Fru talman! Efter en lång dags diskussion om oli-
ka aspekter av den europeiska unionen ska vi nu gå
över på ytterligare ett betänkande som handlar om EU
och arbetet inom EU. Det här har alltså fått ett allde-
les eget betänkande, och det finns det kanske skäl för
med tanke på den centrala plats som offentlighets-
principen har i den svenska konstitutionen och där-
med också den svenska debatten kring EU-
medlemskapet.
Kenneth Kvist sade i den föregående debatten för
ganska länge sedan att det i vissa EU-frågor finns en
bred enighet i den svenska riksdagen trots grundläg-
gande meningsmotsättningar i många andra av de
EU-relaterade frågorna. En sådan fråga, där det finns
en bred enighet i den här kammaren, en enighet som
det finns anledning att slå vakt om, är frågan om
öppenhet, handlingsoffentlighet och offentlighets-
princip.
Inför det som skulle bli det svenska medlemskapet
pekade vi på nej-sidan, vi som förordade att Sverige
skulle fortsätta stå utanför den europeiska unionen, på
väldigt många saker som vi menade innebar stora
risker för den svenska demokratin. Vi pekade kanske
framför allt på de risker för offentligheten som EU-
medlemskapet innebar.
EU var och är dominerat av stora stater med helt
andra traditioner på detta område, stater där sekretess
är huvudregel och offentlighet något som till nåds ges
allmänheten när man så finner lämpligt. Denna om-
vända inställning till handlingsoffentlighet har natur-
ligtvis också satt sin prägel på EU-systemet som
sådant och på dess institutioner.
Vi menade då, och vi menar fortfarande, att ge-
nom maktöverföring till Europeiska unionen skulle vi
också för svenskt vidkommande få en förlust på of-
fentlighetens område. Ja-sidan hävdade då, och häv-
dar väl alltjämt, ungefär följande: Man slog fast "att
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer
att bestå vid ett svenskt medlemskap". Detta fann
man nödvändigt att slå fast i en särskild deklaration
som bifogades anslutningsakten. Deklarationen var
uppenbarligen inte så självklar, för EU uttalade å sin
sida med anledning av deklarationen att man utgick
från att Sverige "härvidlag kommer att följa det ge-
mensamma regelverket". Man behöver inte läsa allt-
för mycket mellan raderna för att se att här finns
åtminstone potentiellt en konflikt mellan den svenska
öppenhetstraditionen och de regler som gäller inom
Europeiska unionen.
Utvecklingen sedan vi blev medlemmar har, me-
nar jag, visat att våra farhågor var berättigade. Det
har inte varit självklart att den svenska offentligheten
har varit ohotad. Tvärtom har den hela tiden varit
hotad, och det har krävts ett ganska ihärdigt och be-
svärligt arbete för att freda den svenska grundlagen
på den här punkten. Regeringens skrivelse som ligger
till grund för betänkandet redogör för denna mycket
besvärliga kamp för en förordning som inte skulle
träda den svenska grundlagen förnär.
Öppenhetsfrågan i det här sammanhanget handlar
på ett sätt om två olika frågor. Det ena är frågan om
öppenheten i EU:s institutioner. Där kan vi konstatera
att utvecklingen åtminstone i de flesta avseenden har
gått åt rätt håll. Vi kan tycka att det har gått för lång-
samt, men ändock: Öppenheten, regleringen av öp-
penheten och garantierna för öppenheten har, trots
stort motstånd, blivit bättre när det gäller EU:s insti-
tutioner. Samtidigt är det för Sveriges vidkommande
ändå en förlust när vi överför beslutsbefogenheter
från t.ex. den här kammaren till ett EU som ännu inte
har den öppenhet som vi har här i Sverige.
Det andra är frågan om eventuell påverkan på
svensk grundlag. Den har inte varit helt enkel att
klara ut. Å ena sidan är EG-rätten överordnad svensk
rätt, inklusive svensk grundlag. Å andra sidan finns
det inte enligt svensk uppfattning fördragsstöd för
EU-reglering på vår grundlags område. Här kan man
inte luta sig mot juridiken. Här ser vi en politisk strid
om var gränserna går och om hur långt vi kan försva-
ra den svenska grundlagen.
Jag ska ta ett kort exempel på det här problemet. I
den förordning som det handlar om finns en artikel 5,
som jag ska läsa i dess helhet. "När en medlemsstat
tar emot en begäran om tillgång till en handling som
medlemsstaten innehar och som härrör från en insti-
tution skall medlemsstaten, om det inte är uppenbart
att handlingen skall eller inte skall lämnas ut, rådgöra
med institutionen i fråga för att fatta ett beslut som
inte äventyrar att syftena med denna förordning upp-
nås. En medlemsstat kan i stället hänskjuta en sådan
begäran till institutionen."
Detta kränker i och för sig inte den svenska alle-
narådigheten när det gäller att bedöma om en hand-
ling ska lämnas ut eller inte. Men den uppmanar och
inbjuder till en praxis där man rådfrågar en institution
och där man får förutsätta att man också kommer att
följa de råd man får. Om en sådan praxis utvecklas åt
fel riktning blir det i realiteten så att vi överlämnar
åtminstone inflytande och kanske också beslutande-
rätt över handlingsoffentligheten i svenska myndig-
heter. Detta vore ytterst olyckligt.
Nu har regeringen - liksom även Vänsterpartiet,
det ska sägas - bedömt att detta ändå, så att säga, är
på rätt sida av gränsen. Och genom att deklarera just
detta tar vi oss också friheten och kapaciteten att
själva göra de här bedömningarna. Det är viktigt att
slå fast.
Vi har inte motionerat med anledning av regering-
ens skrivelse eftersom den är en redogörelse för vad
regeringen har gjort, och det kan vi inte göra någon-
ting åt. Det är möjligt att man skulle kunna hävda att
den i någon mån karakteriseras av ett visst skryt, men
det må vara regeringen obetaget i dess egna skrivel-
ser. Dock finns, fogat till utskottets betänkande, en
del andra motioner som hänger samman med dessa
frågor.
Vi har reserverat oss i två frågor. Det handlar om
reservation 1, som handlar om utredning av maktre-
lationerna mellan EU och Sverige, och om reserva-
tion 3, om europeiska partier. Jag ska inte närmare gå
in på själva sakfrågan utan bara konstatera att denna
idé om att uppifrån, genom ekonomiska incitament
och regleringar, skapa europeiska partier är en av de
mest absurda och märkliga idéer som har uppstått i
det här systemet, och det vill inte säga lite. Det finns
all anledning att med bestämdhet säga nej till denna
mycket konstiga idé att på detta sätt skapa partier
uppifrån.
Jag yrkar därför bifall till reservation 3, men jag
står givetvis bakom även reservation 1.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.28 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.