Herr talman! Även ett till synes ganska litet betänkande ger anledning till diskussion. Det är spännande så här på kvällskanten. Betänkandet innehåller intressanta och viktiga rubriker, även om det inte är särskilt tjockt.
Jag uppfattar att vi alla är eniga om betydelsen av att prioritera barnens och de ungas kulturaktiviteter. Tyvärr saknar många unga tillgång till kultur med hög kvalitet, bland annat beroende på var man växer upp eller förhållandena i det lokala eller regionala kulturlivet.
Det mesta av kulturarbetet sker på lokal nivå, det ska vi inte glömma bort. I en av motionerna konstaterar motionären att det perspektiv som förstärktes i 1996 års kulturproposition inte fått det genomslag som man hade förväntat.
I det här sammanhanget tycker jag att det är värt att nämna det besök vi hade i dag i utskottet av företrädare för SMOK, Sveriges musik- och kulturskoleråd. De berättade att i landets 282 kommunalt finansierade musik- och kulturskolor finns mer än 380 000 barn och ungdomar. Det gör det troligtvis till den största kultursatsning som finns i landet för barn och ungdomar. Den verksamheten är viktig på många sätt. Men det är självklart viktigt att kultur för barn och ungdomar når en större bredd och når fler.
Det viktiga jag vill säga så här i slutet på debatten är att detta talar för en långsiktig och uthållig politik på området. Det vill i alla fall jag medverka till, och den ambitionen har också alliansregeringen.
Det är bra att Kulturrådet har fått tydliga uppdrag för att stärka barn- och ungdomsperspektivet på olika sätt. Det ser jag som ett förtydligande på området.
Det som jag möjligtvis skulle kunna bidra med i slutet av den här debatten är lite grann om varför det är så viktigt med kultur för våra barn och ungdomar. Det blir lätt så att vi säger att vi ska prioritera de ungas kulturaktiviteter. Det blir som ett mantra, åtminstone för mig. Då kanske man kan stanna upp ett ögonblick. Jag kanske till och med skulle våga nämna att jag själv lärde mig spela gitarr, hyfsat i alla fall, i den kommunala musikskolan. Det har betytt väldigt mycket för mig själv personligen i mitt liv men också tillsammans med andra.
Då är frågan: Varför nu denna satsning på ungas kultur? Vi kan gå tillbaka till FN:s konvention om barns rättigheter, som Sverige har skrivit under och som naturligtvis ställer krav på barns och ungdomars kulturella rättigheter. I den garanteras barn och ungdomar en kulturell identitet. Här formuleras i klartext barns rätt till vila, fritid, lek och rekreation, det vill säga rätten att vara barn.
Vi vet att barns delaktighet i kulturella aktiviteter har stor betydelse för deras emotionella och sociala utveckling. Forskning visar att barn som regelbundet ägnar sig åt någon kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Avgörande för att förstå andras känslor, att känna empati, är att barnets kommunikativa kompetens utvecklas.
När vi ska fortsätta att utveckla en kulturpolitik för barn är det lätt att fokusera alltför starkt på kultur för barn, alltså kultur som är formulerad av oss vuxna för barn. Det är de vuxna som sätter dagordningen och som styr barnens skapande. Vi glömmer lätt barnens egna kulturella uttryck, barns kultur. Det lilla barnet har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig genom berättelser och teckningar, genom sång och dans. Barnens egen kultur måste tas till vara. Barn som ges möjlighet att utveckla sin egen kultur stärker sin fantasi och självkänsla.
Barn måste under uppväxten ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. Vi måste se till att barns eget skapande kombineras med ett rikt utbud av kulturella aktiviteter för barn. Det är vägledande för mig i mitt fortsatta engagemang och arbete på det här området.
Till slut yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.