Herr talman! Jag har en fråga till Sylvia Lindgren som gäller städpersonalen på de här hamburgerbarerna. Var det inte så att de antingen var anställda av franchisetagaren eller av uppdragstagaren som hade uppdraget att städa lokalen? Det fanns ingen koppling till uppdragsgivaren, det vill säga ägaren av den kedjan. Det är uppdragstagaren i form av franchisetagaren som har ansvar för sina anställda och deras arbetsvillkor eller den städfirma man har anlitat. Jag ser inte kopplingen mellan franchisegivaren och den situation som fanns där.
Jag har respekt för de olika styrkeförhållanden som kan uppstå när man är liten och stor. Det finns många situationer i samhället där det förhållandet råder. Jag tror att vi har en fullständig samsyn om att vi inte har något till övers för oseriösa franchisegivare, och inte heller för oseriösa företagare eller oseriösa anställda. Där ser jag ingen skillnad i förhållandet.
Var finns problemen med avtalen om jag väljer att ändra min livssituation och gå från en anställning och gå in i ett franchiseavtal? De är öppna. Jag fattar ett eget beslut, jag gör ett eget val, att gå in i det eller inte beroende på förutsättningarna. Jag skulle vilja ställa en fråga Sylvia Lindgren: Vad är det som skulle behöva förbättras i den situationen för att jag ska vara beredd att ta mitt ansvar fullt ut, vilket jag faktiskt måste göra om jag ska starta ett företag?