Herr talman! Jag tittade i mina papper en stund för att göra några anteckningar. Jag hörde bara rösten och tänkte: Var det Lars Ohly som hade begärt ordet?
Jag hade skrivit upp följande citat: Om aktörer på alla områden inte ser de steg de bör ta är det vår uppgift som politiker att visa dem till rätta. Genast fick jag associationer till ett helt annat samhällssystem på andra sidan Östersjön, men sedan tittade jag upp och såg att det var Jan Lindholm som stod där och kände mig genast lite tryggare. Inte desto mindre öppnar Jan Lindholms generella, principiella uttalande för hur långtgående statlig styrning av näringslivet som helst.
Om det är så att näringslivet inte inser sitt eget bästa i den här frågan, vad är det då Jan Lindholm och hans kolleger hittar på nästa gång att näringslivet inte begriper? Det här öppnar för en mycket långtgående reglering och en styrning av näringslivet som jag tror vore djupt skadlig för vårt land.
Jag hade inte väntat mig riktigt så svepande och vänsterradikala uttalanden från Jan Lindholms sida, men icke desto mindre är det mycket nöjsamt att angripa dem, eftersom de är så tacknämliga. Det kan man ha ett visst nöje av, men den bakomliggande principfrågan är naturligtvis djupt allvarlig, därför att det handlar om vilken syn man har på ett fritt näringsliv och på statlig styrning av näringslivet.
Sammanfattningsvis: Jan Lindholm och jag är överens om att det behövs fler kvinnor i näringslivet och på ledande positioner. Vi är däremot djupt oense om vilka metoder som krävs för att nå det målet och vilka metoder som är lämpliga. Jag menar att det är viktigt med opinionsbildning och goda exempel. Det är viktigt att driva de här frågorna i den allmänna debatten. Men att gå till lagstiftning och tvinga företagens ägare att välja de personer som staten tycker är lämpliga är ett alldeles för långt steg att gå.