Fru talman! Vi diskuterar nu fiskepolitik. Jag skulle vilja börja med att knyta an till det som Kew Nordqvist och Jan-Olof Larsson tidigare har talat om, nämligen EU:s fiskepartnerskapsavtal med tredjeland.
De här avtalen är det egentligen ingen av oss här som gillar särskilt mycket. Vi vet att det är en form av nykoloniala fiskeriavtal som har kommit till därför att flera av EU:s medlemsländer - Spanien, Frankrike, Portugal och så vidare - har före detta kolonier, främst i Afrika.
Nu när man har fiskat upp en stor del av bestånden i de europeiska vattnen måste man fortsätta att fiska någonstans, tycker man. Då sluter man fiskepartnerskapsavtal med utvecklingsländer, som i korthet går ut på att spanska, portugisiska eller franska fiskeflottor får åka till São Tomé och Príncipe, till Guinea-Bissau, till Kiribati, till Madagaskar och till Mauretanien eller längs Marockos kust och fiska upp deras fisk i stället.
För detta betalar man en liten summa, långt ifrån marknadsvärdet för den här fisken, som man har fiskat upp. Utvecklingslandet i fråga är ett fattigt land som behöver snabba pengar och som i princip inte kan säga nej till de här avtalen.
Vi i Vänsterpartiet har alltid varit motståndare till de här fiskepartnerskapsavtalen. Jag gläds åt att vi i det här utskottet har tagit flera steg framåt för att skärpa kraven på de här avtalen. Men vi i Vänsterpartiet ifrågasätter hela grunden för avtalen. Vi tycker att EU ska använda sina fiskeripengar på annat sätt. Det är en betydande del som går till de här avtalen - 16 procent av hela EU:s fiskebudget går till fiskepartnerskapsavtalen.
Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en motion, som heter
EU:s fiskeavtal
, där vi föreslår att alla de här avtalen ska göras om till utvecklingsprojekt för ett lokalt hållbart fiske i de här länderna, med en lokal fiskeförädling.
Vi hoppas att vi någon gång når dithän, men innan dess gäller det, som sagt, att ställa så hårda krav som möjligt och att hela tiden verka för att den svenska regeringen ska leva upp till det som man säger. Man säger att de här avtalen endast ska göras på ett överskott. De ska komma de fattiga länderna till del. Man ska till exempel respektera mänskliga rättigheter. Det ska göras så kallade socioekonomiska utvärderingar både före och efter ett fiskepartnerskapsavtal.
Vi har valt i det här utskottet att gå in på detalj, avtal för avtal, och se om regeringen verkligen har levt upp till detta. Då kan vi se att den svenska regeringen har varit beredd att rösta ja till fiskepartnerskapsavtal med Guinea-Bissau, trots att det var en militärkupp där för ungefär två år sedan, den 1 april 2010, med Madagaskar, där det var en militärkupp för tre år sedan, och med Gabon, där det inte hade gjorts någon socioekonomisk analys över huvud taget. Det är samma sak med Mauritius. Det är ingen socioekonomisk analys, trots att den svenska regeringen säger att det är ett krav för att den svenska regeringen ska kunna biträda ett sådant avtal. Sist men inte minst var den svenska regeringen för några månader sedan beredd att bifalla att man skulle gå in och förhandla om ett nytt avtal med ockupationsmakten Marocko, som ockuperar Västsahara sedan 1975.
Jag tycker att det var glädjande att vi fick en majoritet i den här riksdagen som sade nej till ett avtal med Marocko. Där lyckades vi också ändra den svenska regeringens ståndpunkt.
Kampen går vidare mot de här avtalen, men jag tycker i alla fall att vi i det här utskottet har tagit några betydande steg framåt. Det som krävs nu är att regeringen också vaknar till och verkligen lever upp till det som man har sagt om avtalen. Det tycker jag inte att man har gjort hittills. Vi får alltså fortsätta från det här utskottet att väcka opinion och verka för att de här avtalen inte ska vara någon form av nykoloniala plundringsavtal.
Jag skulle också vilja resa reservation 13 och yrka bifall till den. Den rör vikten av ett ålfiskestopp. Kew Nordqvist har redan tagit upp frågan. Vissa ålfiskare kan reagera mot det här, men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att ska de ha någon ål att fiska i framtiden måste vi faktiskt sätta ett stopp för ålfisket nu. Annars kommer kanske inte ålen att finnas kvar i framtiden.
Det gäller inte bara ålen, utan vi rödgröna vill ha förvaltningsplaner för alla fiskar som det bedrivs ett kommersiellt fiske på. Det är någonting som den svenska regeringen också säger att man vill ha, men än så länge ser vi inte de här förvaltningsplanerna. Vi tycker därför att det är viktigt att vi från den här kammaren skickar en tydlig signal till regeringen om att man nu måste ta fram dessa förvaltningsplaner så fort som det bara går. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 4.