Herr talman! Låt mig börja med Ulf Melins frå-
gor.
Ulf Melin är väl insatt i dessa frågor och gör en
problembeskrivning som jag i stora drag inte har
några svårigheter att hålla med om. Men på en punkt
skiljer sig våra bedömningar åt. Jag tycker nämligen
inte att man kan dra slutsatsen att signalen är glasklar,
nämligen att arbetsplatsförlagd utbildning inte funge-
rar.
I ett flertal olika undersökningar konstaterar man
att det fungerar bäst på orter/platser och i de program
som hållit på längst. Det tycks alltså ta ganska lång tid
att upparbeta de kontakter och det samarbetsklimat
som är nödvändigt för att få en hög kvalitet och en
fungerande arbetsplatsförlagd utbildning. Att vi kan
se en sådan utveckling gör mig mera hoppfull.
Vidare har jag tagit del av en undersökning som
Svenska arbetsgivareföreningen gjorde förra året. Av
undersökningen framgår att en majoritet av de företag
som ingick i undersökningen över huvud taget inte
hade hört talas om arbetsplatsförlagd utbildning. Det
tyder på att vi måste göra mycket stora insatser när
det gäller information till näringslivet och företagen.
Det behöver naturligtvis ske på central nivå men ock-
så, och kanske framför allt, på lokal nivå, i det lokala
arbetslivet.
I samma undersökning från Svenska arbetsgivare-
föreningen har man frågat företag om de vill eller
gärna eller ganska gärna är beredda att medverka
lokalt genom egna insatser på skolans område. 51 %
har svarat att de gärna eller mycket gärna gör det.
Bland storföretagen är siffran 78 %. När man frågar
skolledare hur pass viktigt de tycker att det är med
arbetsplatsförlagd utbildning - det har man frågat om,
tror jag, i Kommunförbundets enkät - visar det sig att
90 % av skolorna anser att hög kvalitet och arbets-
platsförlagd utbildning är mycket viktiga.
Jag är inte beredd att dra slutsatsen att signalen är
glasklar, dvs. att det inte skulle fungera. Men självfal-
let finns det problem, och det fungerar inte tillräckligt
väl. Men det bör finnas förutsättningar att förbättra
detta. Jag tror att den viktigaste förutsättningen är att
man kan få i gång ett samarbetsklimat mellan skolan
och arbetslivet.
Jag tror att de förslag kan underlätta som Kommit-
tén för gymnasieskolans utveckling har lagt när det
gäller att det behövs en tydligare målbeskrivning för
den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag tror nämli-
gen att det här blir lättare om det finns lokala yrkes-
råd. Ulf Melin tar, i sin egen utredning Höj ribban,
upp just frågan om lokala samarbetsorgan. Han före-
slår själv att detta icke skall regleras centralt. I stället
skall det växa fram på lokal nivå. Jag delar den upp-
fattningen.
Till Marianne Andersson vill jag säga att APU-
frågan och de problemen inte kan lösas med en enkel
åtgärd. Om det fanns en sådan enkel åtgärd tycker jag
att man med rätta skulle kunna beskylla mig som
skolminister för att inte ha vidtagit den åtgärden. Men
alla signaler - för att återigen använda ett modernt ord
- tyder på att man måste lösa detta lokalt och att det
behövs olika lösningar för olika branscher och olika
program. Nyckeln är just samarbete.
Ofta när man talar om samarbete brukar det sägas
att personkemin är viktig. Det tror jag gäller också i
samarbetet mellan skola och arbetsliv. Men jag skulle
vilja lägga till ett annat begrepp: organisationskemin.
Det är ju olika kulturer och väldigt olika organisatio-
ner som skola och arbetsliv skall mötas i. Man följer
olika rytm och har ganska olika sätt att se på den
arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag tror att ganska
mycket arbete måste läggas ner på det mötet för att
det skall lyckas med den arbetsplatsförlagda utbild-
ningen.
När det gäller lärarutbildningen för lärare i yrke-
sämnen delar jag uppfattningen att kompetenskraven
bör höjas. Men beträffande de förslag som Ulf Melin
lämnat och som innebär en mycket kraftig skärpning
av kompetens- och förkunskapskraven för utbildning-
en i fråga är det ganska många remissinstanser som i
remissvaren har ifrågasatt om kompetenskraven bör
höjas så kraftigt som föreslås. Väldigt många remiss-
instanser har varnat för de konsekvenser som det kan
få för rekryteringen. Det är just rekryteringen som
oroar mig. Det är också den sak som jag tänker på när
jag hänvisar till att den förra regeringen, den borgerli-
ga regeringen, gjorde vissa motsägelsefulla insatser.
När man tog bort rätten till en mera förmånlig
studiefinansiering för dem som studerar till lärare i
yrkesämnen blev nämligen effekten en ganska radikal
minskning av antalet sökande till den utbildningen.
Vid Umeå universitet t.ex. har det resulterat i att det
är så få sökande att utbildningen i princip har lagts
ner.
Från frågorna om rekrytering kan vi självfallet inte
frikoppla frågorna om kompetenskraven. Därför
måste man fundera rätt noga innan man går in och gör
förändringar som, enbart sett till kompetenskraven,
kan vara berättigade. Vi måste ju också få tillräckligt
många sökande. Annars riskerar vi en situation med
obehöriga lärare i skolan. Remissinstansernas svar
tyder på att man kanske behöver fundera ett tag till.
Jag delar dock uppfattningen att kompetenskraven bör
höjas.
Sedan helt kort till Marianne Andersson om rekry-
teringen till industriprogrammet. Det finns en särskild
arbetsgrupp, där de parter ingår som arbetat med
detta. Man har nyligen avlämnat sin första delrapport.
Frågan om att öka intresset för teknik är en fråga
som har diskuterats i många andra sammanhang och
som jag gärna återkommer till. På nämnda område
görs ganska stora insatser. Redan från de tidiga års-
kurserna har vi ett nytt teknikämne. Vidare finns det
s.k. NOT-projektet för att stimulera intresset för na-
turvetenskap och teknik, särskilt då med tanke på
flickorna. Jag vet att lärarnas arbetsgivare, framför
allt kommunerna, gör ganska stora insatser när det
gäller fortbildning av lärare, bl.a. i ämnen som natur-
vetenskap och teknik.