Herr talman! Sverige ska bli en världsledande kunskapsnation. Det är inte bara en folkpartistisk paroll utan den skriver nog de allra flesta partier gärna under, i synnerhet allianspartierna.
Vi hör nästan dagligen experter argumentera för att vi måste satsa på kunskap och forskning. Men frågan infinner sig om vi värderar all kunskap lika. Vi är nog alla överens om att en stamcellsforskare utgör något av kunskapssamhällets spjutspets. Men vad anser vi om den violinist som har utbildat sig och fortbildat sig i hela sitt liv, som förmedlar musikhistoriens vingslag på sitt instrument och för det musikaliska arvet vidare till kommande generationer? Jag menar att hon genom sin kreativitet och kunskap är en garant för att centrala värden i vår kultur och vårt samhälle ska leva vidare. Men får hon samhällets erkännande för att hon är en del av kunskapssamhällets spjutspets? Den här frågan kan även ställas gällande en bildkonstnär, som i fem-sju år har utbildat sig akademiskt och knappast kan försörja sig eller hitta en utkomst.
Det här har varit verkligheten under en följd av år, men nu händer det saker. Hur har det blivit så att konstnärer och musiker, som tillhör de mest kreativa och professionella människor vi har i vårt land, under decennier inte har fått erkännande som kunskapssamhällets spjutspetsbärare?
Jag vill, herr talman, slå fast här i kammaren att grunden för regeringens kulturpolitiska utredning, som häcklas av flera här i kammaren och är ledd av Eva Swartz, är att kulturen ska få en mer framskjuten roll i samhället. Kulturskaparna ska få äga sina verk och kunna leva på sina löner. Det är detta som är själva fundamentet för utredningen. På 2000-talet kan inte några av de mest kunskapsintensiva yrkesgrupperna marginaliseras i samhället.
Vi har under Socialdemokraternas tolv år vid makten sett hur konstnärer och musiker behandlats som en andra rangens professionellt yrkesverksamma. De har varit hänvisade till bidrag. Om Socialdemokraterna hade glömt bort arbetslinjen i den allmänna arbetsmarknadspolitiken var det ingenting jämfört med hur kulturskaparna behandlades. Ett fullständigt absurt system byggdes upp där skådespelare, dansare och bildkonstnärer var arbetslösa på papperet men berättigade till utbildningsbidrag eller a-kassa. Många repeterade på a-kassa. Hyran och maten betalades med lön från helt annan verksamhet.
Nu bryts detta, och vi går från bidragsberoende till egen försörjning. Jag behöver inte upprepa de siffror som min kollega i alliansen Olof Lavesson har redogjort för i kammaren.
Teateralliansen, Dansalliansen och Musikalliansen har viktiga funktioner att fylla genom att erbjuda ett slags tredje anställningsform. Här har vi satsat sammanlagt 30 miljoner kronor för 2008 för att bygga ut alliansmodellen för musiker och dansare. Teater- och Dansallianserna kommer att kompletteras med Musikalliansen, vilket jag verkligen välkomnar. Det västerländska musikaliska kulturarbetet måste säkerställas också för morgondagen. Avsikten är att matcha kunskap via Arbetsförmedlingen och på så sätt stimulera den konstnärliga utvecklingen på området.
Herr talman! I dag hör vi allt fler som vill inskränka konstnärernas och musikernas rätt till ersättning för sitt skapande. Det kallas nedladdning och fildelning. Det är illegalt när det saluförs otillbörligt.
Självklart måste såväl kulturpolitiken som musik- och filmindustrin anpassa sig efter sin tid och efter den tekniska utvecklingen, men vi får inte tumma på äganderätten. Det finns en stark längtan hos musiker, stora och små skivbolag och andra aktörer inom branschen att vara med och diskutera hur upphovsrätten ska försvaras nu när var och varannan tonåring laddar ned musik, film, böcker eller bilder, lagligt eller olagligt, från Internet.
För alliansen och för Folkpartiet är det givetvis centralt att upphovsrätten regleras och att den säkerställs. Rätten att äga sina verk är central.
Den kulturpolitiska översynen ska se över hur man kan främja ekonomiska villkor för dem som arbetar som kulturskapare, exempelvis den violinist eller den bildkonstnär som jag inledde med. Vi måste se till att de professionellt arbetande kulturskaparna kan leva bättre och få bättre försörjningsvillkor.
Här finns utredningen, och det finns många förslag som bereds i Regeringskansliet och som vi har hört om tidigare.
Konstens utveckling och fördjupning är beroende av de professionella kulturskaparna. Deras yrkesverksamhet gynnar oss alla och leder till att vi får vara delar av det ständigt förnyade kulturarv som består av både tidigare generationers insatser och nyskapandet, professionellt och konstnärligt, i vår tid.
Därför måste kvalitet upprättas också i kulturpolitiken och de konstnärliga yrkesutövarna få bättre arbetsvillkor. Det gäller såväl dem som arbetar inom institutionerna som de fria grupperna och enskilda kulturskapare och konstnärer. Varför, herr talman? Jo, därför att de alla ger oss verktyg för både språk och drömmar utan vilka livet skulle bli mycket tomt och torftigt.