Herr talman! Det var kanske lite fel att ställa frågan om ifall jag någon gång har klivit åt sidan för en kvinna. Jag råkar vara en sådan man som i princip har gjort det i hela mitt liv. Min yrkeskarriär handlar mycket om att jobba i kvinnliga yrken, där jag har sett till att kvinnor har fått chefsjobben i stället för jag själv. Detta får man väl skylla på okunskap om vem jag är som person.
Jag tycker att Yvonne Anderssons resonemang är mycket märkligt. Det är alltså männen som ska företräda kvinnorna, enligt Yvonne Anderssons perspektiv. Det är männen som ska ha det kvinnliga perspektivet och genomföra det. Det är inte kvinnorna själva som ska få komma in i beslutsrummen. Det är tydligen inget positivt med att kvinnorna får den formella positionen att fatta besluten, utan det är visst männen som ska fatta de kvinnligt inspirerade besluten och ha de kvinnliga värderingarna.
Det är möjligt att ett sådant resonemang indirekt på lång sikt leder till att den miljö där besluten fattas, styrelserummet eller den här kammaren, får en mer kvinnlig atmosfär och att det på det sättet indirekt skulle kunna locka till sig fler kvinnor. Det är kanske inte helt fel, men det är inte så som vi vill jobba.
Jag tyckte inte att jag fick något svar på min fråga. Jag frågade: Hur vill ni arbeta för att fler kvinnor ska få möjlighet att komma in i beslutsrummen? Det enda jag kunde känna som svar var att män i stället skulle fatta de kvinnligt inspirerade besluten. Uppfattade jag det hela rätt? Eller finns det några idéer om hur vi ska bryta mönstret med mansdominansen?