Fru talman! Nog är det en lite ovanlig diskussion
som vi för här i kammaren denna morgon, men så är
det också en ovanlig och mycket allvarlig fråga som
vi behandlar.
Inte minst för huvudstadsregionen är det en stor
besvikelse och mycket skadligt att vi inte ännu har
fått någon proposition angående infrastrukturen. Den
socialdemokratiska regeringen tillsatte i slutet på 80-
talet ett antal utredningar för att belysa problemen i
storstäderna och särskilt i Stockholmsregionen. När
Dennisförhandlingarna kring trafikfrågorna i Stock-
holmsregionen inleddes under 1989 byggde de på
förslag som i stort sett var färdigutredda på tjänste-
mannanivå. Trafiksituationen hade visat sig bli så
besvärlig att den socialdemokratiska regeringen ansåg
att något måste göras.
Bedömningen fick instämmande från i stort sett
alla partier, inte minst från den borgerliga oppositio-
nen. Den slutliga Dennisöverenskommelsen ingicks
den 29 september 1992 med Socialdemokraterna,
Folkpartiet och Moderaterna som undertecknare.
Syftet med överenskommelsen var trefaldigt: att för-
bättra regionens miljösituation, att öka tillgänglighe-
ten och att förbättra regionens utveckling.
De ambitiösa kommunala förhandlarnas ansträng-
ningar för att komma till rätta med regionens trafik-
problem fick dock inte den framgång som Stock-
holmsregionen så väl hade behövt. Efter mycket
långhalande och vankelmod spräckte slutligen den
socialdemokratiska regeringen den 7 februari 1997
hela överenskommelsen, en i grunden Stockholmsfi-
entlig åtgärd helt i samklang med de partier som så
konsekvent motarbetar Stockholms välfärd.
Nu nära tio år efter Dennisöverenskommelsens
undertecknande ser vi konsekvenserna. Vem är be-
redd att i dag påstå att förhållandena har blivit bättre
under dessa tio år, då i stort sett ingenting mer än en
spårvägsbana har färdigställts i regionen? Var är
förbifarterna som skulle ha tagit ut biltrafiken från
city? Var är vägringen runt innerstaden med Norra
länken, som skulle ha tagit bort de farliga flygbräns-
letransporterna från stadens norra och högtrafikerade
delar?
Var är tredje spåret över, alternativt under Rid-
darholmen, denna utvidgning av järnvägstrafikens
getingmidja som skulle ha kunnat göra det möjligt för
oändligt många människor att bo i olika delar av
Mälardalen och ändå bidra till huvudstadens arbets-
kraft och utveckling - och därmed också medverka
till en fortfarande bebodd landsbygd både norr och
söder om Mälaren? Någon ny järnvägsbanesträckning
har inte tillkommit över östra Mälaren på 130 år.
Regeringens inaktivitet är oförsvarlig. Stockholms
läns medborgare betalar årligen över 5 miljarder i
fordonsanknutna skatter och får tillbaka 1 miljard i
väganslag. Därtill kommer alla de andra pålagorna i
form av skatteutjämning osv. Stockholmarna får sitta
47 timmar, alltså en dryg arbetsvecka, mer på arbets-
resor än den genomsnittlige svensken får göra per år.
Statsrådet Rosengren har gång efter annan lovat
att en infrastrukturproposition ska komma, ibland om
något kvartal; ibland har det hetat om något halvår.
En gång hette det att det skulle komma en sådan pro-
position innan snön faller. Kvartalen har gått, halv-
åren har gått och snön har fallit. Nu har snön t.o.m.
snart helt töat bort. Dessvärre verkar det som om även
infrastrukturpropositionen har töat bort. I vart fall har
den inte dykt upp där den borde ha funnits, nämligen
på riksdagens bord.
Av dagens tidningar framgår, som Elver Jonsson
påpekade, att även socialdemokraterna i Stockholm
blivit otåliga över regeringens sölande. Arbetarkom-
munens beslut i går kväll är bevis nog. Det beror inte
på okunskap. Redan den 2 november 1999 citerade
statsrådet Rosengren här i kammaren en utredning
och sade:
"Enligt en färsk studie tog en bilresa de tolv kilo-
meterna från Bredäng söder om Stockholm till Norr-
tull nästan en timme i anspråk. Medelhastigheten var
14 kilometer i timmen. Bränsleförbrukningen under
de fyra långsammaste kilometrarna var 2,5 liter per
mil, dvs. mer än tre gånger det normala. Det innebär
ökat utsläpp av föroreningar och kolmoxid. Detta är
sagt för att ge en bild. Kollektivtrafiken borde byggas
ut och vara bättre."
Så sade alltså statsrådet Rosengren i kammaren i
slutet av 1999. Ännu har vi inte sett någon in-
frastrukturproposition, bara en ny utredning om det
som var färdigutrett redan 1989 och som var politiskt
färdigförhandlat den 29 september 1992.
Några signaler har inte kommit från regeringen i
dessa frågor annat än från statsrådet Rosengren. Dock
skrev statsrådet Larsson den 7 november 1999 i Da-
gens Nyheter: "Även om vi satte sprätt på hela lan-
dets väganslag enbart i stockholmsregionen vilket i
och för sig är en orimlighet skulle vi inte lyckas byg-
ga bort bilköerna. Det skulle också tyvärr vara ganska
fruktlöst att enbart satsa på utbyggnad av kollektivtra-
fiken; det leder bara till att de som redan nu väljer
buss och tunnelbana ökar sitt kollektivåkande ytterli-
gare medan resten framhärdar i att ta bilen t.ex. till
och från jobbet."
Detta var miljöministerns bedömning av trafiksi-
tuationen i Stockholmsområdet.
Fru talman! Jag undrar om det var så att statsrådet
Larsson skrämde bort Björn Rosengren från arbetet
med att förbättra framkomligheten och kommunika-
tionerna i landet. Det tycks ju i vart fall vara så med
trafiklösningarna i Stockholm. Det enda som statsrå-
det Rosengren har vågat sig på är en ny utredning
som får rikligt med tid för att uppenbarligen inte bli
färdig för tidigt.
Eftersom vi dessutom känner till att statsrådet
Pagrotsky emellanåt starkt engagerat sig i den lokala
stockholmska trafikdebatten och då inte på miljömi-
nisterns sida, är det väl en ganska kvalificerad giss-
ning att problemen med att få fram en trafiklösning
för Stockholmsregionen främst kan sökas i motsätt-
ningar inom regeringen. Dessvärre är det inte något
nytt. Det var så redan på Uusmanns och Thams tid.
Riksdagen bör ta initiativ till att klara ut de här pro-
blemen nu när inte regeringen förmår att leda landet
ut ur problemen.
Fru talman! Jag upprepar mitt instämmande med
tidigare moderata yttranden här i kammaren i dag.