Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande
nr 34 är betitlat Handlingsoffentligheten i EU:s insti-
tutioner, m.m. men handlar till yttermera visso till sitt
materiella innehåll mest om "m.m." - om sådana
storheter som sommartid och övergångsregler för
kandidatländer, för att ta ett par exempel.
Jag ska använda min talartid till att koncentrera
mig på, begränsa mig till, just betänkandets titel,
Handlingsoffentligheten i EU:s institutioner, m.m.,
och ge några personliga kommentarer till den skrivel-
se som är grunden för utskottets betänkande.
Fru talman! Jag representerade den socialdemo-
kratiska riksdagsgruppen i april 1999 då den svenska
parlamentsledamoten Maj-Lis Lööw vid en samman-
komst i Bryssel, Open Door Conference, presenterade
sitt betänkande om öppenhet och handlingsoffentlig-
het. Delegater och representanter från alla de europe-
iskt verksamma partierna, från parlamenten och från
organisationer fanns där. Där fanns också yttrande-
och tryckfrihetsexperter och journalister.
Det var en mycket intressant konferens som tyd-
ligt visade på klyftan mellan å ena sidan öppenhetens
och handlingsoffentlighetens förespråkare - där intar
Sverige och Finland en alldeles särskild frontposition
med tanke på att vi sedan flera hundra år har haft en
offentlighetsprincip inskriven i vår svenska tryckfri-
hetsförordning som finnarna sedermera har ärvt och
anslutit sig till - och å andra sidan de synpunkter som
man har kanske framför allt i länderna i den södra
delen av den europeiska gemenskapen där man har
vant sig vid en mer sluten offentlighet och en mer
svåråtkomlig handlingsoffentlighet. Det där har na-
turligtvis sina historiska och konstitutionella orsaker
som jag nu inte ska gå närmare in på.
Det som var intressant för mig som iakttagare att
notera var vad journalisterna ansåg. Där var det sam-
ma sorts klyfta. Där fanns de skandinaviska journa-
listföreträdarna som, tillvanda av decennier av of-
fentlighetsprincip och handlingsoffentlighet, menade
att EU måste öppna sig och bli offentligt på ett helt
annat sätt och måste organisera sina arkiv - arkiv som
förresten nästan ligger i papplådor i Bryssel. Man
sade där att man hade 1 600 sporadiskt hopsamlade
arkiv. Det säger inte lite om vidden av det arbete som
ligger framför EU:s institutioner om man ska organi-
sera upp någon typ av offentlighetsprincip.
Även andra journalister som omfattar den skandi-
naviska synpunkten kom till tals. De holländska och
de brittiska journalisterna anslöt sig till de skandina-
viska öppna synsätten. Förvånansvärt nog intog de
centraleuropeiska journalisterna, med tyskarna i spet-
sen, en mer skeptisk hållning till öppenheten - för att
inte tala om vad italienare, spanjorer och fransmän
sade på den här konferensen. De sade nämligen att de
i vissa avseenden direkt var motståndare och menade
att en alltför vidgad offentlighetsprincip som möjlig-
gjorde transparens, för att nu uttrycka samma sak som
vi när vi talar om offentlighetsprincipen, skulle ta
bort en del av deras yrkesroll: att självständigt gräva,
forska och undersöka för att få fram sanningen bakom
det sagda.
Att då - i detta spänningsfyllda förhållningssätt
mellan å ena sidan vår skandinaviska öppna tradition
med handlingsoffentlighet, offentlighetsprincip och
meddelarfrihet som en självklar och omistlig grund i
vår demokrati och å andra sidan den något mer till-
knäppta syn som inte minst sydeuropéer har - ändå
lyckas baxa fram Maj-Lis Lööws fördragstext så
långt som den svenska regeringen gjorde under Sve-
riges ordförandeskap i maj i fjol tycker jag är en be-
drift värd att notera.
Det har ändå skett lite av en revolution i och med
det beslut som formades under det svenska ordföran-
deskapet. Det innebär att EU och EU:s institutioner
måste öppna sig inför sin allmänhet. Man måste arki-
vera och registrera handlingar. Man måste lämna ut
handlingar om inte särskilda sekretessregler slår till.
Okej, de sekretessreglerna kan vi vara kritiska mot
därför att de är mer långtgående än de vi är vana vid,
men hur som helst är det nuvarande tillstånd som EU
har att rätta sig efter betydligt bättre än som var fallet
före det att beslut fattades under vårt ordförandeskap.
Naturligtvis kan man då undra: Varför ska inte
den svenska och den finska offentlighetsprincipen
gälla fullt ut? Ja, jag är inte säker på att man kan
komma så mycket längre just nu. Vi har länge argu-
menterat för vår ståndpunkt och också gjort undantag
i fördragstexten när vi gick in i EU, som Mats Einars-
son mycket riktigt påpekade. Vi betraktar just vår
offentlighetsprincip som så pass helig att ingen får
trampa på den.
Att från den utgångspunkten ändå förmå andra
länder att närma sig vår ståndpunkt tycker jag är värt
att notera. Detta är glädjande och en bedrift. Utskottet
skriver också att detta är en bra grund att stå på. Häri-
från kan det bara bli bättre, som vi ser det. Å andra
sidan får vi också med viss respekt notera att andra
synsätt förekommer, t.o.m. diametralt motsatta syn-
sätt. Vår ståndpunkt kan aldrig bli så stark att vi
självmant överflyglar deras eftersom de har andra
traditioner. De har en annan konstitutionell historia
och andra sedvänjor för att få fram sanningen bakom
det sagda.
Jag tycker emellertid att skrivelsen och utskottets
text, som det inte heller är någon strid om, är en bra
grund för Sverige att stå på i fortsatta diskussioner
om öppenhetens utvidgning i den europeiska unionen.