Herr talman! Miljöpartiet har ett särskilt yttrande i betänkandet där vi tar upp vikten av jämställdhet och integrering inom kulturområdet och scenkonsten.
Det finns egentligen inte i dag något öppet motstånd mot jämställdhet i samhället. I princip alla människor vill att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och kunna göra egna individuella val i livet. Därför finns det egentligen inget problem för oss politiker att sätta upp en massa mål och göra fina handlingsplaner. Egentligen vill vi ju samma sak - få ett samhälle där varje individ själv får bestämma sina val.
Vad är då problemet? Varför är det så svårt att bryta det könssegregerade samhället? Varför är det svårt att få in män på kvinnliga domäner och kvinnor på de manliga domänerna? Jo, jämställdhet är en fråga som väcker många känslor. Insikten om att människor sorteras efter kön och att det är en bärande ordning i samhället kan utmana. Att vi alla dessutom är med och upprätthåller det känns ibland lite obekvämt.
Ska vi uppnå ett jämställt samhälle måste vi våga utmana de rådande strukturerna. Dessa strukturer byggs upp och upprätthålls av våra värderingar, våra attityder och framför allt våra föreställningar om kön och om vad som anses vara kvinnligt och manligt. Det är naturligtvis svårt, och därför finns det fortfarande ett dolt motstånd mot förändringar. Det måste vi hantera.
Herr talman! Utifrån denna insikt förstår man att det behövs krafttag. Projekttidens epok är förbi. Ska vi uppnå verklig jämställdhet måste vi jobba systematiskt och kontinuerligt i den ordinarie verksamheten. Detta förändringsarbete är inte enkelt att göra.
Som utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering kom fram till: Att utmana och ifrågasätta den rådande ordningen skapar motstånd, som allt annat förändringsarbete. Utredningen pekar på att det behövs inte bara metoder och verktyg utan också kunskap och möjlighet till förståelse för hur strategier för förändring kan tillämpas.
Utskottet hänvisar i betänkandet till de 3 miljoner man satsar för att främja jämställdhet inom scenkonstområdet. Det kan låta ganska bra. Men vad händer när projektet är slut? Utskottet hänvisar till regleringsbrev eller motsvarande dokument som innebär att jämställdhets- och mångfaldsperspektivet ska integreras i verksamheten.
Då undrar jag: Vilket stöd får myndigheterna för att genomföra detta förändringsarbete?
Till Olof Lavesson vill jag säga att det som han räknar upp låter väldigt bra, men det kommer tyvärr inte att förändra den syn vi har om det manliga och det kvinnliga. Vi kommer inte att få det integrerade samhället, därför att vi vet att projekten inte är någonting som vi jobbar med i den ordinarie verksamheten. Vi har många års erfarenhet, och det är just det som utredningen pekar på. Ska vi få till en förändring måste vi jobba med det dagligen. Och för att kunna jobba med det dagligen måste personalen också ha stöd. Analysera har vi gjort - vi vet vad som behövs. Vi behöver komma i gång med handling.