Fru talman! Spörsmålet om att väcka förslag i
riksdagen med anledning av särskilt inträffad händel-
se har en konstitutionell dimension, och vi har att se
vad riksdagens eget regelsystem tillåter. Jag åter-
kommer till den frågan.
Med tanke på den omfattande motion som Mode-
rata samlingspartiet har begärt att få väcka här i riks-
dagen kan jag förstå deras eget politiska utspel här-
omdagen om hur de ser på de infrastrukturella frågor-
na. De frågor som de tar upp är av synnerligen stor
vikt och på många sätt avgörande i en rad samman-
hang.
För egen del vill jag ge några principiella syn-
punkter på trafikpolitiken och förutsättningarna för en
trafiksatsning som är möjlig och önskvärd i vårt land.
Utifrån ett liberalt synsätt är infrastruktur och tra-
fikpolitik viktiga delar i samhällets s.k. ryggrad och
blodsystem. Att vi i Sverige sedan mitten på 1800-
talet haft en positiv välfärdsutveckling kan till stor del
kopplas till att handel, kommunikation, industriella
framsteg m.m. har ökat människors materiella väl-
färd, och där har goda kommunikationer haft en av-
görande roll. Arbetspendling underlättas och det
förbättrar förutsättningarna att bo där man vill och ha
sitt arbete någon annanstans.
Trafikpolitiken är ju av stor regionalpolitisk bety-
delse - en betydelse som vi i Folkpartiet har upp-
märksammat särskilt i vårt nya landsbygdspolitiska
program Bo där du vill.
Att få en upprustning av det befintliga vägnätet
men också att få en del nya stråk ser vi som angelä-
get. Därför har vi kraftigt räknat upp det väganslag
som riksdagen prövade i samband med budgetbeslutet
i december. För övrigt hade alla oppositionspartier i
storleksordningen ett par tre miljarder kronor mer än
regeringen för satsning på vägarna. Det innebär att
den borgerliga oppositionen haft en betydande offen-
siv i vägfrågorna det senaste budgetåret, medan rege-
ringen inte har kommit loss från sina hårda prutningar
som skett under många år.
Det intryck man får, fru talman, är att de som
kallas stödpartier har getts utrymme för sin negativa
hållning till vägbyggandet. Framför allt har de visat
brist på förståelse för människors behov av dagliga
bilresor, trots vetskapen om att den helt dominerande
andelen transporter sker via väg, oftast med egen bil.
Det räcker att påminna om att persontransporterna till
mer än 80 % utgörs av bilburna med eget fordon. När
det gäller godstrafiken har betydande ansträngningar
för att öka användandet av andra färdmedel inte kun-
nat hejda expansionen på lastbilssidan.
Trafikutskottet besökte det statliga utredningsin-
stitutet SIKA. Där gör man bedömningen att gods-
transporterna också i ett tioårsperspektiv framåt i
realiteten nästan uteslutande kommer att ske via väg-
nätet.
Det kan finnas skäl att beklaga att järnvägen inte
har haft möjlighet att hävda sig i konkurrensen. Men
det går inte, som en del politiker och partier gör, att
bortse från verkligheten och drömma sig bort till ett
samhälle som inte existerar och som inte heller har
möjlighet att påverka de mer eller mindre fantasifulla
önskemål som man har.
Den utlovade propositionen om en ny och för-
stärkt infrastruktur som skulle ha kommit i mars - ja,
fru talman, inte i år utan för ett år sedan - har ju ham-
nat i ett politiskt vakuum. Regeringen och näringsmi-
nistern har skickat över hela komplexet till en social-
demokratisk arbetsgrupp som ska ledas av nämnde
minister. Han har visserligen i dessa yttersta dagar
satt sitt politiska statsrådsmannaskap på spel genom
att tala om att avgå om det inte kommer en proposi-
tion i enlighet med det senaste löftet. Om detta nu är
någon garanti för det ena eller det andra återstår att
se. Än så länge får vi leva med ovissheten.
Utifrån den trafiktäthet som vi har, inte minst runt
våra storstäder i södra och i västra Sverige, skulle en
expansion av väggbyggande var mycket angelägen.
Det finns många s.k. flaskhalsar i trafiksystemen som
tydligt bidrar till en sämre trafiksäkerhet. Vi har i vårt
förslag nämnt ett antal sträckor som skulle behöva bli
huvudvägar, men också fyrfältsvägar ter sig angeläg-
na ur både ekonomisk och rationell synpunkt.
Jag tror, fru talman, att oavsett varifrån i landet vi
kommer har vi erfarenheter av undermåliga vägar
som hindrar både näringsliv och persontrafik att fun-
gera trafiksäkert. För egen del har jag kunnat iaktta de
stora bristerna på t.ex. riksväg 45, som är en viktig
led från Göteborg ända upp till nordligaste Sverige.
Den bör få status som Europaväg. Vi har den trafik-
täta leden 44 från E 20 ut mot Vänersborg, Trollhät-
tan och Uddevalla. Den senare delen är särskilt farlig
med svåra ödesdigra olyckor, många med dödlig
utgång och ännu fler med människor som har skadats
svårt. Vi har även andra leder som brådskar. Riksväg
40, då särskilt sträckan Borås-Jönköping, är ytterst
angelägen nu sedan motorvägen till Borås blivit klar
och E 4 är upprustad. På E 20 är situationen särskilt
allvarlig nordost om Alingsås.
Det stora landskapet Dalsland är beroende av ett
vägnät som också har att hantera klara strategiska
skogstransporter. Nu måste många småföretag och
åkare ställa av sina fordon i mer än en månad under
tjällossningen. I en hel del fall har det lett till att de
blivit ekonomiskt ruinerade. Statsmakten har ett an-
svar för det näringsliv som man i högtidstalen hyllar
och som måste få rimliga förutsättningar att fungera.
När det gäller storstadslederna menar vi att det
krävs en satsning. Vi har för vår del avsatt 4 miljarder
över en tvåårsperiod som tillsammans med ordinarie
anslag till vägverk och en satsning på PPP-
finansiering skulle kunna få fart på infrastrukturin-
vesteringar i såväl Stockholm som Göteborg.
Från Västra Götalandsregionen har man sagt att
man över en tioårsperiod behöver 50 miljarder kronor
för en upprustning och för att få en god balans. Och
Stockholms arbetarekommun beslutade ju så sent som
i går kväll, låt vara efter stor vånda, att nu lägga fram
ett mycket långtgående program för att förbättra tra-
fiksituationen här i Stockholm. Det visar att man ute i
kommuner, regioner och landsting är klart före staten,
där det i stället har gått i stå.
Fru talman! Jag menar att detta inte står i något
slags motsatsförhållande till att vi lyfter fram de en-
skilda vägnäten som måste värnas och dess stora
betydelse för näringsliv och människors möjligheter
till arbete, bosättning och friluftsliv i en god miljö.
Därför har vi tydligt markerat satsningen på vägupp-
rustningen. Vår ökning av väganslaget på i storleks-
ordningen 12-15 % mer än vad regeringen har satsat
markerar att det är angeläget att förorda dessa extra
pengar.
Vi beklagar att regeringens, åtminstone för ett par
år sedan, tydliga intresse för PPP-finansiering tycks
ha svalnat. Det kan bero på umgänget med de s.k.
stödpartierna, som också lyckats förföra regeringen
när det gäller en satsning på våra vägar.
För Folkpartiets del är vi tydliga med att det är
viktigt att komma fram med angelägna vägprojekt.
De är legio i antal. Och det är en samhällelig kapital-
förstöring att inte åtgärda detta nu.
För att välfärden ska bibehållas och utvecklas
framöver krävs ett väl utbyggt nät av infrastruktur i
hela landet. I denna sektor är väggbyggande samt
underhåll och upprustning av slitna vägar angelägna
åtgärder. Detta kräver en ekonomisk satsning som
regeringen hittills inte har varit beredd att göra.
Trafikpolitiken är som sagt samhällets ryggrad.
Därför har vi liberaler sett det som angeläget att häv-
da en fri och sund konkurrens som kan ligga till
grund för trafikpolitiken. Därigenom skulle också den
enskilde få bättre möjligheter att hävda sitt val, oav-
sett om det gäller transport av gods eller personbe-
fordran.
Vår förhoppning är att regeringen samlar sig till
ett väl underbyggt förslag som kan höja underhåll och
standard på de utsatta delarna av vägnätet så att dessa
får en bättre bärighet, inte minst med tanke på tunga
transporter. Näringslivets behov och människors
valfrihet kräver en sådan utveckling och hantering.
Så till frågan, fru talman, vad riksdagen kan be-
vilja sig med stöd av riksdagsordningen. Folkpartiets
riksdagsgrupp har för sin del inte funnit att yrkandet
med begäran i anledning av händelse av stor vikt
uppfyllts. Därför kommer vi inte att ge det framförda
yrkandet vårt stöd.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).