Herr talman! Jag tackar för svaret. Det orsakade
en mängd nya frågor. Jag har försökt att leta efter
flera positiva saker som skulle ha gjort att vi som
följer denna diskussion, vi som följer vad som händer
i samhället, känner att vi får stöd från socialministern
i kampen för att verkligen få rätt hantering av männi-
skor som är sjuka.
Det fanns dock en sak som var positiv. Det var att
det skulle göras utbildningsinsatser vad gäller alter-
nativa dentala material.
I överenskommelsen mellan Landstingsförbundet
och staten finns det ett undantag som säger att man
skall ha möjlighet att göra undantag om hålet är för
stort för alternativa material. Vi vet att det krävs stör-
re skicklighet av tandläkare att hantera de alternativa
materialen än amalgamet. Skulle inte utbildningsin-
satser göras kommer undantagen från riksdagsbeslut
och överenskommelse mellan Landstingsförbund och
stat att bli regel snarare än undantag.
Jag skall gå vidare till att tala om Riksförsäkrings-
verkets hantering och möjligheterna att få ersättning.
Jag tar fasta på riksdagsbeslutet hösten 1990, där det
väldigt tydligt står att de som på grund av sjukdoms-
besvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna
göra det på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad.
Det hade varit rimligt att Riksförsäkringsverket hade
tagit fram sådana allmänna råd att man hade kunnat
följa riksdagsbeslutet. Det har faktiskt inte gjorts.
Man började med att säga att reaktioner mot den-
tala material kan yttra sig i form av allergi eller li-
chenförändringar. Men så småningom började man
inskränka det ännu mer. 1991 säger man att säker-
ställd allergi och lichenförändringar är de enda bi-
verkningar av kvicksilver i amalgam som berättigar
till ersättning. Men vi vet att det finns massor av
symptom som är fastställda av läkare, av tandläkare
och av professorer som uppkommer på grund av att
man över huvud taget är väldigt känslig mot olika
material i munnen och framför allt tungmetaller. Det
är orimligt att de berörda inte på ett enkelt sätt skall
kunna få den ekonomiska hjälp de behöver.
I vartenda ett av de brev jag har fått - det är flera
hundra - framgår det att man inte har fått hjälp och att
ens ekonomi är i ruin. Man får bekosta dålig hantering
från tandläkare tills man hittar någon som kan klara
det på ett vettigt sätt. Man får ingen hjälp av samhäl-
let.
Jag ställer frågan till socialministern: Är det inte
möjligt att socialminister Ingela Thalén kan ta initiativ
och verkligen gå till grunden med problemet?
Egentligen borde Riksrevisionsverket och Riksda-
gens revisorer gå igenom hur man lever upp till beslu-
tet. Jag hoppas att det blir så.
Jag kan ta ett exempel ur ett brev. Det gäller en
kvinna som har kämpat sig igenom tandsanering. Hon
har trots försäkringskassan och dess förtroendeläkare
uppnått halv arbetsförmåga. Det står så här: Förtroen-
deläkaren tyckte att man kunde byta ut diagnosen
"oral galvanism" mot "personlighetsstörning". Han
känner mig inte och har aldrig träffat mig, vare sig per
telefon eller skriftligen. Det står att läsa i min akt på
försäkringskassan. Jag var tvungen att besöka psykisk
klinik för att få fortsätt sjukpenning. Överläkaren på
psyket fann inget annat än att den behandling jag
blivit utsatt för av försäkringskassan påverkat mig och
min psykiska hälsa negativt.
Det visar sig sedan att hon inte får hjälp.
Jag tycker inte att den verklighetsbeskrivning jag
läser i svaret är riktig. Det bekymrar mig väldigt. Det
finns tydligen samverkande krafter som inte vill att
frågan skall hanteras på ett riktigt sätt.
Vi kan titta på samhällsekonomin kopplat till den-
na fråga. Det finns de som hävdar att hundratusentals
människor är drabbade och stundtals går sjukskrivna.
Låt oss säga att 1 000 personer lyfter 90 000 i sjuk-
penning. Det blir 90 miljoner på ett år. Går de sjuk-
skrivna i sju år blir det nästan 700 miljoner kronor.
Om en ung person på 25 år går i förtidspension, vilket
flera tvingas göra därför att man inte vill låta dem
uppbära sjukpenning för länge, skall vi betala pension
i 30 år. De blir inte arbetsföra om de inte får den rätta
hjälpen.
Det är faktiskt nödvändigt utifrån samhällseko-
nomiska aspekter att titta på hur man egentligen han-
terar dessa frågor.
Man kan i oändliga brev läsa om människor som
blivit fullt friska efter sanering. De har varit sjuka i
många herrans år. Det visar att det ger effekt.
Det finns en utredning som Hans Lindfors - en
tandläkare uppe i Ö-vik - har gjort. Av flera 100
patienter är det egentligen inte många som har blivit
friska, konstaterar man. Nej, det var inte många som
var färdigsanerade heller! Större delen av dem som
var färdigsanerade hade blivit friska eller mycket
bättre. Sjukskrivningarna hade därmed blivit färre.
Slutsatserna från undersökningarna har inte dragits på
ett riktigt sätt. Man behöver en total genomgång av
det material som samhället förfogar över.