Herr talman! Staten har ett syfte med att ge stats-
bidrag till folkbildningen. Kan inte folkbildningen
leva upp till riksdagens och regeringens syfte med
statsbidraget skall det upphöra. Vi tycker att det är
riktig princip. Därför har vi inget att invända mot att
folkbildningen som ett villkor för att erhålla statsbi-
drag också explicit skall verka för att stärka och ut-
veckla demokratin.
Folkbildningen med sin starka knytning till folkrö-
relserna är ett mycket viktigt forum för demokratisk
fostran och för demokratins utveckling. Det är i
folkbildningen i folkrörelserna som Sveriges demo-
krati har fått en stark förankring i hela samhället. Men
demokratin är aldrig en gång för alla vunnen. Den
måste ständigt återerövras, fördjupas och utvecklas.
I folkbildningen, likaväl som i andra samhälleliga
verksamheter, kan det under vissa omständigheter
finnas risk för att de demokratiska värdena och arbe-
tet för fördjupad demokrati inte tillräckligt prioriteras.
Såvitt jag har förstått är det ingen som har menat att
demokratin är satt på undantag inom folkbildningen.
Demokratisyftet med statsbidraget till folkbildningen
ser vi därför som ett erkännande till det som folk-
bildningen redan står för. Folkbildningen har fått ännu
en portalparagraf.
Det är också självklart, tycker vi, att all vuxenun-
dervisning borde lyda under motsvarande portalpara-
graf. Utskottet avstyrker emellertid vårt förslag ge-
nom att påpeka att t.ex. verksamheten i den kommu-
nala vuxenutbildningen skall utformas i överens-
stämmelse med grundläggande demokratiska värde-
ringar enligt läroplanen. Vi tycker att det bör vara
parallellitet i formuleringarna och tilltror faktiskt den
kommunala vuxenutbildningen att klara att också
stärka och utveckla demokratin, inte bara bedriva sin
verksamhet i överensstämmelse med rådande demo-
kratiska värderingar.
Herr talman! Vi inser att det inte nu är möjligt att
besluta om ändringar i skollagen. Men vi vill ändå
peka på att från och med nu kommer det att föreligga
en skillnad mellan folkbildningens och den kommuna-
la vuxenutbildningens uppdrag när det gäller demo-
kratifrågor och demokratifostran, något som vi djupt
beklagar.
Det andra syftet, att folkbildningen skall bredda
kulturintresset i samhället, öka delaktigheten i kultur-
livet, öka kulturupplevelserna och eget skapande, är
däremot mer kontroversiellt.
I propositionen betonar regeringen att folkbild-
ningens insatser för kulturspridning och kulturdelak-
tighet redan är stora. Av statistik och utvärderingar
framgår också att nivån och kvantiteten vad beträffar
folkbildningen och kulturen består och har i varje fall
inte gått ned.
Att nu ge folkbildningen ett utökat kulturuppdrag
och ställa upp nya villkor för statsbidraget måste - till
skillnad från demokratiuppdraget - innebära en om-
fördelning av hur resurserna skall användas. Detta
skall ske samtidigt som arbetslösa tillförs som priori-
terad grupp för folkbildningen. Folkbildningen är -
vid sidan av televisionen - den kulturbärare eller
kulturella verksamhet som bäst når ut till människor. I
ett avseende är folkbildningen dessutom överlägsen
televisionen i och med att folkbildningen inte bara
förmedlar kultur utan dessutom aktiverar människor i
ett eget kulturellt skapande.
Som framgår av verksamhetsredovisningen under
punkt 4.2 i propositionen har andelen studiecirklar
med estetiska verksamheter ökat. Likaså har under
1997 antalet kulturprogram och deltagare och besöka-
re i kulturprogram stigit. De estetiska kurserna på
folkhögskolor visar inga tendenser att minska. Folk-
bildningen är i dag ett levande forum för kulturmöten
och kulturskapande och spelar en viktig roll för att
förverkliga kulturpolitiken.
Därför anser vi i Vänsterpartiet att det knappast är
meningsfullt att ge folkbildningen ytterligare uppdrag
i syfte att bredda kulturintresset i samhället, öka del-
aktigheten i kulturlivet och öka människors kulturupp-
levelser samt öka möjligheterna till mer eget skapande
utan att man samtidigt anvisar nya resurser till folk-
bildningen för att den skall kunna genomföra detta
uppdrag.
Det allmänna folkbildningsanslaget, inom vars
ramar folkbildningens kulturarbete bedrivs, har mins-
kat med ca 18 % sedan år 1991. Skulle ett utökat
kulturuppdrag läggas på folkbildningen utan att nya
medel tillförs kan det bara innebära att annan verk-
samhet måste skäras ned kraftigt.
Om riksdagen ändå beslutar att tillföra det nya
kultursyftet kan det bara tolkas som ett kraftigt under-
kännande av folkbildningens hittillsvarande arbete för
att bredda kulturintresset, för att engagera och aktive-
ra människor i kulturverksamhet och för den omfat-
tande studie- och kursverksamhet som bedrivs med
estetisk och kulturell inriktning.
Hur man skall öka delaktigheten och bredda kul-
turintresset var bl.a. en knäckfråga för Kulturutred-
ningen. Där diskuterades fram och tillbaka varför
kulturintresset är så statiskt och delaktigheten så be-
gränsad, trots allt. Nu tycks det oss som om regering-
en har funnit sitt Columbi ägg: Folkbildningen skall
greja det som varken TV, kulturinstitutioner eller fyra
kulturgrupper har klarat av. Men för att göra det be-
hövs det nya medel, i annat fall måste annan verk-
samhet bli lidande.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 10.
Regeringen föreslår att arbetslösa vid sidan av
utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt missgynna-
de skall utgöra en ny prioriterad målgrupp för folk-
bildningen. Härmed skulle statsbidraget få tydligare
fördelningspolitiska motiv, vilket vi tycker är utmärkt.
Det finns risk för att människor som blir arbetslö-
sa marginaliseras och passiviseras. Folkbildningens
arbetssätt har visat sig vara värdefullt för många ar-
betslösa och har gett dem större självförtroende och
bättre möjligheter att bryta en passiv tillvaro. Under
åren 1992-1996 fick folkbildningen särskilda resurser
för utbildningsinsatser för arbetslösa. Från hösten
1997 har folkbildningen tillförts resurser för 10 000
platser per år inom ramen för kunskapslyftet, som
vänder sig till arbetslösa eller dem som riskerar att bli
arbetslösa. Därutöver har kommunerna upphandlat
utbildning motsvarande 2 000 platser från folkbild-
ningen.
Av folkhögskolans studerande är sannolikt det sto-
ra flertalet arbetslösa. Det gäller även dem som söker
sig till skolans ordinarie kurser, även om det inte
framgår av den redovisning som görs varje år av SCB.
Folkhögskolans insatser inom kunskapslyftet kommer
att bli allt viktigare i takt med att de mest studiemoti-
verade arbetslösa rekryteras till olika utbildningar.
För dessa är komvux en bra studieform, men för
många som av olika anledningar behöver en mer
personlighetsutvecklande och trygg studiemiljö är
folkhögskolan och folkbildningsarbetets pedagogik ett
mycket bättre alternativ.
Vänsterpartiet tillstyrker förslaget att tillföra ar-
betslösa som prioriterad målgrupp för folkbildningen,
men nu är det än viktigare att det blir en omfördelning
av kunskapslyftets medel mellan folkbildningen och
kommunerna. Folkbildningen bör ges en starkare roll
i kunskapslyftet. Fler platser än de 10 000 som tillde-
lats bör förläggas direkt till folkbildningen. Härige-
nom skulle möjligheten att nå de mest studieovana
och svårrekryterade öka.
Vi konstaterar att Kunskapslyftskommittén är inne
på samma linje som Vänsterpartiet. Man gör sina
markeringar om att folkbildningen med dess särskilda
pedagogik och arbetssätt är speciellt lämpad att an-
ordna utbildning för de mest studieovana och svårre-
kryterade.
Vi är för en breddning av utbildningsutbudet i
kunskapslyftet, men vi tror att utvärderingar kommer
att visa att i valet mellan kommersiella utbildningsan-
ordnare och folkbildningen vinner folkbildningen på
kvalitetspoäng med hästlängder. Jag yrkar därmed
bifall till Vänsterpartiets reservation 12.
Vänsterpartiet anser att det är värdefullt med en
fortsatt samverkan mellan folkbildningen, i första
hand folkhögskolorna, och högskolan. Det finns all
anledning att inom ramen för det livslånga lärandet
verka för fördjupad samverkan mellan olika delar och
nivåer i bildnings- och utbildningssektorn. Ett sådant
samarbete bör kunna resultera i att folkhögskolan ges
möjligheter att anordna kurser på högskolenivå som
ger högskolepoäng. Detta skulle bl.a. underlätta vida-
re högskolestudier för många studieovana och därmed
motverka den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning. Centern, Folkpartiet och Miljöpartiet har
också lagt fram förslag som alla går ut på samma sak.
Det här är krav som allt oftare förs fram. Om jag inte
är fel underrättad har Landstingsförbundets kongress
just uttalat sig i denna riktning.
I betänkandet redogörs ingående för att nuvarande
högskoleförordning inte ger utrymme för det som vi
alla kallar för samverkanskurser. Utskottet skriver:
Det är dock viktigt att folkbildningens och högskolans
roller och arbetsformer utformas utifrån de olika upp-
drag de har.
Men, herr talman, det är just detta som vi vill änd-
ra på. Folkbildningens arbetsformer och pedagogik
parat med högskolekursernas innehåll är en oslagbar
kombination som vi och många med oss vill ha till-
gång till. Vi har också försökt att beskriva detta i
tidigare motioner, där vi har tecknat visionen om ett
folkligt och öppet universitet som skall arbeta med
modifierade distansutbildningskurser. Lämpliga mö-
tesplatser för kursdeltagarna kunde vara regionala
studiecentrum runt omkring i landet, lokaliserade till
våra folkhögskolor som är en mycket lämplig studi-
emiljö. Därigenom skulle vi kunna skapa den brygga
mellan forskning och fält som så många efterlyser.
Därigenom skulle också universiteten få en bra möj-
lighet att fullgöra den s.k. tredje uppgiften, nämligen
att sprida forskningens resultat till större och bredare
grupper, och det är sannerligen en folkbildande upp-
gift.
Jag tror att det behövs vissa ändringar i högskole-
förordningen i samband med högskolans expansion,
tillströmningen av elever, distansutbildningen som
man börjar att bygga ut, den förväntade lärarbristen
och de många problemen men också nya utmaningar-
na som högskolan står inför. Högskolorna behöver ha
ett incitament för att samarbeta bl.a. med folkbild-
ningsorganisationerna.