalitet, utan att vi kan förhindra återfall i
brott. Samtidigt ser vi att behoven ökar kraftigt. Det
finns ett stort behov av platser. I åtminstone hela
södra Sverige är det fullt på anstalterna, i häkten och i
arrestlokaler. Man öppnar extra utrymmen, men det
räcker ändå inte till.
Detta förorsakar många extra transportkostnader
och belastningar i övriga delar av rättsväsendet.
Jag ska ta upp några punkter med anledning av de
motioner som behandlas i betänkandet. Jag yrkar
bifall till reservation nr 2, och jag står naturligtvis
också bakom de särskilda yttranden som jag har skri-
vit under.
De sexualbrottsdömda har redan berörts här, och
Ingemar Vänerlöv gjorde en bra utläggning i den
frågan. Jag håller med om att det är oerhört viktigt
med en balans mellan att ge allmänheten ett skydd
och möjligheterna att rehabilitera den som dömts för
sexualbrott. Det har pågått olika behandlings- och
rehabiliteringsinsatser, men när personalen har sviktat
har man inte kunnat följa upp dessa viktiga insatser.
Det är visserligen inte många som återfaller i sex-
ualbrott, men de som gör det skapar en väldig oro och
en stor upprördhet bland allmänheten. Det är därför
oerhört viktigt att komma fram till alla möjliga for-
mer av rehabilitering för att motverka detta. Jag in-
stämmer med Ingemar i att det är svåra avgöranden
som måste ske. Jag tycker ändå att det är värdefullt
att man ger regeringen i uppdrag att utreda frågan om
farmakologisk behandling.
Vad gäller permissioner vill jag säga att permis-
sionssystemet måste vara långsiktigt. Man får inte
plötsligt i panik på grund av att något har hänt dra till
bromsen. Det är ingen betjänt av. Vi får enligt min
åsikt inte heller styras av medier, utan det måste fattas
väl avvägda beslut som bygger på en balans mellan å
ena sidan samhällets skyddsintresse och å andra sidan
den intagnes behov av rehabilitering.
Däremot är det viktigt att man har en ständig upp-
följning av permissionerna, så att de regler som finns
efterföljs. Vad som hade hänt var att man inte hade
haft denna kontinuerliga uppföljning och att det
plötsligt hade gått slentrian i verksamheten. När man
slog till visade det sig att mycket behövde göras. Jag
tycker inte att det finns skäl att se över permissions-
systemet men däremot att ständigt följa upp detta.
Det pågår en utredning om psykiskt störda lag-
överträdare som jag har förmånen att arbeta i. Även
på detta område ställs vi inför väldigt svåra övervä-
ganden. Kommitténs förslag kommer att vara klart i
slutet av året, och det är bra att det avvaktas. Men det
är också väldigt svåra avvägningar att göra.
Lekmannaövervakare är otroligt viktigt. Med tan-
ke på den ökade andel straff som avtjänas inom fri-
vårdens ram är det viktigt att det finns medborgare
som ställer upp som lekmannaövervakare. Samma
sak gäller för många andra ställen där det finns frivil-
liga samhällsmedborgare som ställer upp socialt.
De måste man kunna ge morötter på något sätt,
och man måste ställa upp med utbildning, handled-
ning och naturligtvis ersättning för utgifter. Man kan
inte bara se till ekonomisk ersättning. Jag tycker att
det är bra att man har höjt ersättningen till 400 kr.
Men man måste också se andra delar som är väldigt
viktiga. Vi har ett stort behov av lekmannaövervakare
även i framtiden.
När det gäller frågan om individuella behand-
lingsplaner är det verkligen bekymmersamt. När man
läser den BRÅ-rapport som kom under slutet av förra
blir man verkligen bekymrad. Detta är en del av
verktyget i rehabiliteringsarbetet. Enligt rapporten har
man inte i något fall gjort planerna enligt de formulär
som finns.
Om man inte har detta verktyg, hur ska man då
kunna gripa sig an rehabiliteringsarbetet och få en
sådan ändring att antalet återfall minskar så att man
kan vända kurvan? Det är otroligt viktigt att man gör
upp individuella planer och att de följs upp och an-
vänds just som ett redskap.
Det behövs mer än planer. Det behövs åtgärder för
att komma till rätta med detta, och det behövs resur-
ser. Det tar tid att göra upp planerna och att följa upp
dem. Kriminalvården har, som jag sade tidigare,
verkligen utarmats på resurser.
Viljan och kunskapen finns hos en stor del av per-
sonalen. Man ska vara rädd om den personal man har,
eftersom det är mycket svårt att anställa ny personal.
Men då måste man också ge redskapen och ge möj-
ligheten att hantera detta.
Fru talman! Det finns många goda initiativ inom
kriminalvården som kan utvecklas till en god, effektiv
rehabilitering för att på detta sätt minska återfallen.
Men det måste finnas resurser för att klara av det.